kärlek utan smärta?

Du splittrar mitt hjärta i tusen bitar, och gör mig komplett på samma gång.

Du får mig fälla många tårar, och smtidigt gör mig så oerhört lycklig.

Du gör mig frustrerad, och samtidigt så lugn.

Ranta runt i... Skogen?

Jag har aldrig varit känd för mitt lokalsinne. Tack mamma för dina fina gener. Jag älskar dig ändå.

I dagsläget letas det desperat efter en lägenhet som jag och Sam kan flytta in i när vi båda är hemma från Pakistan.

Idag var det lägenhetsvisning. I min naivitet och gps:n på iphonen i högsta hugg begav jag mig ut i vinterkylan. Efter en stunds promenerande, på en gångväg som jag trodde var med på kartan, och som jag trodde förde mig i rätt riktning, och då tiden för mötet började komma allt närmare, fanns det bara ett alternativ: Strunta i GPSn och gångvägar. Jag skulle ta en genväg genom skogen. Det var mörkt, kallt och jag kämpade mig genom buskagen med snö upp till knäna. Väl ute från skogen igen, efter att ha kämpat mig upp för ett dike av snö, upptäcker jag att jag är tillbaka sär jag började.

Note to myself: ta inga genvägar då du inte känner till omgivningen om du inte har något lokalsinne, det är kall och mörkt ute, och genvägen innebär att ta sig genom en skog med snö upp till knäna.

När har detta någonsin i historien kännes som en bra idé...?

The ticket

Biljetten är köpt. Flyget lämnar Köpenhamn med mig i mot Islamabad kl 08.20 den 26 december.

Nu är det bara 28 dagar tills jag får se honom igen!

Not great enough

When all the great love stories reminds me of you, and not a love song great enough to describe my feelings.

I love you Sam Raheel Afzal

Body pump

Julia lyckas lura med mig på de flesta galna aktiviteter. Idag var det ett gympass där man pumpar varenda satans muskel i kroppen. Och imorgon så kommer jag ha träningsvärk i muskler jag inte ens visste att jag hade. Hoppas jag kan dansa bort det under imorgon kväll

Väntan

Jag har fattat mitt beslut nu. Efter jul åker jag till Pakistan. Nu väntar jag bara på att jag ska få mitt visum. Jag vill och måste uppleva hans kultur, träffa hans nära och kära och se och uppleva Pakistan så att jag kan få en riktig uppfattning.

Jag har inte hört Sams röst sedan i tisdags. Det är så frustrerande och tankarna börjar snurra. Jag vill bara att han ska ringa. Snarast. Jäkla land med underutvecklat internet!

Terrordåd och eid

Mina planer på att åka till Pakistan efter jul verkar bli allt mer komplicerade. Det inte bara traditioner som bör följas, bra intryck som ska göras utan även försiktighetsåtgärder som måste vidtas. Om jag ens får mitt visum.. Det var inte länge sedan det var ett terrordåd där, 9 oktober, och de ständiga attackerna blir bara fler och fler. Hotell, universitet, flygplatser, ambassader och även läkare och den pakistanska militären är mål för terroristattacker. Sedan 2008 då den danska ambassaden sprängdes i Islamabad har tillståndet bara eskalerat. Pakistan står på listan av länder som utrikesdepartement avråder från att besöka.

Sam är just nu i en ort där internet och 3G inte är väl utvecklat eller inte existerar. Han bor i Islamabad. Jag kunde inte varit mer orolig. Jag vill fortfarande åka dit. Jag är medveten om riskerna det är jag... Men...

När saknad blir rädsla

Sam befinner sig nu i en del av Pakistan där det inte finns tillgång till Internet Denna ovisshet om vad som försigår gör mig oerhört frustrerad. Vart är han, hur mår han, vad gör han och är han lycklig? Saknad.

Jag är ständigt oroad. Det är en helt annan kultur, ett helt annat land och en helt annan fara. Men jag vet, av egen erfarenhet, det spelar ingen roll vart man är. Folk kommer inte alltid tillbaka. Jag är så rädd att det ska ske igen. Att jag ska ringa hans mobil och ingen svarar. Jag kommer direkt till röstbrevlådan. Jag försöker få tag på någon som vet vad han kan vara, om han är okej, och de ger mig beskedet: "Nej Sophie, han är inte okej". Det får inte ske igen. Jag vill inte att de framtidsvisioner om oss tillsammans ska försvinna de också.

Jag ser fortfarande Emmeli överallt sedan jag drömde om henne. Saknad. Vart tog hon vägen, hur mådde hon. vilken var den sista låten hon lyssnade på, vad pratade hon och Tessie om, vad var det sista de sa. Jag ser bilder i huvudet.

Ibland fantiserar jag å ur det hade varit om de var vid liv. Var de hade varit nu. Jag har så mycket att berätta för dem. Mina partners in crime är för alltid borta. Saknad.

Jag är trött på att sakna, trött på att vara rädd. Jag vill bara leva, älska och vara lycklig.

Jag är tacksam över att skolan ta så mycket tid. Jag vill inte ha tid för eftertanke. Det gör för ont. Jag är rädd för att bli ensam med mina tankar. Det blir för mycket analys då, för många "om" och "men" och saknad och sorg.

Fröken grön

Emmeli. Sedan jag drömde om dig känns du så nära igen. Minnena jag försöker att inte tänka på flyger ännu en gång runt i mitt huvud. Sorgen och tyngden över bröstet är tillbaka. Man kan inte springa ifrån sitt förflutna. Jag saknar dig älskade älskade älskade vän. Det känns så overkligt fortfarande. Du är fortfarande så levande i mitt sinne. Ibland så verklig att jag hör ditt skratt.

Money money money!

I en längre tid nu har jag varit lite bekymrat över min ekonomi då inte pengarna från CSN dykt upp. Idag ringde jag och frågat vad son är problemet. Det fanns inget problem. Jag har haft pengarna hela tiden. De har sats in på mitt Ica kort. Det kontot som jag använde då jag studerade i Kina. Ett konto jag aldrig använder. Jag bara skrattade när jag fick höra detta! Nu med mina extra klirr i kassan har jag bara en sak i huvudet: Pakistan

För att distrahera tankarna från Sam, och all oro och problemlösande detta innebär, så har jag börjat gymma. Det ni! Det trodde nog varken ni eller jag skulle hända! Förra veckan blev det endast tre gånger. Men jag skyller på att set var tentavecka, och ska försöka hinna med både fler dagar och fler pass per dag. Det vore ju roligt om det gav lite resultat också.

Drömmen om Emmeli

Jag drömde om älskade Emmeli i natt. Det slog mig precis. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar. Men jag minns värmen som omgav oss då vi höll om varandra, jag minns ditt underbara och ärliga leende. Jag var lycklig. Du var lycklig. Vi var tillsammans.

Ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att mitt val att flytta till Umeå var att fly från mitt förflutna. Att fly från glada minnen som väcker hjärtskärande skoningslös sorg.

Stora beslut som ska fattas

För mig var det inget svårt beslut att flytta hit till Umeå. Bara ett stort beslut. Nu är det ett avgörande beslut om jag stannar kvar. Hur ska vi kunna vi två om vi inte bor på samma ställe? Jag älskar honom, han älskar mig. Hur kan allt då vara så komplicerat, om det egentligen är så enkelt?

Fakta: Han är inte svensk, kan inte svenska, hans visa kommer att utgå om inget görs, vi bor på olika orter, är från olika kulturer.

Fakta2: vi älskar varandra

Vilket är det mest övervägande? Jag ser bara det senare

Han är i Pakistan nu. Saknaden är hemsk. Jag är trött på att ständigt känna saknad.

I torsdags hade jag tenta i markering. Jag vet inte om jag bara snackade mig igenom 8 sidor eller om det faktiskt fanns logik i mina resonemang. Igår var det utgång för att fira att tentan var avklarad.

Åter igen kommer saknaden

Ännu en gång har en person som står mig så otroligt nära hjärtat, som jag älskar och kan göra allt för, lämnat landet på obestämd tid. Sam har åkt till Pakistan för att stanna där till januari som längst. Han säger att han ska komma hem tidigare. Den har jag hört förut. De kom aldrig tillbaka, utan är för evigt endast ett minne blott. Den hjärtskärande saknaden, längtan och tomheten är nu ännu em gång en ständig följeslagare. Sverige är ännu en gång kallt, mörkt och tråkigt. Efter olycka är det Sam som fått mig att se framtid och hopp på riktigt igen. Han hittade den Sophie som jag trodde var förlorad för evigt efter att Tessie och Emmeli aldrig kom hem. Jag är så rädd för att även han ska bli ett minne blott. Jag vet inte om jag skulle klara av det. Jag vet att det är galet att vara rädd för att även Sam ska förflyttas till dåtid. Men det är en rädsla jag inte lyckats göra mig av med.

Jag försöker att tänka positivt. Hur underbart det kommer att bli att flytta ihop i januari. Sam och jag. För alltid. Starta våra liv tillsammans. Äntligen. Jag letar lägenhet och funderar på hur vi ska inreda den. Allt för att distrahera mina tankar från min rädsla.

Imorgon är det tenta. Det enda jag har i huvudet är Sam, Tessie och Emmeli. Inte marknadsföring.

Imorgon: nutid, dåtid, framtid

Trots att den senaste tiden har varit fullsmäckad av aktiviteter med skolan, så som case arbeten och diverse hemläxor, så har mitt huvud fylts till maxbredden med andra tankar.

Min "uncle" gick bort för någon vecka sedan. Jag har inte kunnat vara hemma och se hur det är med alla nära och kära till honom. Jag känner mig så långt borta, och hjälplös. Jag vill vara där och ta hand om dem så gott det går, visa mitt stöd. Dennes bortgång rev dessutom upp gamla minnen och känslor från Tessie & Emmeli. Minnen så som glada dagar eller då jag fick beskedet om bilolyckan. Pendladet mellan minnen av gränslös lycka med dessa två fantastiska flickor, till då mitt hjärta gick i bitar. Och nästa vecka blir det ännu en begravning av en älskad. Känns som om människor dör som flugor kring mig. Jag vet att inget varar för evigt här, men det gör så ont när man inser det, och stirrar sanningen i vitögat.

Sedan har vi den personen som numera ständigt snurrar i mitt huvud: Sam. Det där med att kärlek kan gå över så kallade statsgränser, är något som dagens värld inte gör så smidigt med alla regler. Sam avslutar sin utbildning nästa termin. Mitt huvud letar ständigt efter lösningar på detta problem. Han får inte åka tillbaka till Pakistan. Jag vet inte om jag skulle klara det. Men vi har hittat en lösning. Förhoppningsvis

Givetvis har man lite post-tentastress i kroppen. Men idag kom beskedet. Jag klarade min första tenta! Ingen omtenta för den här tjejen inte! Dock trodde jag att resultatet skulle vara något högre med tanke på all tid jag lagt ner...men man kan inte få allt här i livet.

Men imorgon blir det lycka. Hem till Jönköping. Hem till kärleken. Ingen mer snö.

Sophie Raheel

Nu är det officiellt, men jag antar att alla redan viste det, eller klurat ut det vid det här laget. Jag och Sam har förlovat oss.

Livet går vidare. För nästan alla...Men jag orkar inte leva i sorg längre. Det gör för ont. Sam ser på mig som den jag var innan olyckan, den jag kämpat för att komma tillbaka till sedan Tessie och Emmeli gick bort, medan de flesta andra ser på mig som en trasig person. Han gör mig hel. Jag älskar honom. Att vi haft ett kortare förhållande än de flesta andra innan de förlovar sig, betyder ingenting. Jag känner att han är den rätta.

Jag vet att folk inte förstår, och att folk är oroliga. Vissa känner sig även bortglömda. Men så är det inte. Ni finns alltid i mina tankar. Vi ses bara inte. Det betyder inte att ni betyder mindre för mig.

I'm not calling you a liar, just don't lie to me

De senaste dagarna har helt och hållet ägnats åt en person. Sam. Jag har fått veta hans överraskning, och min teori var alldeles riktig. Hur konstigt det än låter. Dessvärre kan jag inte gå ut med det officiellt än, då inte riktigt alla har fått ta del av nyheten.

För er som vet, vill jag bara säga en sak. Jag är lycklig. Jag älskar honom, han älskar mig. Två hjärtan som slår i samma takt. Svårare än så är det inte. Jag vet att allt gått snabbt, jag vet att det är en stor sak att ge sig in i. Men ni ska få se, han är den rätte.

Jag vet att jag för tills jag träffade Sam, har varit så anti man kan vara mot det jag gör just nu. Men jag tror att det är så att man inte förstår, förrän man själv är där. Förrän man själv känner äkta kärlek.

Just nu känns det lite jobbigt dock. Jag vågar knappt berätta för mina föräldrar, hans föräldrar lever i en helt annan kultur, vi bor inte i samma stad och mina vänner tycker att jag är galen och borde dra mig ur. Det sårar. Men jag begär inte att ni ska förstå. Allt jag bryr mig om just nu är Sam.

Han har åkt nu. Tillbaka till Jönköping. Jag känner mig tom och saker känns mer meningslösa än det gjorde då han var här. Men jag försöker tänka positivt; jag kommer att både komma i tid till alla möten och kunna fokusera på studierna nu när han inte är i närheten.

// Sophie Raheel

Tentaplugg och distraktioner

Har min första tenta på torsdag. International Business Environments. Pluggar konstant, men ändå inte så mycket som jag vill. Tiden tycks bara inte räcka till.

Just nu har jag bara tre saker i min lilla förvirrade skalle: Tessie & Emmeli, Sam och Tentan.

Sam kommer på söndag! Kan knappt vänta. Ju närmare det blir, desto mer voll jag att han ska vara här NU. Han har dessutom en överraskning till mig som jag inte kan sluta tänka på. Jag är ju för nyfiken för mitt eget bästa oftast. Men de ledtrådar jag fått hittills är:

-Det är en väldigt stor sak för honom, och för mig också.
-Det handlar om han och mig.
-Han vägrar ta det på telefon.

Jag har typ tre teorier so far....

Jag tycker lite synd om mina vänner här uppe, för de lär vara less på Sam innan de ens träffat honom, så mycket som jag pratar om honom.

"Snabbfattning"

Nu har jag bott här i Umeå i över en månad Det har varit en relativt hektiskt tid, men jag förväntar mig att det blir ännu mer nu när jag är stolt medlem av AIESEC.

Livet här har den senaste tiden pendlat mellan temafester och sociala aktiviteter och plugg för fulla muggar. Programmet känns som gjort för mig, min roomie är toppen, har hittat vännen i klassen som jag verkligen gillar och funkar strålande med.

Ibland tittar mitt förflutna fram. Jag ser Tessie och Emmeli i skolan (tror jag), för att genast inse hur dumt av mig det var av mig att ens tro något sådant. Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det, jag tror det stämmer. Jag hoppas fortfarande. Trycket över bröstet kommer mer sällan nu, men när jag minst anar det så finns det där, och jag är tillbaka på ruta ett.

Det är skönt att bo så långt bort från alla minnen. Jag tror inte jag hade lyckats att gå vidare annars. Jag måste fortsätta med mitt liv, jag har inget val. Jag pratar ortfarande med er ut i tomma luften, tårarna slutar inte rinna för er skull. Jag har fortfarande så mycket jag vill berätta för er. Jag vill krama om er. När jag åker tillbaka till Jönköping är det ER jag vill träffa. Trots detta återvände jag inte till era gravar då jag var hemma förra helgen. Ännu en gång känner jag mig rutten mot er.

Hemvändan var full av människor att träffa. Han verkligen inte med alla tyvärr! Han absolut inte spendera så mycket tid med Eline som jag hade hoppats på. Inte heller med Systra Mi.

Den enda jag egentligen hann träffa ordentligt, men absolut inte tillräckligt var Sam. Min älskade Sam. Han är den som får mig att känna mig som den jag var innan olyckan. Lycklig, oskyldig och ovetande. Vi må bara ha känt varandra i ca 2,5 månad, men det känns som om det alltid har varit vi två. Har lyckats lura hit honom till Umeå nästa vecka. Jag är så lycklig, jag kan inte vänta.

Sam har nu även deltagit i en familjemiddag hemma hos familjen Andersson. Jag var livrädd att det skulle bli katastrof då Sam inte pratar svenska, är från Pakistan och i grunden är muslim vilket kan få folk att få förutfattade meningar. Sam var nog mer nervös än vad jag var. Stackarn kunde inte bestämma vilken outfit han skulle ha på sig, så bytte fyra gånger. Så underbart söt och omtänksam. Pappa hade inte ihjäl Sam, Sam åt pappas mat, mamma pratade engelska och till och med Klara pratade med Sam. Alla tyckte om honom. Hur kan man inte tycka om Sam?!

Inflyttad

Nu är jag äntligen på plats! Allt är upppacka ur allt tidningspapper, kläderna upp plockade och inlagda i garderoben, och allt känns bara allmänt bra. Trots att jag aldrig har varit här (vad jag minns, men tydligen har jag det enligt mamma och pappa) så känns allt så väldigt rätt. Det är precis här jag ska vara just nu. Pappa frågade mig i bilen hur jag kände nu, och det enda jag fick fram till svar att det bara kändes allmänt bra.

Jag känner mig inte så långt ifrån alla som jag kanske egentligen är. Det finns ju både telefon och Internet som fungerar här. Inget rena rama Kina här inte! Det kommer att fungera alldeles utmärkt att hålla kontakten tror jag. Plus att jag råkat lova att jag ska komma hem en gång i månaden...

Imorgon kommer min Roomie hem. Vi har aldrig träffats eller ens pratat i telefon, men han verkar vara en helt reko kille. Tror det kommer att fungera kalasbra faktiskt.

Efter att som sagt hållt på och packa upp allt i flera timmar, så ser mitt pyttelilla rum aningen plåttrigt ut. Alla mina saker behöver mer utrymme. Hoppas att Jimmy (min roomie) gillar asiatiskt stil och Salvador Dali.

Efter att ha vinkat av mamma och pappa, efter att de ha skjutsat mig ända hit, hjäl mig bära alla saker och de hjälp mig göra min första inhandling på ica, var jag ensam. Nu så här 8 timmar senare börjar det märkas att jag varit ensam ett tag. Jag börjar prata med mig själv, på engelska. När har jag någonsin påstått att jag är normal...?

Nu Gävle, imorgon Umeå

Det har verkligen varit fullt upp den sista tiden. Eline har varit i Frankrike, det som räddade mig från tristessen var faktiskt min älskade syster och Sam. Den mesta av tiden har faktiskt spenderats på just Råslätt.

På schemat har det stått förberedelser inför flytt så som packning och att försöka hinna säga hej då till alla underbara människor jag har lyckan att ha i mitt liv. Det ska bli så underbart att börja om helt på nytt i Umeå, samtidigt som det skär i hjärtat att behöva säga hej då till alla. Packning är väl inte min starkaste sida, då jag gärna packar alldeles för mycket och i sista minuten. Då kvällarna har spenderats med pojkvännen och av att ta avsked så har nätterna tillägnats packningen. Men jag klarade det. Dock glömde jag el-elementet och min Van Gogh tavla fick inte plats i bilen. Men jag har c 20 stycken olika te-burkar i plåt, 5st prydnadskuddar, 3 olika speglar, 2 ljuskandilabrar och diverse andra onödiga små kinesiska prydnadsföremål. Umeå here i come!

Inför resan och mitt nya liv känner jag faktiskt ingen nervositet alls än så länge. Jag ser det bara med förväntan.

I går fick jag då mitt livs bästa kyss. Då vi sa hej då till varandra tidigare under dagen så trodde vi att det var sista gången vi sågs, men då han hade 5 minuter över och vi råkade befinna oss i samma område var det som om allt försvann runt omkring oss, och jag försvann in i en dimma av bara oss två. Damn, att jag kommer sakna denna kille.

Att säga hej då till alla är inget jag är ett stort fan av heller. Dels så har jag inte fattat att jag inte kommer att se dem på jättelänge, och dels så är jag inte bra på det sedan Tessie och Emmeli åkte. Fast denna gången är det jag som flyttar...

Planeringen

Igår gick det upp för mig att jag flyttar nästa vecka. Tiden bara flyger förbi! Jag är full av förväntan. Äntligen tar jag nästa steg i livet. Lägenheten känns bra, killen jag ska bo ihop med känns bra den med. Umeå here I come!

Kärlek gör mig sårbar. Jag gillar inte att vara sårbar. Jag avskyr det. Jag vill inte vara kär. Men det är jag. Så otroligt typiskt mig. Precis just nu, då jag inte tänkt att inte ha något att göra med killar så dyker han upp. Dubbelscheisse. Det här med Sam är nog det dummaste jag gjort. Förhoppningsvis är det det bästa också. Jag har gjort en liten minianalys av mig själv igen. Jag har lätt att släppa in folk i mit liv, jag har för lätt att lita på folk. Nu bara väntar jag på smällen som ska få mig ur balans. Jag bara väntar på att jag kommer att bli sårad.

Kär och galen

Jag känner mig så patetisk. Jag är så kär i denna exotiska man vid namn Sam. Vi har idag känt varandra i 3 veckor. Jag är galen! Bryr jag mig? Nej. Han åkte till Oslo i torsdags och ska komma hem imorgon. Jag saknar honom. Damn!

Go with the flow, Cut the crap!

Emmeli? Var det du?

Jag tyckte jag såg dig igen. Och ögonblicket då man inser att det inte är det gör så obeskrivligt ont. Tiden stannar och den oerhörda lyckan man kände för bara en microsekund försvinner ur en och en smärtsam kyla uppstår då tiden står stilla. Och man står där ensam. Minnena flyger förbi. Jag blir åter igen påmind om saknaden jag desperat försöker förstränga.

Besöket hos Greens häromdagen var ett kärt återseende, samtidigt som det var en plågsam påminnelse. Den stora tavlan på Emmeli som hänger i deras vardagsrum, och man bara väntar på att Emmeli ska komma gående och sätta sig ner med oss. Damn I miss you!

Då var det definierat

Jag har pojkvän. Detta har gått i oerhört snabb takt jag vet. Det var absolut inte planerat. Men tydligen så lyckas jag alltid hitta Honom då jag som minst vill ha något med allt vad killar heter.

Jag vet att vi inte kännt varandra länge, och jag vet att det kommer att bli jobbigt med distansen, men han är värd det. Allt känns så himla rätt. Och det känns som om vi alltid kännt varandra.

Tiden går fort när man...

Det känns som om tiden flyger fram nu. Jag hinner inte känna efter, eller stanna upp en sekund för att tänka. Semestern tog slut på en sekund. Skolan börjar snart och jag har fortfarande ingen bostad. Snart är det sista dagen på jobbet också. Tro det eler ej, men det kommer bli lite sorgligt det med. Trots att det är slut på "hej hej" och "har ni bonuskort" med ett väl inövat leende på läpparna. Jag ska lämna så många som betyder så mycket för mig, för att börja om.

Jag kommer ännu en gånga känna saknad. Men samtidigt har jag en chans att börja något nytt.



Jag är både rädd, och full av förväntan.

Nothing without you

Damn you! Kom tillbaka till mig! varför skulle ni åka? Varför skulle ni ta bilen? Varför skulle Ni krocka? Varför lämnade ni mig?

Jag saknar er så! Det är så fruktansvärt tomt utan er! Det gör så ont! Jag kämpar för att gå vidare, vara lycklig, se framåt och ta nya steg i livet. Men tomrummet är kvar, smärtan är kvar och saknaden kommer aldrig försvinna.

Jag gör allt för att hålla mig sysselsatt. Vill inte läsa gamla meddelanden från er, vill inte se bilder på er eller oss. Minnena värmer inte och skänker mig lycka för tiden vi hade tillsammas. Påminnelsen om att ni aldrig mer kommer vara vid min sida, att jag aldrig mer kommer få röra vid er eller höra era röster och skratt tar över och smärtan är som en kniv i bröstet, luften går ur mig och jag vill bara sjunka som en sten.

Home sweet home...

Igår var det första kvällen i min egen säng sedan i torsdags. Ingen soffa, ingen sovsäck eller inget delandes av en 90-säng. Underbart. Jag har ätit riktig mat, dvs mat som inte är för stark så att jag kan äta den, jag har druckit mjölk, gått och lagt mig och gått upp i rimlig tid och umgåtts med människor som pratar svenska.


Ändå saknar jag det. Att bara sitta och chilla med hans kompisar och vattenpipan medan de snackar Urdu. Jag sover gärna i den där förbaskat lilla sängen, då jag kommer närmare honom, varje måltid är ett äventyr som handlar om överlevnad. Är det verkligen möjligt att jag saknar honom redan..? Det är så dumt att kära ner sig i någon nu. Oerhört dumt! Min vanliga otur. Alltid när jag bestämt mig för att absolut inte bli kär, så hittar jag honom.

Fest, vattenpipa och curry

Den senaste tiden har bestått av en hel del festande. I onsdags var det en planerad utgång, mestadels för att jag för en gångs skull faktiskt kan gå ut på en onsdag. Även denna gången bestod kvällen av utbytesstudenter och vattenpipa. Tycks vara ett nytt tema.

Tordagen spenderades hemma hos Pierre där vi grillade med Mickis och två av Pierres vänner. Dock råkade jag visst inhaltera alldeles för mycket Jägermeister. Åka hem till en av Pierres kompisar, för att sedan ta en taxi hem från killen hem till Habo, då jag insåg att jag inte vill sova där. Det var inte första gången jag tog taxi på mindre än en vecka. Bränt 1000kr på taxi nu. Illa. Måste sluta vara full och bekväm.

Även att det i fredags blev en spontantripp till Malmö för att hälsa på Alexis. Det festades och en del andra företeelser förekom också, då killarna prompt insisterade på att ta en tripp över till Köpenhamn och Kristiania. Kristiania var dock ett ställe jag kan rekommendera människor att besöka. Sanslöst skumt ställe. Fullt av konstverk, stånd och folk som säljer gräs helt öppet. Mycket spännande tripp som jag kan rekommendera nästa gång ni besöker Köpenhamn. Bara att uppleva lukten av mariana som slår emot dig när du går mot entrén.

De senaste dagarna har fortsatt att spenderas i internationellt sällskap. Råslätt. Tror jag är den enda svensken jag sett här. Jag trodde att folk bara sa så på skoj, men icke. Det stämmer. Om ni ser en liten blond tjej och ni råkar gå för nära henne och hon luktar Curry. That´s me. No Joke. Och jag har även lärt mig svära på "Urdu". De snackar tydligen det i pakistan. Dock verkar hela bunten se ut som indier, enligt mig. Jag har även lärt mig säga "Gandu", "Gashti" och "Mallana", tydligen har jag lätt att fånga upp diverse svordomar på olika språk. Även att det lyssnas flitigt på indisk eller pakistansk musik, som faktiskt inte är så illa som jag tidigare trott. Eller så är jag bara hög på curry...

Analys av mig själv

Jag har kvar mess från Tessie och Emmeli på mobilen. Varje gång jag måste radera meddelanden, på grund av att inkorgen är full, bläddrar jag snabbt förbi dem. Utan att ens titta på mobilen. Det gör för ont att ens se deras namn fladdra förbi.

Har funderat på om jag är inne i en fas av förnekelse. Vill inte se deras namn, vill helst inte prata om det, eller skriva om det. Försöker att ständigt hålla mig sysselsatt. Kanske är därför jag ville ha en sommarflirt, eller helt plötsligt blev intressera av både bilar och fotboll.

Mr SAMone

I helgen blev det fest, precis som planerat. Det ständiga temat verkade vara vattenpipa och utbytesstudenter. Inte mig emot.

Hur stor är chansen att jag,efter att ha i ca en månad helt plötsligt fått för mig att jag verkligen vill åka till Dubai, träffar en kille från Dubai. Ödet? Eller kanske är det bara ren otur att han ska börja plugga i Paris i höst..Dubbelscheisse. Själv så ska man till Umeå. Lite skillnad.

Att tolka killar är ju inte det lättaste heller. De ändlösa kyssarna och de mjuka smekningarna som fortsatte ändå till kvällen dagen efter. Vad betyder det? Ingenting? Gosh, att jag hatar att behöva vänta till onsdag innan jag kommer att få reda på det. För jag vill inte vara den som hör av mig först. Eller ska jag bara hålla mig till tre-dagars-regeln...? Det bästa vore nog att glömma Mr Samone, killen som dessutom ser ut som självaste Pulo Nutini, försöka gå vidare och åka till Umeå och sluta drömma mig bort till ljumma sommarnätter med spontana taxiresor med exotiska inslag.

Jag fick min sommarflirt. Be careful what you wish for...

Uppsagd

Igår sa jag upp mig från jobbet. Jag ville inte skriva på uppsägelsepapperet. Det tog emot. Jag har jobbat där i fyra år nu. Jag har gått igenom mycket under den tiden, lärt känna många underbara människor och lärt mig mycket. Jag stod där med tårar i ögonen och kramade om min chef. Gör lite ont att sluta faktiskt. Hoppas att de är trevliga på K-Rauta Umeå också om jag lyckas få jobb där med.

ANTAGEN

I måndags fick jag beskedet att jag kom in på den utbildningen jag ville plugga! Det blir Umeå, civilekonom med internationell inriktning. Jag har nog aldrig velat åka dit någonsin. Efter att ha kolla på alla utbildningar, och trodde jag fattat rätt beslut så ångrade jag mig i sista stund och valde Umeå istället. Det kändes så rätt. Och nu är det början på något nytt, ett steg framåt, en ny epok. Lämna allt gammalt, fly från minnen, och försöka leva igen. Se framtiden, fånga den och göra den min.

Snart blir det att åka skoter och skidor, säga "schoou" och vara lugn och harmonisk. Nu letas det lägenhet för fullt. Blir till att försöka öva upp mina matlagnings skills innan och lära mig sova ensam efter att ha sett en skräckfilm..

Jag lär mig aldrig av mina misstag

De senaste dagarna har varit fullt upp. I helgen var det sömnlösa nätter som bestod av spontana fester bestående av vattenpipa och lite internationellt folk. Skulle egentligen ha varit grillfest..men det slutade med enbart vattenpipa. Men det var ett riktigt fint sätt att spendera tiden på då man egentligen borde ha åkt raka vägen hem till sängen. Även att jag har beställt en egen vattenpipa nu.

Lördagen var det minigolf och skräckfilm som stod på schemat. Jag förlorade och blev skylldig Brian en massage. Egentligen var det han som slog vad med mig. Jag anade ju att jag skulle förlora då nästa alla sporter inte är min grej. Sedan hade Pierre och Mickis övertalat mig att se på skräckfilmen "Rec". Inte helt okej, då jag vet att jag INTE klarar av att se skräckfilmer. Det slutade med att jag tvingade hem de två stadsborna till Habo där vi spenderade natten sovandes på madrasser. Well, jag sov i sängen. Lite skit ska de få för att de fick mig att se på den där förbaskade filmen. Att tvinga ut dem till Landet ingenstans räcker inte.

Även att jag efter att ha sett denna filmen sovit i källaren med min syster och hennes pojkvän. Dels för att det var alldeles för varmt på övervåningarna, och dels för att vi var skiträdda.

Mina föräldrar måste komma hem snart. Jag saknar riktig mat och att kunna sova.

Jag har även haft en kubbkväll, men även denna slutade med att vi såg på skräckfilmen "rec 2". Men jag fick skjuts till stan i en bil med läderklädsel. Helt okej ändå. Me likie a lot.

Tror jag är uttråkad...?

Jag kom precis på att jag nog är uttråkad. Jag tyckte att det var riktigt spännande ed strömavbrottet vi hade på jobbet idag. Jag tror jag behöver en flirt. En liten sommarflirt bara. En liten distraktion, och lite spänning och spontanitet. Tror inte det är lösningen på min tristess, men...det är värt ett försök. Borde man satsa på kunden på jobbet som har gått från att busvissla på mig, till att snärta till mig i rumpan med en rundstav...? Han har tatueringar...Undra hur hans bil ser ut...

Idag var jag irriterad/arg på Elias av någon anledning. Så fort han var i närheten kände jag hur irritationen kom krypandes. Vi snackade om det. Jag kom fram till följande: Han har inte gjort något. Jag är bara sur på honom för absolut ingen anledning alls. Jag tor jag håller på att bli galen, komma i klimakteriet eller så är det bara min tristess som spökar kanske.

Wooo Hooooo! Mina föräldrar ska åka bort med båten i två veckar från och med onsdag! FF. Sweeeet! Jag måste hitta på något bus! Detta tillfälle kommer antingen förvärra eller förbättra min tristess. Jag väljer att tänka att den kommer att försvinna. Måste fixa ledigt nästa helg... Hoppas jag hittar en man i en snygg (ser-ut-att-vara-snabb) bil med läderklädsel... Någon som har några tips? Snälla. Gosh! Jag börjar låta desperat. Illa.

Gammal ny vän

Ikväll träffade jag en person som står mig så nära. Vi ses väldigt sällan, men kan ändå prata om allt. Bra som dåligt. Ingen kan få mig att skratta som han, och ingen kan heller få mig att prata om mina egna känslor och tankar. Vi fårstår varandra, är nära varandra på ett väldigt annorlunda sätt. Det går inte riktigt att beskriva.

Jag kom på att jag fortfarande har svårt att komma nya mäniskor nära. Jag liksom jämför dem med Tessi och Emmeli. Man vill komma en person så när aigen, men rädlan för att förlora den kommer upp då.

Även flickan på jobbet som jag desperat undvek nästan hela dagen. Jag känner mig så rutten mot henne. Undvek henne. Men sedan gick det bättre. Jag gillar ju henne verkligen som person. Men minnena och smärtan hon frambringar...jag vet inte hur jag ska handskas med den. Jag är rädd för att höra hennes historoer om hur hon hade det i Australien och Nya Zeeland. Jag vill inte höra. Jag kan inte hndsks med det än. Förlåt mig.

Ny fetish jag inte visste att jag hade

Min nya fetish är bilar. Jag kan verkiligen INGET om det. Men det jag vet är att jag gillar dem. De ska se snabba ut, och helst ha läderklädsel. It turnes me on. Didnt see that comming!

Me miss you my love. I just wanna run away. With you

I onsdags såg jag Twilight med några tjejer från jobbet. Där på bion träffade vi en kollega som varit i Australien och på Nya Zeeland. Och kom hem. Hjärtat stannar varje gång jag ser henne. Jag känner mig verligen fruktansvärd som inte kan titta henne i ögonen, prata med henne eller le hjärtligt när jag ser henne. Allt jag ser är att mina bästa vänner INTE kom hem.

Även att en av dem som rev biljetterna känneer Emmeli, kände. Jag låtsades inte se henne heller. Jag vill nte bli påminnd, det gör så ont. Ännu en gång så flyr jag.

Nach hause

Hemma igen efter resan till Berlin. Tankarna som kom upp nu efteråt är vilken relation jag och Cassi har egentligen, hur nära vi är. Det vet jag faktiskt inte. Ibland får jag känslan av att allt måste vara på hennes villkor. Frågade hon min en enda gång hr jag mår nu för tiden, hur jag hade det i Kina? Nej, det tror jag inte. Men däremot verkade allt cirkulera kring henne. Visst vi hade kul i Berlin. Men ibland kändes det som om hon inte riktigt gillade mitt sanna jag. Och att få höra att hon hade det riktigt tråkigt sist hon var hos mig, och hur konstiga vissa av mina vänner är enligt henne sårar.

Det är skönt att vara hemma, att kunna vara den jag är, göra vad jag vill, när jag vill, att kunna slratta hur högt jag vill. Umgås med vänner som uppskattar mig. Puss på er!

Ikväll blir det bio med några töser, sedan blir det pyamasparty med Eline.

Få timmars sömn

Gick upp kl två på natten mellan onsdag och torsdag. Hade sovit ca 1-2 timmar. Kl tre packade vi in oss i bilen på väg mot Skavsta. Jag sov hela bilresan och hela flygresan. Oroligt men lite. Anlände till Berlin för att sedan traska runt på stadens gator i sex timmar.

På kvällen var det en av Cassis vänner som skulle spela på en klubb. Klubben kan jämföras med bongo fast ca 7 gånger störra OCH att den hade en pool i ett av rummen. Ballt! Dock var det 18-årsgräns på klubben så det vimlade av yngre emo-kids, men även män i tatueringar fanns. Mums.

Underbart att tyskarna fattat det där med nattliv. Klubbarna stänger när folket gått hem, inte kl två. Man kan säga att jag är lite sliten idag. Min kära tyska väninna drack exakt lika mycket som jag, men av oss två var det hon som var den kalasfulla. Jösses! Men det var bara att bita ihop och hänga på hennes tempo, för det var hon som hade nyckeln och adressen till sovplatsen. Men måste säga att min tyska blir bättre ju mer jag får i mig.

Oh, ett tips till er. Lita inte på solbrända, snygga kilar från Florida. De är inte så roliga som de verkar rån början. De kan ju inte ens dansa!

Imorgon: Berlin

Imorgon bär det av till Berlin. Det ska bli så underbart att bara komma bort från allt. Men vill samtidigt inte lämna de som står mitt hjärta nära, nu när det känns som det finns behov för mitt stöd. Jag saknar det vi hade. Det vet jag. Men jag ska till Umeå. Denna människa kommer alltid att vara så oerhört speciell för mig.


Bli inte förvånad om det senare dyker upp bilder på mig med en öl i handen och tittandes på fotboll.

My Mojo is back!

Jag har haft en liten svacka med min karisma på senaste tiden tror jag, eller så är det bara brist på kineser här...

Men idag kom min Mojo tillbaka! Jag fick en busvissling av en kund, och blev utfrågad på middag av en annan.

Min teori är att mitt nya diadem med en stor svart rosett på kan ha med saken att göra. Eller så jag jag bara tillbaka! Hoppas det funkar på tyskar också, för då kommer det att bli en mycket intrssant trip till Berlin.

I'm back in business! Wooooo Hoooo!

Jag ser er överallt

Jag hade gett mig på att jag skulle ha en bra och glad dag på jobbet idag. Allt gick som planerat tills en låt om på min ipod som fick saknaden att komma igen som en kniv i ryggen. Minnen som varit långt bak, blev plötsligt kristallklara och ni kom så nära. Saknaden var där igen, och det tyngde ner mig. Stegen blev åter igen tunga som bly. Jag ser ständigt människor som jag tror är ni, eller som gör samma rörelser, säger saker eller helt enkelt bara har samma frisyr. Idag kunde jag inte sluta titta på en tjej på bussen som hade samma kroppsspråk som Emmeli. Tårarna rann ner för mina kinder, trots att jag kämpade för att göra precis tvärt om.

Mina arbetskamrater är underbara som ser att jag inte mår bra, jag vet aldrig vad jag ska säga till dem när de märker det. de vill inte höra sanningen, och jag vill samtidigt inte ljuga. Det finns inget de kan göra, men bara att de märker och att de försöker är guld värt. Tack!

SNÄLLA KOM TILLBAKA. DET GÖR Å ONT ATT LEVA I VERKLIGHETEN. Då jag drömmer att vi är tillsammans vill jag inte vakna upp.

Kungligt

Allt bröllopssnack som varit den senaste tiden har verkligen stått mig upp till halsen, men när man väl fick se resultatet på TV var det vackert. Jag måste säga att jag vill ha en alldeles egen krona nu.

Berlin here I come!

Nästa helg, och midsommarafton ska spenderas i Berlin med min tysk Cassi. Well, midsommaraftonen blir väl mer att spendera på en buss. Men det tar vi igen emd dunder och brak dagen efter i Berlin hoppas jag.

Flykt från verkligheten

Igår var det säsongsavslutning av Grey's anatomy. Jag och Eline satt som vanligt bänkade framför TV'n. I detta avsnitt var det en sak som ständigt upprepades: "Livet handlar om val. Om att överleva eller att dö". Tankarna for genast till Tessie och Emmeli. Såg en i serien gråta då hon trode hon förlorat sin älskade. Jag vet hur det känns. Den där gråten som skär igenom en själ som en rakhyvel. Varför just dem? Det känns forfarande orättvist då jag möter personer som varit i Australien och Nya Zeeland och hör deras berättelser. Jag vet att det är fel. Det är bara det att jag tror att folk inte riktigt förstår hur mycket itt liv förändrades. Att det gör ont att se på människor som umgås med sina alltid givna tjejkompisar, deras partners in crime. Känns som om folk tror att man mår bra nu, att man inte känner sig ensam och övergiven, att man inte längre behöver deras vänskap och stöd. De där oväntade telefonsamtalen eller messen. Nu för tiden är det så lätt att känna sig bortglömd. Och jag känner mig dum som känner och tänker som jag gör ibland ,och jag är trött på alla skådespel.

Jag flyr. Varför plugga i Umeå och inte något lite närmare? För att jag vill träffa så få som möjligt som ser på mig och tycker synd om mig. För varje gång jag ser dem, så blir jag påmind om min smärta och min sorg. Jag tänker ofta på vad jag, Tessie, Emmeli och Eline skulle ha haft för oss. Vad vi skulle hittat på tillsammans. Vad vi skulle gjort i höst. Sommarplaner. Hur våra liv hade varit om de inte hade dött i den där jävla bilolyckan. Varje dag det regnar blir jag påmind.

Nästa vecka är det midsommar. Och jag flyr. Vill inte känna mig ensam och övergiven med mina tankar. Flyr från minnen och drömmar om en dag med dem. Jag måste utomlands.Bort.

Tjocka släkten

Helgen har spenderats i Gävle, där mina föräldrar har sina rötter. Resan var i stora drag en lång bilfärd och att försöka fatta intresse för min fasters nya klämkäcka pojkvän. Det var trevligt att träffa släktingar. Dock var det lite stelt, då jag inte träffat dem på flera år.

Efter att ha spenderat 5 timmar i bilen, var vi äntligen framme i Gävle. En tanke slog mig då. Det kommer att ta en EVIGHET att ta sig till och från Umeå.

Den monstiösa trycken

Även kallad Dieseltrucken. Efter att ha tagit truckkort igår och övervunnit mina rädslor så var det bara pang på denna truck. Det är den största trucken vi har på jobbet. Min kollega mer eller mindre tvingade upp mig för att jag skulle vänja mig vid den. Resultatet: Galant och roligt. Didn't see that comming! Körkort nästa...?

Truckkort

Efter att ha fått reda på att man skulle ta truckkort idag för exakt 6 dagar sedan har jag kännt en aning press, särskillt då helgen skulle spenderas i Köpenhamn och att jag måste få bättre än en viss kollega på jobbet. Satt hela kvällen från det att jag kom hem och pluggade truck. Jag somnade två gånger. Var helt färdig efter att jag kom hem. Köpenhamn med kollegorna tar tydligen musten ur dig. Det gick lite som jag misstänkt. Jag klarade terorin! Detaljen ligger i att min truckkörning var mindre bra, men jag fick kortet. En av truckrna fick jag verkligen inte grepp om hur man körde. Jag var så arg att jag skulle kunnat gråta av ilska.


Jag stod där och väntade på min tur att köra trucken. Trycket över bröstet kom tillbaka. Även tankarna kom smygandes. Bilder av Tessie och Emmeli i en bil. Regn. Tappar kontrollen på bilen. Krocken. Jag var rädd. Ville inte börja gråta inför alla. Måste dessutom verka som en glad och sorglös person på jobbet, för det är det de vill ha. En leende nickedocka, utan egna åsikter och utan ett förflutet.


Jag träffade även Elias idag. Han överlämnade min födelsedagspresent. Man kan ju inte säga annat än att han känner mig väldigt väl. En miniräknare och en datamus. Rosa. Fulla av diamanter. Killen är fantastisk.

Helg i Köpenhamn

I lördags kl 08.00 begav sig jag och mina arbetskollegor till Köpenhamn. Det var lite som en jobbresa till Köpenhamn borde vara. Man ser chefen i kalsonger då man förskräckt upptäcker att man kan se rätt i i hans rum. (det ska tilläggas att jag misstänker att jag kommer att drömma mardrömmar om detta under en lång tid framöver ). Vissa blev alldeles för fulla och däckade kl 17 och dök inte upp förren nästa morgon, medan andra föredrog att gå på strippklubb och mystiskt förlora son mobil.

Själv så njöt jag av eftermiddagen i solen i Nyhamn med en öl i handen och med mina kollegor vid min sida. Ja, gottfolk ni hörde rätt. Jag lärde mig att dricka öl under denna resa. Kan ha varit att det verkade passa in så bra med att vara i köpenhamn, sitta vid hamnen med solens värmande strålar och en öl till detta, eller om det bara är så att det hör till när man är i Danmark, eller om de beror på att jag redan hunnit dricka två cider..Vem vet. Men ytterligare tre öl blev det den dagen. Jag börjar likna mer och mer en man. Kommer hem från Kina och äter kött efter att ha varit vegetarian i tre år, kommer hem från Danmark och har börjat dricka öl! Vad händer här näst?

Grattis på mig

Gårdagen var min födelsedag. Den firades i söndags med släktingar och familj. Det var trevligt i söndags. Men gårdagen var nog mer..lite i det förflutna. Jag plågades av minnen och visioner om vad jag hade kunnat göra idag. Om Tessie och Emmeli hade varit här.

Men kvällen spenderades med systern min på bio. Sex and the city. Den var meningslöst bra. En sådan där film som inte påverkar en på ett djupare plan, handlingen är inte så värst bra heller, men det är de små skämten och kläderna som gör det. Ja, och scenen med alla de läckra männen i poolen. Mums!

Även att jag fick reda på att jag ska ta tryckkort på måndag. jag måste läsa ut och memorera en bok på ca 132 sidor...om truckar. I helgen ska vi till köpenhamn med jobbet, och då kommer jag ju plugga...NOOOOOT. Men det är bara att ligga i. jag kan ju inte bara vara lika illa som den första killen som någonsin kuggat på det testet på jobbet.

Imorgon är det min födelsedag

..Och det enda jag kan tänka på är hur den hade varit om ni var här. Ännu en födelsedag utan Er. Jag avskyr fortdarande högtider, för de är inte det samma utan Er. Tomheten och saknaden blir alltid värre underdessa dagar. Jag saknar Er så fruktansvärt mycket. Visst allt eftersom tiden gått har jag lärt mig att hantera känslorna bättre. Det vill säga, jag kan kontrollera tårarna. Ibland vill jag gråta och få ur mig allt, men det går inte. Hålet är fortfarande kvar. Tomhet. Saknad.

Ibland har jag dagar som kan verka helt normala. Man är till synes lycklig och full av enegri. Men det är egentligen dagar då jag lyckats blockera allt.

Just come back to me

Det känns som om folk förväntar sig att jag sa vara lika full av energi och alltid positivt sotglös som innan olyckan. Så är det det inte. Och det kommer att ta tid innan jag kommer dit. Om jag kommer dit. Jag ser Tessie och Emmeli överallt. Ständigt. Minnena som flyger förbi fyller mig inte med gjädje och tacksamhet, utan med smärta och sorg. Jag är inte där än.

Det känns som om jag försöker hålla dem kvar genom att klä mig som dem, dekorera mitt rum som dem. De små detaljerna påminner mig om dem. Jag har kvar glasögonen från maskeraden vi hade en sommar, de hänger på min sänggavel. På mitt soffbord är brännmärken efter min minimala vattenpipa vi färsökte tända, stora ringar i öronen och enorma halsdukar är mina accesoarer. Åka Greén, porslinselefanten, står troget och väntar på Emmeli i mitt rum. Samma dag, en tidig morgon köpte hon en porslishund vid namn Dexter i en spontanvisit till loppisen innan jag började jobbet. Musiken i mina hörlurar sjunger om Er.

Festival i sommar är inte att tänka på. Jag försökte förra året. Det var inte kul utan Er där. Det gjorde bara ont, och saknaden var vidrig.

Just come back to me. That is all I need. All I want.

Gone

Nu har det hänt. Jag kan inte längre ringa era mobiler och lyssna på era telefonsvarare. De är borta. Liksom ni.

Nutid och dåtid

Jag tittar på tjejen som står framför mig. Hon är som mig för två år sedan. Lycklig. Oventande. Sopontan. Galet naiv. Hon umgås med sina närmaste alltid givna partner i crime.

Jag känner avundjuka och sorg. Men Jag borde känna tacksamhet över den tid jag fick med Tessie och Emmeli. Men jag vill ha mer. Jag vill ha dem tillbaka. Mina ständiga följeslagare vid min sida. Jag kan fortfarande inte acceptera olyckan. Jag är fortfarande rädd att åka bil. Ännu mer rädd för att köra själv.

Jag vill vara ute och fira SM-guldet som gick till HV med Tessie och Emmeli, för de brydde sig lika lite som jag. Men vi hade alltid kul, vad vi än gjorde, hur vi än gjorde det.

All I wanna do is to see your face when you open the door

Idaag kom det in en kund på jobbet, och för ett ögonblick trodde jag att det var du. Lycka sköljde över mig för bara ett ögonblick, för att sedan smulas sönder då jag genast insåg att det aldrig kommer att vara du.

"Läget med dig idag då?"

En sådan fråga man får varje dag, och sedan olyckan vet jag fortfarande inte vad jag ska svara. Jag blir bara ställd av frågan då jag får den och mummlar något i stil med "Jo da".

Men jag måste säga att det kändes bra att ha besökt gravarna. Det får mig att vilja försöka leva lite mindre i det förflutna (då det aldrig komemr tillbaka), och försöka fokusera mer på framtiden. Dock har jag svårt att leva i nuet fortfarande och tenderar till att längta tillbaka till tiden med Tessie och Emmeli eller till framtiden i Kina. Att spendera mina timmar i byggkassan på jobbet gör det inte lättare då man under långa studer lämnas ensam åt sina tankar.

Hej flickor

Jag tog mig i kragen idag, jag tog min systers cykel. Jag hittade vägen denna gången. Habo kyrka. Där vilar mina två bästa vänner nu sedan ett år tillbaka. Idag besökte jag dem för första gången.

Det var fruktansvärt i början. Kroppen ville inte röra sig framåt Kändes som om jag skulle sjunka ner på marken och falla ihop. Men när jag väl fick se gravarna, stenarna med flickornas namn, kom gråten. Det var skönt att få gråta ut, samtidigt som det slet mig i bitar.

Flickorna fick var sin glasflaska med kinesiskt motiv på. I dem finns våra minnen som vi har/hade tillsammans.

Tack och lov för att det snöar

Idag är det min lediga dag denna vecka, och det enda som stod på schemat idag var att besöka kyrkogården. Om det varbra väder ute. Idag snöar det. Jag kände rädsla och panik då jag såg solens strålar utanför, men lättnade kom igen då det åter började snöa. Jag vill gå dit. Säga hej, och för att gråta av mig. Jag vill få ut allt. Jag har så mycket inom mig. Jag vill att alla ska veta hur underbara de var. De finns verkligen ständigt i mina tankar. Jag vill prata om dem, jag vill prata med dem. Gud, vad jag saknar dem.

För att distrahera mina tankar började jag plugga kinesiska och satte samtidigt på Mulan på mandarin den med. Hjälpte inte. Jag kan inte kolla på filmer där människor dör, där människor förlorar sina älskade eller då bilar slår i tusen bitar.

På jobbet snackas det om att jag ska ta truckkort. Jag är rädd för det. Jag vågar inte övningsköra för jag är rädd för känslorna och tankarna som kommer över mig. Att ha tryckkort är skrämmande på det sättet det med. Men det kan jag ju inte säga till Mr Chef ju. Låter ju jättedumt. Det är bara att bita ihop.

Oh My God

Idag har jag varit ledig. Vilket innebar att jag tvingade mig själv ur sängen klockan halv ett. Dock har jag även haft kinesikalektion. Lektionerna går jättebra och jag pluggar så fort tillfälle ges: På bussen in till stan, på rasten på jobbet, på bussen hem från stan. Det är så kul!

Dock på tåget hem (som går ända till Göteborg) glömde jag min plånbok. Min guldiga plånbok inköpt i Kina! Detta är TREDJE gången i år som jag förlorar mitt bankkort! Hur är detta möjligt? Hur lyckas jag? Det är absolut bara jag som kan lyckas med något sådant här!

Även att jag saknar Kina. Just ni känner jag mig som Lily Allen uttrycker sig i hennes cover på Kaiser Chiefs låt " Oh My God".

Oh, my God I can't believe it I never been this far away from home. Jag är inte i Kina och Tessie och Emmelie är borta.

Ännu en dag då jag skyllde på vädret för att inte bege mig till era gravar älskade. Idag var det för vindigt. Jag skäms över att jag inte besökt er. Jag har bara Nästan besökt er. Just nu är jag i stadiet då jag vill gå dit, men vågar inte. Innan ville jag verkligen inte gå dit. Så det är ett framsteg i alla fall.

Högskolan here I come!

Då var besluten fattade. Jag har nu anmält mig till Umå Universitets civilekonomutbildning med internationell inriktning (helt på engelska), Jönköpings Universitets IM program och Kristianstads högskolas ekonomprogram med inriktning Kina.

Jag kollar fortfarane in olika kinesiska universitet och överväger det alternativet. Lite klurigt då många program är på kinesiska...Men jag är ju där för att lära haha.

Dock verkar mina Päron inte särskillt förtjust över min entusiasm att spendera en längre tid i Kina...Ska inte föräldrar stötta sina barn i deras beslut om det gäller att fullfölja sina drömmar..? Eler är det jag som missat något?

Mina kinesiska lektioner går super! Jag har nu 2 timmars lektioner två gånger i veckan. Och det går sannerligen frammåt. Min lärare är toppen! Jag försöker att inte kolla i min kinesiskabok på bussen till eller från jobbet...men tycks inte riktigt kunna låta bli.

Wo de shenti de zenmeyang?

Jag är förvirrad. Hur mår jag egentligen? Det händer att jag har dagr då jag kan kratta, le och skämta precis som om allt var som vanligt. Som om inget hänt. Men gråten är alltid så nära. Sorgen och den skrikande saknaden finns alltid där. Jag gråter fortfarande mig till söms, jag kommer gråtandes till jobbet eller börjar gråta där. Ibland finns det dagar då jag har lyckats intala mig att jag mår bra. Men varför gråter jag då? Jag vill så gärna prata med dem, hålla om dem, skratta med dem. Jag vil ha tillbaka dagarna då vi gjorde precis ingenting och hade så fruktansvärt underbart. Alla låtar handlar om er. Min ipod är som en tortyr jag utsätter mig för varje dag. Jag vill vara nära er.

Och ändå finns det alltid en ursäkt till att inte besöka era gravar. Jag vågar inte se sanningen i vitögat. Jag vill inte se det. Jag vill inte se de två stenarna med era namn på.

Vad är grejen emd killar och hockey?

Man tar det ganska hårt och delvis personligt när man just blivid dumpad för att den man planerat att träffa ska se på hockey. Dessutom får man även höra att personen i fråga självklart skulle väja mig om det stod mellan hockey och mig, och att jag givetvis vet detta. Trots detta så fattades beslutet. Han skulle se på hockey.

Jag känner mig inte ratad eller så. Jag är inte riktigt van vid att bli behandlad på detta måste jag erkänna. Särskilt inte efter kina då man var den enda blondinen så långt ögat kunde nå.

Men till saken hör även att han sa att det var okej att vi kunde ses, att han skippade hockeyn. Dock var jag vid detta laget redan så irritera och full av känslan av att bli ratad så min lust att träffa honom var sannerligen inte längre existerande Så jag sa att han kunde se på matchen. Om inte så skulle ju Jag bli boven i dramat. Då skulle ju jag ta ifrån honom det han vill göra. Då får jag dåligt samvete. Så nu sitter jag här, ratad, bitter och ensam.

(okej, ensam är jag inte. Jag sitter och diskuterar denna "hockeysituation" med min syster som förstår mitt resonerande fullständigt och står på min sida i det här"

Zhongwen

Idag träffade jag min privatlärare i kinesiska för första gången. Det kund inte varit bättre! Hon var riktigt trevlig, rolig och så lätt att umgår med samtidigt som hon var sträng när det kom till undervisandet. En ultimat kombination. Jag kände äntligen ruset av lycka i mig igen. Som kolsyra i en allt för skakad flaska. Det bara pös ur mig. Det är skönt att ha något att längta efter och kämpa för i saknaden av de underbaraste människorna jag någonsin haft nöjet att lära känna. Min dröm om Kina får mig på något sätt att fortsätta kämpa, att fortsätta att le.

Glad påsk!

Gårdagens festande tog vägarna till Bongo. Vi hade bara en plan igår kväll: Vi skulle inte gå till Bongo. Men det var trevigt. Jag träffade 2st kineser (well, okej den ena av dem ser ut att vara kines men är egentligen amerikan), pratade kinesiska och träffade gamla vänner. Riktigt trevligt. Dock så had jag velat shakea ass på dansgolvet. Det får bli en annan dag.


Jag fick även en inbjudning till ett kinesiskt event på högskolan som ska äga rum den 21 april. I'm so gonna be there!

Happy birthday love

Grattis på födelsedag Theresia. Shengdan kuai le.






Jag önskar så att jag hade kunnat säga detta till dig öga mot öga. Få gå och klura på födelsedspresent elelr hur vi skulle firat at du nu skulle ha varit 22 år. Jag har fortfarande så mycket jag vill berätta för dig, och historier jag vill höra dig berätta om. Jag vill att vi ska kunna skämta och dra skämten nästan lite för långt och föställa rösten. Jag vill dans agenom natten och ha sanslöst roligt. Jag vill ha dig tillbaka. Jag vill ha dig här, för jag behöver dig. I mina tankar är du så verklig. Jag invillar mig fortfarande att du ska komma gåendes mot mig med ett lende på läpparna. Jag ser precis hur du rör dig. Jag hör ditt skratt. Jag minns sista gågen jag såg dig.

Var är alla kineser?

Idag efter jobbet träffade jag Hertz och Sandr för en fika på Johans. Sandra pluggar i Stockholm och bor i en studetkorridor med 8 andra. 8 andra kineser! jag kan inte nog beskriva hur avundsjuk jag är! Vart är alla kineser i Jönköping? Vart ska jag leta?

Framsteg och baksteg

Efter att ha haft hela sex rökfria dagar så gick det inte. Jag tog en cigg. Nästa dag köpte jag ett paket och rökte 6 st på en dag. Orsaken? Same old, same old. Mina bästa vänner andas inte längre. Jag fick en konstig bild i huvudet på Emmeli. Det var så verklig, och jag hörde nästan hennes skratt och hennes rörelser var så levande. Den dagen kom jag storgråtandes till jobbet, och dagen efter med.

Ska detta aldrig ta slut? Jag kommer alltid att sakna dem, de kommer alltid att fattas för mig. Betyder detta också att jag aldrig kommer att kunna älska en vän lika mycket igen, att jag alltid kommer att jämföra alla jag träffar med dem? Jag vill vara den sorglöst lyckliga person jag var innan med så mycket energi. Men jag kommer aldrig att bli den jag var innan. Något har förändrats med mig. Men jag kan lära av det, göra det bästa av det, bli starkare.

Idag har jag varit ledig. Jag och Eline möblerade om mitt rum så att jag skulle lyckas att klämma in en enormt otymplig och ful tjock-tv som mamma och pappa haft i all oändlighet som bara vägrar gå sönder. Att möblera om i mitt rum visade sig inte vara så smidigt som jag hade tänkt mig. Gosh, vad jag har mycket grejer! Prylar över allt, souvenirer, skräp, små minnen och tydligen en massa värmeljus i alla skrymslen och vrår. Men nu har jag i alla fall en tv på mitt rum för första gången. Det känns himla lyxigt faktiskt. Tidigare har jag inte velat haft det på grund av att det förstör stämningen i rummet. Det tycker jag fortfarande, men jag orkar inte bråka om stor-tvn längre, nu kan jag i alla fall komma i mitt rum.

Påhitt

Jag har kommit på mig själv med att försöka starta om. Jag försöker desperat hitta på saker som ska få mitt sinne på andra tankar och inte gå fast i gaml hjulspår.

*Jag har slutat röka. Hela 5 rökfria dagar

*Jag ska försöka tvätta håret vartannan dag (jag tvättar annars varje dag)

*Jag ska försöka tappa några kilon (detta visar sig vara lite svårare då jag även slutat röka vilket resulterar i ett stort sockerintag...)

*Jag kollar högskolor och program jag vill plugga till hösten. Beslutet är svårt att fatta, men det börjar klarna. Att få in kinesiska och ett års utbytestermin visar sig vara lite knivigt då jag redan pluggat ett halvår mandarin

*Jag ska börja repetera kinesiska istället för att spela The Sims och läsa Twilight-böckerna. Jag börjar att känna mig lite smått patetisk nu...

*Min tristess och sökandet efter nya saker att göra har även fått mig att överväga matlagning...eller så håller jag mig till bakning...

28 februari

Den 28 februari i år befann jag mig på ica i Habo. I famnen hade jag 2st gravljus. Det var en obeskrivlig känsla. En sådan känsla man inte tror att man ska behöva uppleva vid 2 års ålder. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva stå i kön till ica med tårar som tvingar sig fram ur ögonvrån trots att jag kämpar med att låtsas som om jag köper gravljus varje dag. Jag förbannar denna lilla håla då jag vet att kassörskan vet vem jag är, varför jag köper gravljus och till vilka. Hennes blick säger att hon tycker synd om mig.

På vägen hem kom tårarna. Jag hade varit tvungen att jobba då INGEN av mina kollegor kunde erbjuda sig att ta denna dagen åt mig trots att de visste att det var årsdagen av då mina två bästa vänner dog i en bilolycka. Jag höll allt inom mig hela dagen. Men det gick. Jag hade ju inget val. Men så fort Eline dök upp på jobbet så kom tårarna, men i övrigt så klarade jag av dagen. Kvällen var värre. Bäcksvart, tung och hopplös.

sammanfattning pga dålig uppdatering

Nu för tidenn jobbar jag endast ca 3 gånger i veckan. Detta är en aning frustrerande dels för att jag inte gillar att vara sysslolös och dels för att jag inte är van vid att inte ha pengar. Tiden spendreas med att läsa Twiligt-böckerna och jag är redan på sista boken efter att ha varit hemma i drygt en månad. Jag har även tagit till metoder som The Sims för att fördriva tiden. Alla jobbar ju eller pluggar nu för tiden! Men till hösten blir det plugg för min del med. tack och lov!

Den första utgången här i Sverige sedan Shanghai var magnifik. Den kunde inte blivit bättre. Förfesten var hos en nybliven exkollega till mig. Hela kvällen var alla så fulla och lyckliga, även om en del allvarligare ämnen även togs upp.

Sedan jag kom hem från Shanghai har ju jag haft en liten svaghet för kineser. Detta är en sak som min älskade bästa fröken Eline lagt på minnet. Väl på dansgolvet på Sliver gjorde hon en hastig manöver och puttade in mig i en stackrs ovetande utbytesstudent. Till min stora besvikelse så var ju denne inte alls från kina utan från USA, men vi hade en trevlig kväll ändå. Tack vare honom så hitatde ju jag en privatlärare i kinesiska. Well, det är inte helt fastställt än, men jag håller tummarna!

Home sweet home

Nu för tiden så vet jag oftast inte hur jag mår. Jag trodde inte man kunde kunna så. Jag trodde att man visste om man var lycklig eller ledsen, men nu går jag i något slags mellanting. Det slog mig att jag inte lägre var bekant med känslan av lycka. Innan kunde jag vara oförklarligt lycklig utan någon specifik anledning. Man liksom svävar fram och har något bubblande som kolsyra i kroppen som fyller en med glädje och fnitter. Denna känslan kom lika snabbt som den försvann för någon vecka sedan. Den försvann då tanken kom, tanken då jag insåg att jag inte var bekant av känslan av lycka. Jag visste att förlusten av mina bästa vänner förändrade mig. Kunde denna förlust göra så att jag inte längre vet vad lycka är? Var jag endast lycklig då jag var med dem?

I Shanghai var jag lycklig. Jag var lycklig för att med varje andetag jag var där så uppfyllde jag min dröm. Detta var något jag kämpat för att göra så länge. Men nu hemma igen så ser jag bara saknade av Tessie och Emmeli. Tomrummet. Hålet. Trycket över bröstet. I Shanghai levde jag i nuet. Shanghai är mitt hem nu. Precis som Tessie och Emmeli var mitt hem innan. Jag är bara här tills jag återvänder dit igen. Jag har en paus nu bara. Jag minns tiden då Tessie och Emmeli precis hade åkt till Australien och jag och Eline tyckte att det kändes som om livet vi levde då stod på paus när de inte var här...

Jag har inte rökt på 4 dagar nu. Jag började röka när Tessie och Emmelie dog. Men jag tänkte att jag inte vill vara ledsen längre. Jag vill inte hålla kvar vid mitt destruktiva beteende. Men varje cigarett kändes som om dt dämpade trycket över bröstet...eller ett steg närmare graven..Men det går inte. Jag vill gråta och få bort trycket över bröstet, men jag kan inte gråta längre. På något sätt vill jag inte att människorna i min omgivning ska veta att jag fortfarande sörjer, att jag fortfarande känner mig trasig, tung och orkeslös. Men jag kämpar. Jag måste fortsätta leva, se det ljusa i tillvaron, fatta beslut om framtiden. För jag vet att Tessie och Emmeli inte hade velat något annat. De hade velat att jag fortfarande var gränslöst lycklig och spontant galen.

Det får bära eller brista

Tiden rusar förbi. Det sägs att den gör det när man har roligt, men detta året har sannerligen varit tungt. På söndag är den den 28 februari. Då är det ett år sedan Tessie och Emmeli lämnade jordelivet. Jag kan inte fatta det. ETT ÅR! Jag vet inte hur jag kommer att reagera på söndag. Jag vill bara dra ett täcke över mig och vänta tills måndag. Jag vill inte vakna på söndag. Jag vågar inte känna att hjärtat går i tusen bitar, att man andas och andas men inte får luft, att stegen är tunga, att man inte orkar gå upprätt och att se en massa minne fladdra förbi i hög hastighet så fort man blundar och jag orka inte gråta tills jag inte får luft.

Men till råga på allt så ska jag jobba den dagen. jag har frågat ALLA, och tydligen kan ingen byta. Men jag kanske klarar det. Min teori är att antingen går det inte alls, eller så stänger jag allt inom mig och är som en kälslokall, tystlåten och sorgsen robot.

Tunga steg

Idag hade jag känsla, kraften och viljan. Jag var redo. Redo att besöka platsen där mina älskade vänner nu vilar under ett lager av jord och snö. Jag hade inte planerat det alls. Det bara hände. Stegen dit var tunga och mina känslor var tvetydiga. Jag ville gå dit, samtidigt som jag inte ville gå dit. Jag ville gå dit för att jag inte orkar örneka det längre, ville se det med mina egna ögon. Man är inte bättre ovetandes. Sanningen är alltid bäst, hur ont den än gör. Samtidigt är de så frestande att intala mig själv att jag mår bra nu, att jag är redo att gå vidare. Det är en lögn.

Jag gick, och jag gick. Omgivningen kändes bekant. Tills den inte gjorde det. Jag hade helt plötsligt ingen aning om om jag var på rätt väg. Dessutom hade jag ingen känsel kvar i benen längre på grund av kylan. Jag var arg. Riktigt förbannad. Hur långt bort ligger den där kyrkan egentligen, och var i hela friden var jag!? Habo är inte så stort, och ändå kan jag inte hitta denna förbannade kyrka! Jag är ju för katten en inbiten habobo! Jag vände på stegen. Jag gav upp. Efter att ha promenerat i ca 7 minuter ser jag en skylt där det står "Habo k:a 2", som pekade åt riktingen jag tidigare hade varit på väg mot. Jag hade bara inte sett den då jag var på väg mot kyrkan då jag var helt försjunken i mina egna tankar om svunna tider då jag var lycklig och Tessie och Emmeli levde. Men då var det för sent. Jag var på väg hem i rask takt, med arga bestämda steg. Vägen hem gick mycket fortare än vägen dit dock. Väl hemma säger pappa att det är ca 2mil till Habo kyrka. 2 mil! Hade jag vetat det hade jag aldrig ens övervägt att gå dit. Då hade jag ju lika gärna kunnat promenera till Jönkping och dessutom tagit bussen hem!

Längtan. förtvivlan. saknad. frustration

Trots att jag bara jobbat en dag denna veckan så har jag haft fullt upp faktiskt. Jag har träffat gamla vänner och letat högskoleutbildningar för fulla muggar.

Jag jobbade i onsdags. Jag bor ju i platsen-Gud-glömde (dock väldigt stillsam och pittoresk sådan), så jag måste gå upp kl 04.30 då jag börjar jobba kl. 06.45. Det var ju bara det att denna dag så vaknade jag innan väckarklockan, närmare bestämt kl 04.03. Så då valde jag att gå upp, istället för att ligga och dra mig. Trots att bussen gick 05.50 så hann jag inte äta frukost. Vad är det för fel på mig? Plus att jag nickade till för en sekund då vi hade brandutbildning! Klockan var 3, och jag gick upp kl 4. Det gick så snabbt! Ena sekunder tittar man, och den andra sekunden märker man att ögonen är stängda! Inte okej!

Att hitta den perfekta utbildningen är sannerligen inte det lättaste heller. Jag trodde att jag ville plugga marknadsföring, men nu har jag hittat en ekonomutbildning med inriktning Kina. Vilket passar mig bra. Man läser lite marknadsföring där med. Plus att att bara läsa marknadsföring känns lite smalt, plus att jag inte kan läsa kinesiska då, och det vill jag verkligen fortsätta med.

Jag saknar Shanghai. Pratade precis med Lea, en av mina närmaste vänner där nere. Jag saknar henne så! Och jag saknar staden i allmänhet. trots att jag inte kunde sova om nätterna, trots att staden i sig inte är så vacker, trots att jag fick utslag av vattnet och trots att jag var så otroligt trött på maten (nudlar eller ris) så är det något magiskt över staden. Jag kan inte definiera det. Jag vet bara att jag ska tillbaka.

Det är lite jobbigt att vara tillbaka hemma. Alla minnen av Tessie och Emmeli finns överallt här. Den odefinierbara känslan som tycker mitt bröst kommer tillbaka allt oftare här, helt oväntat. Och jag kan inte bli av med den. Den kan komma bara jag ser ett gäng med fyra tjejer som har känt varandra länge, och som är bästa vänner och man känner avundsjuka och nedstämdhet. Jag har fortfarande inte varit vid gravarna. Jag känner mig dock mer redo nu, än innan jag åkte. Jag vill gå dit, men jag vågar inte, liksom jag fasar inför den 28 denna månad. Jag vill inte känna känslan av mitt hjärta som går i tusen bitar, jag vill inte känna mig som om jag inte kan ta mig upp från marken, jag vill inte känna att jag inte får luft, jag vill inte känna att det inte finns en ljus framtid utan dem och jag vill inte känna att varje steg jag tar är en ansträngning, som om jag har tiokilos vikter på fötterna. Detta kommer att ske den 28 februari då det är ett år sedan flickorna slutade andas, detta kommer också att ske då jag besöker deras gravar och ser sanningen i vitögat. Jag lever med tron att jag är bättre ovetande...

Att fördriva tiden

Jag jobbar ju inte allt för mycket dessa dagar men jag gör sannerligen mitt bästa för att hålla mig sysselsatt. Då alla de meningsfulla aktiviteterna dock är gjorda tycks jag ta till mitt sista vapen mot tristessen: The sims. Detta spelet tar ju aldrig slut. man kan spela för evigt (eller ja, tills man tröttnar...)

Igår var det alla hjärtans dag. För att hålla oss sysselsatta på denna "speciella" dag så bestämde jag och Eline att gå på bio. Och för att krydda till det hela lite så bjöd vi in mitt ex också. Jag är lite nervös varje gång vi ses nu för tiden. Jag vill verkligen att det ska funka att umgås. Det är så oerhört viktigt för mig.

Men men, tillbaka till filmen. Det blev Avatar som stod på menyn. För Eline var det 3:e gången hon såg den och För mitt ex var den 2:a gången han såg den. Mina förväntningar var skyhöga efter allt snack om denna film. Det sk ju vara så fenomenal. Men som vanligt då det kommer till saker man har förväntningar på så blir det aldrig som man tänkt sig. Visst, filmen var verkligen jättebra. Men mina förväntningar råkade vara snäppet högre. Men snygg var filmen i alla fall.

Idag har jag varit jätteduktig. Jag började dagen med att springa 15min på löpbandet vi har här hemma. Jag är så stolt. Jag går ju förbi detta förbannade löpband varje dag, och varje dag ger den mig onda ögat. Men idag tog jag helt spontant och utan att behöva tvinga mig själv en liten tur på den! Didn't see that coming!

Jag har även spenderat dagen med att ge mig ut i universitetsdjungeln. Jösses vad många utbildningar det finns! Jag hittade åtta som verkar intressanta.

Imorgon hade jag tänkt att fördriva tiden med att gå till banken och gå till stadsbiblioteket och hålla mina kinesiskakunskaper vid liv.

Wo xiangnian Shanghai

I miss Shanghai. Så mycket. Idag pratade jag med mamma och började meningen med "Hemma så" det jag menade var "I Shanghai så...". Jag ändrade hastigt meningen. Men detta visar bara hur mycket jag hör hemma där, hur mycket jag vill vara där.

Jag hatar att man hittar det som är perfekt, som Tessie och Emmeli, och nu Shanghai, det man håller så nära hjärtat...och så har man ingen möjlighet att vara där.

Jag såg en film idag, En del av den var i Kina. I en storstad. Jag saknar det så. Men jag ska dit igen. Jag måste.

Idag träffade jag Haddis och Carro. Det var underbart att se dem igen Det bästa som finns är att veta att man har vänner kvar och att allt är som vanligt, oavsett hur långt det går mellan gångerna man ses.

I guess I'm back

I söndags kom jag hem från ett halvår i Shanghai där jag pluggat kinesiska (mandarin). Det gick fort. För fort.

Varför måste allt gott komma till ett slut? Livet är uppbyggt så, jag vet det. Det har alltid varit så. Ändå har jag så svårt att acceptera det.

Nu saknar jag inte bara mina svunna underbara tider jag spenderade med Tessie och Emmeli, nu saknar mitt hjärta även Shanghai och alla underbara människor jag nu känner där.

Att summera allt som jag varit med om under halvåret kommer att ta tid så det kommer att dyka upp lite då och då. Det jag kan säga är att det är att Shanghai är min stora kärlek och den kommer att få ser mer av mig.

Väl tillbaka i Jönköping var mitt första intryck: tystnad
Hela mitt liv har jag gått och inbillat min lilla lantlolla-hjärna att Jönköping är en storstad, eller en stor stad. Men den är ju så tyst, till och med klockan halv tio på kvällen.

Mitt första intryck av Sverige var: vackert
Stora skogar som är alldeles snö täckta. Shanghai är ingen vacker stad. Visst den har enastående arkitektur, men för mig kommer det vackra i naturen. Det finns inte i Shanghai. Men där finns allt annat. Varje dag är ett äventyr, man vet aldrig vad som ska hända. Det är till och med ett äventyr att gå över gatan.

Mitt första intryck av att träffa vännerna: Vi är lika nära nu som då, vi har lika roligt nu som då, och vi är lika konstiga nu som då. Det värmer i hjärtat.