Den 28 februari i år befann jag mig på ica i Habo. I famnen hade jag 2st gravljus. Det var en obeskrivlig känsla. En sådan känsla man inte tror att man ska behöva uppleva vid 2 års ålder. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva stå i kön till ica med tårar som tvingar sig fram ur ögonvrån trots att jag kämpar med att låtsas som om jag köper gravljus varje dag. Jag förbannar denna lilla håla då jag vet att kassörskan vet vem jag är, varför jag köper gravljus och till vilka. Hennes blick säger att hon tycker synd om mig.
På vägen hem kom tårarna. Jag hade varit tvungen att jobba då INGEN av mina kollegor kunde erbjuda sig att ta denna dagen åt mig trots att de visste att det var årsdagen av då mina två bästa vänner dog i en bilolycka. Jag höll allt inom mig hela dagen. Men det gick. Jag hade ju inget val. Men så fort Eline dök upp på jobbet så kom tårarna, men i övrigt så klarade jag av dagen. Kvällen var värre. Bäcksvart, tung och hopplös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar