Ikväll träffade jag en person som står mig så nära. Vi ses väldigt sällan, men kan ändå prata om allt. Bra som dåligt. Ingen kan få mig att skratta som han, och ingen kan heller få mig att prata om mina egna känslor och tankar. Vi fårstår varandra, är nära varandra på ett väldigt annorlunda sätt. Det går inte riktigt att beskriva.
Jag kom på att jag fortfarande har svårt att komma nya mäniskor nära. Jag liksom jämför dem med Tessi och Emmeli. Man vill komma en person så när aigen, men rädlan för att förlora den kommer upp då.
Även flickan på jobbet som jag desperat undvek nästan hela dagen. Jag känner mig så rutten mot henne. Undvek henne. Men sedan gick det bättre. Jag gillar ju henne verkligen som person. Men minnena och smärtan hon frambringar...jag vet inte hur jag ska handskas med den. Jag är rädd för att höra hennes historoer om hur hon hade det i Australien och Nya Zeeland. Jag vill inte höra. Jag kan inte hndsks med det än. Förlåt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar