Trots att jag bara jobbat en dag denna veckan så har jag haft fullt upp faktiskt. Jag har träffat gamla vänner och letat högskoleutbildningar för fulla muggar.
Jag jobbade i onsdags. Jag bor ju i platsen-Gud-glömde (dock väldigt stillsam och pittoresk sådan), så jag måste gå upp kl 04.30 då jag börjar jobba kl. 06.45. Det var ju bara det att denna dag så vaknade jag innan väckarklockan, närmare bestämt kl 04.03. Så då valde jag att gå upp, istället för att ligga och dra mig. Trots att bussen gick 05.50 så hann jag inte äta frukost. Vad är det för fel på mig? Plus att jag nickade till för en sekund då vi hade brandutbildning! Klockan var 3, och jag gick upp kl 4. Det gick så snabbt! Ena sekunder tittar man, och den andra sekunden märker man att ögonen är stängda! Inte okej!
Att hitta den perfekta utbildningen är sannerligen inte det lättaste heller. Jag trodde att jag ville plugga marknadsföring, men nu har jag hittat en ekonomutbildning med inriktning Kina. Vilket passar mig bra. Man läser lite marknadsföring där med. Plus att att bara läsa marknadsföring känns lite smalt, plus att jag inte kan läsa kinesiska då, och det vill jag verkligen fortsätta med.
Jag saknar Shanghai. Pratade precis med Lea, en av mina närmaste vänner där nere. Jag saknar henne så! Och jag saknar staden i allmänhet. trots att jag inte kunde sova om nätterna, trots att staden i sig inte är så vacker, trots att jag fick utslag av vattnet och trots att jag var så otroligt trött på maten (nudlar eller ris) så är det något magiskt över staden. Jag kan inte definiera det. Jag vet bara att jag ska tillbaka.
Det är lite jobbigt att vara tillbaka hemma. Alla minnen av Tessie och Emmeli finns överallt här. Den odefinierbara känslan som tycker mitt bröst kommer tillbaka allt oftare här, helt oväntat. Och jag kan inte bli av med den. Den kan komma bara jag ser ett gäng med fyra tjejer som har känt varandra länge, och som är bästa vänner och man känner avundsjuka och nedstämdhet. Jag har fortfarande inte varit vid gravarna. Jag känner mig dock mer redo nu, än innan jag åkte. Jag vill gå dit, men jag vågar inte, liksom jag fasar inför den 28 denna månad. Jag vill inte känna känslan av mitt hjärta som går i tusen bitar, jag vill inte känna mig som om jag inte kan ta mig upp från marken, jag vill inte känna att jag inte får luft, jag vill inte känna att det inte finns en ljus framtid utan dem och jag vill inte känna att varje steg jag tar är en ansträngning, som om jag har tiokilos vikter på fötterna. Detta kommer att ske den 28 februari då det är ett år sedan flickorna slutade andas, detta kommer också att ske då jag besöker deras gravar och ser sanningen i vitögat. Jag lever med tron att jag är bättre ovetande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar