Nu är det officiellt, men jag antar att alla redan viste det, eller klurat ut det vid det här laget. Jag och Sam har förlovat oss.
Livet går vidare. För nästan alla...Men jag orkar inte leva i sorg längre. Det gör för ont. Sam ser på mig som den jag var innan olyckan, den jag kämpat för att komma tillbaka till sedan Tessie och Emmeli gick bort, medan de flesta andra ser på mig som en trasig person. Han gör mig hel. Jag älskar honom. Att vi haft ett kortare förhållande än de flesta andra innan de förlovar sig, betyder ingenting. Jag känner att han är den rätta.
Jag vet att folk inte förstår, och att folk är oroliga. Vissa känner sig även bortglömda. Men så är det inte. Ni finns alltid i mina tankar. Vi ses bara inte. Det betyder inte att ni betyder mindre för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar