Igår var det säsongsavslutning av Grey's anatomy. Jag och Eline satt som vanligt bänkade framför TV'n. I detta avsnitt var det en sak som ständigt upprepades: "Livet handlar om val. Om att överleva eller att dö". Tankarna for genast till Tessie och Emmeli. Såg en i serien gråta då hon trode hon förlorat sin älskade. Jag vet hur det känns. Den där gråten som skär igenom en själ som en rakhyvel. Varför just dem? Det känns forfarande orättvist då jag möter personer som varit i Australien och Nya Zeeland och hör deras berättelser. Jag vet att det är fel. Det är bara det att jag tror att folk inte riktigt förstår hur mycket itt liv förändrades. Att det gör ont att se på människor som umgås med sina alltid givna tjejkompisar, deras partners in crime. Känns som om folk tror att man mår bra nu, att man inte känner sig ensam och övergiven, att man inte längre behöver deras vänskap och stöd. De där oväntade telefonsamtalen eller messen. Nu för tiden är det så lätt att känna sig bortglömd. Och jag känner mig dum som känner och tänker som jag gör ibland ,och jag är trött på alla skådespel.
Jag flyr. Varför plugga i Umeå och inte något lite närmare? För att jag vill träffa så få som möjligt som ser på mig och tycker synd om mig. För varje gång jag ser dem, så blir jag påmind om min smärta och min sorg. Jag tänker ofta på vad jag, Tessie, Emmeli och Eline skulle ha haft för oss. Vad vi skulle hittat på tillsammans. Vad vi skulle gjort i höst. Sommarplaner. Hur våra liv hade varit om de inte hade dött i den där jävla bilolyckan. Varje dag det regnar blir jag påmind.
Nästa vecka är det midsommar. Och jag flyr. Vill inte känna mig ensam och övergiven med mina tankar. Flyr från minnen och drömmar om en dag med dem. Jag måste utomlands.Bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar