Det känns som om folk förväntar sig att jag sa vara lika full av energi och alltid positivt sotglös som innan olyckan. Så är det det inte. Och det kommer att ta tid innan jag kommer dit. Om jag kommer dit. Jag ser Tessie och Emmeli överallt. Ständigt. Minnena som flyger förbi fyller mig inte med gjädje och tacksamhet, utan med smärta och sorg. Jag är inte där än.
Det känns som om jag försöker hålla dem kvar genom att klä mig som dem, dekorera mitt rum som dem. De små detaljerna påminner mig om dem. Jag har kvar glasögonen från maskeraden vi hade en sommar, de hänger på min sänggavel. På mitt soffbord är brännmärken efter min minimala vattenpipa vi färsökte tända, stora ringar i öronen och enorma halsdukar är mina accesoarer. Åka Greén, porslinselefanten, står troget och väntar på Emmeli i mitt rum. Samma dag, en tidig morgon köpte hon en porslishund vid namn Dexter i en spontanvisit till loppisen innan jag började jobbet. Musiken i mina hörlurar sjunger om Er.
Festival i sommar är inte att tänka på. Jag försökte förra året. Det var inte kul utan Er där. Det gjorde bara ont, och saknaden var vidrig.
Just come back to me. That is all I need. All I want.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar