Nu är jag äntligen på plats! Allt är upppacka ur allt tidningspapper, kläderna upp plockade och inlagda i garderoben, och allt känns bara allmänt bra. Trots att jag aldrig har varit här (vad jag minns, men tydligen har jag det enligt mamma och pappa) så känns allt så väldigt rätt. Det är precis här jag ska vara just nu. Pappa frågade mig i bilen hur jag kände nu, och det enda jag fick fram till svar att det bara kändes allmänt bra.
Jag känner mig inte så långt ifrån alla som jag kanske egentligen är. Det finns ju både telefon och Internet som fungerar här. Inget rena rama Kina här inte! Det kommer att fungera alldeles utmärkt att hålla kontakten tror jag. Plus att jag råkat lova att jag ska komma hem en gång i månaden...
Imorgon kommer min Roomie hem. Vi har aldrig träffats eller ens pratat i telefon, men han verkar vara en helt reko kille. Tror det kommer att fungera kalasbra faktiskt.
Efter att som sagt hållt på och packa upp allt i flera timmar, så ser mitt pyttelilla rum aningen plåttrigt ut. Alla mina saker behöver mer utrymme. Hoppas att Jimmy (min roomie) gillar asiatiskt stil och Salvador Dali.
Efter att ha vinkat av mamma och pappa, efter att de ha skjutsat mig ända hit, hjäl mig bära alla saker och de hjälp mig göra min första inhandling på ica, var jag ensam. Nu så här 8 timmar senare börjar det märkas att jag varit ensam ett tag. Jag börjar prata med mig själv, på engelska. När har jag någonsin påstått att jag är normal...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar