Jag hade gett mig på att jag skulle ha en bra och glad dag på jobbet idag. Allt gick som planerat tills en låt om på min ipod som fick saknaden att komma igen som en kniv i ryggen. Minnen som varit långt bak, blev plötsligt kristallklara och ni kom så nära. Saknaden var där igen, och det tyngde ner mig. Stegen blev åter igen tunga som bly. Jag ser ständigt människor som jag tror är ni, eller som gör samma rörelser, säger saker eller helt enkelt bara har samma frisyr. Idag kunde jag inte sluta titta på en tjej på bussen som hade samma kroppsspråk som Emmeli. Tårarna rann ner för mina kinder, trots att jag kämpade för att göra precis tvärt om.
Mina arbetskamrater är underbara som ser att jag inte mår bra, jag vet aldrig vad jag ska säga till dem när de märker det. de vill inte höra sanningen, och jag vill samtidigt inte ljuga. Det finns inget de kan göra, men bara att de märker och att de försöker är guld värt. Tack!
SNÄLLA KOM TILLBAKA. DET GÖR Å ONT ATT LEVA I VERKLIGHETEN. Då jag drömmer att vi är tillsammans vill jag inte vakna upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar