Sam befinner sig nu i en del av Pakistan där det inte finns tillgång till Internet Denna ovisshet om vad som försigår gör mig oerhört frustrerad. Vart är han, hur mår han, vad gör han och är han lycklig? Saknad.
Jag är ständigt oroad. Det är en helt annan kultur, ett helt annat land och en helt annan fara. Men jag vet, av egen erfarenhet, det spelar ingen roll vart man är. Folk kommer inte alltid tillbaka. Jag är så rädd att det ska ske igen. Att jag ska ringa hans mobil och ingen svarar. Jag kommer direkt till röstbrevlådan. Jag försöker få tag på någon som vet vad han kan vara, om han är okej, och de ger mig beskedet: "Nej Sophie, han är inte okej". Det får inte ske igen. Jag vill inte att de framtidsvisioner om oss tillsammans ska försvinna de också.
Jag ser fortfarande Emmeli överallt sedan jag drömde om henne. Saknad. Vart tog hon vägen, hur mådde hon. vilken var den sista låten hon lyssnade på, vad pratade hon och Tessie om, vad var det sista de sa. Jag ser bilder i huvudet.
Ibland fantiserar jag å ur det hade varit om de var vid liv. Var de hade varit nu. Jag har så mycket att berätta för dem. Mina partners in crime är för alltid borta. Saknad.
Jag är trött på att sakna, trött på att vara rädd. Jag vill bara leva, älska och vara lycklig.
Jag är tacksam över att skolan ta så mycket tid. Jag vill inte ha tid för eftertanke. Det gör för ont. Jag är rädd för att bli ensam med mina tankar. Det blir för mycket analys då, för många "om" och "men" och saknad och sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar