Åter igen kommer saknaden

Ännu en gång har en person som står mig så otroligt nära hjärtat, som jag älskar och kan göra allt för, lämnat landet på obestämd tid. Sam har åkt till Pakistan för att stanna där till januari som längst. Han säger att han ska komma hem tidigare. Den har jag hört förut. De kom aldrig tillbaka, utan är för evigt endast ett minne blott. Den hjärtskärande saknaden, längtan och tomheten är nu ännu em gång en ständig följeslagare. Sverige är ännu en gång kallt, mörkt och tråkigt. Efter olycka är det Sam som fått mig att se framtid och hopp på riktigt igen. Han hittade den Sophie som jag trodde var förlorad för evigt efter att Tessie och Emmeli aldrig kom hem. Jag är så rädd för att även han ska bli ett minne blott. Jag vet inte om jag skulle klara av det. Jag vet att det är galet att vara rädd för att även Sam ska förflyttas till dåtid. Men det är en rädsla jag inte lyckats göra mig av med.

Jag försöker att tänka positivt. Hur underbart det kommer att bli att flytta ihop i januari. Sam och jag. För alltid. Starta våra liv tillsammans. Äntligen. Jag letar lägenhet och funderar på hur vi ska inreda den. Allt för att distrahera mina tankar från min rädsla.

Imorgon är det tenta. Det enda jag har i huvudet är Sam, Tessie och Emmeli. Inte marknadsföring.