Jag tittar på tjejen som står framför mig. Hon är som mig för två år sedan. Lycklig. Oventande. Sopontan. Galet naiv. Hon umgås med sina närmaste alltid givna partner i crime.
Jag känner avundjuka och sorg. Men Jag borde känna tacksamhet över den tid jag fick med Tessie och Emmeli. Men jag vill ha mer. Jag vill ha dem tillbaka. Mina ständiga följeslagare vid min sida. Jag kan fortfarande inte acceptera olyckan. Jag är fortfarande rädd att åka bil. Ännu mer rädd för att köra själv.
Jag vill vara ute och fira SM-guldet som gick till HV med Tessie och Emmeli, för de brydde sig lika lite som jag. Men vi hade alltid kul, vad vi än gjorde, hur vi än gjorde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar