Jag är förvirrad. Hur mår jag egentligen? Det händer att jag har dagr då jag kan kratta, le och skämta precis som om allt var som vanligt. Som om inget hänt. Men gråten är alltid så nära. Sorgen och den skrikande saknaden finns alltid där. Jag gråter fortfarande mig till söms, jag kommer gråtandes till jobbet eller börjar gråta där. Ibland finns det dagar då jag har lyckats intala mig att jag mår bra. Men varför gråter jag då? Jag vill så gärna prata med dem, hålla om dem, skratta med dem. Jag vil ha tillbaka dagarna då vi gjorde precis ingenting och hade så fruktansvärt underbart. Alla låtar handlar om er. Min ipod är som en tortyr jag utsätter mig för varje dag. Jag vill vara nära er.
Och ändå finns det alltid en ursäkt till att inte besöka era gravar. Jag vågar inte se sanningen i vitögat. Jag vill inte se det. Jag vill inte se de två stenarna med era namn på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar