Tiden rusar förbi. Det sägs att den gör det när man har roligt, men detta året har sannerligen varit tungt. På söndag är den den 28 februari. Då är det ett år sedan Tessie och Emmeli lämnade jordelivet. Jag kan inte fatta det. ETT ÅR! Jag vet inte hur jag kommer att reagera på söndag. Jag vill bara dra ett täcke över mig och vänta tills måndag. Jag vill inte vakna på söndag. Jag vågar inte känna att hjärtat går i tusen bitar, att man andas och andas men inte får luft, att stegen är tunga, att man inte orkar gå upprätt och att se en massa minne fladdra förbi i hög hastighet så fort man blundar och jag orka inte gråta tills jag inte får luft.
Men till råga på allt så ska jag jobba den dagen. jag har frågat ALLA, och tydligen kan ingen byta. Men jag kanske klarar det. Min teori är att antingen går det inte alls, eller så stänger jag allt inom mig och är som en kälslokall, tystlåten och sorgsen robot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar