Jag tyckte jag såg dig igen. Och ögonblicket då man inser att det inte är det gör så obeskrivligt ont. Tiden stannar och den oerhörda lyckan man kände för bara en microsekund försvinner ur en och en smärtsam kyla uppstår då tiden står stilla. Och man står där ensam. Minnena flyger förbi. Jag blir åter igen påmind om saknaden jag desperat försöker förstränga.
Besöket hos Greens häromdagen var ett kärt återseende, samtidigt som det var en plågsam påminnelse. Den stora tavlan på Emmeli som hänger i deras vardagsrum, och man bara väntar på att Emmeli ska komma gående och sätta sig ner med oss. Damn I miss you!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar