Tunga steg

Idag hade jag känsla, kraften och viljan. Jag var redo. Redo att besöka platsen där mina älskade vänner nu vilar under ett lager av jord och snö. Jag hade inte planerat det alls. Det bara hände. Stegen dit var tunga och mina känslor var tvetydiga. Jag ville gå dit, samtidigt som jag inte ville gå dit. Jag ville gå dit för att jag inte orkar örneka det längre, ville se det med mina egna ögon. Man är inte bättre ovetandes. Sanningen är alltid bäst, hur ont den än gör. Samtidigt är de så frestande att intala mig själv att jag mår bra nu, att jag är redo att gå vidare. Det är en lögn.

Jag gick, och jag gick. Omgivningen kändes bekant. Tills den inte gjorde det. Jag hade helt plötsligt ingen aning om om jag var på rätt väg. Dessutom hade jag ingen känsel kvar i benen längre på grund av kylan. Jag var arg. Riktigt förbannad. Hur långt bort ligger den där kyrkan egentligen, och var i hela friden var jag!? Habo är inte så stort, och ändå kan jag inte hitta denna förbannade kyrka! Jag är ju för katten en inbiten habobo! Jag vände på stegen. Jag gav upp. Efter att ha promenerat i ca 7 minuter ser jag en skylt där det står "Habo k:a 2", som pekade åt riktingen jag tidigare hade varit på väg mot. Jag hade bara inte sett den då jag var på väg mot kyrkan då jag var helt försjunken i mina egna tankar om svunna tider då jag var lycklig och Tessie och Emmeli levde. Men då var det för sent. Jag var på väg hem i rask takt, med arga bestämda steg. Vägen hem gick mycket fortare än vägen dit dock. Väl hemma säger pappa att det är ca 2mil till Habo kyrka. 2 mil! Hade jag vetat det hade jag aldrig ens övervägt att gå dit. Då hade jag ju lika gärna kunnat promenera till Jönkping och dessutom tagit bussen hem!