Jag tog mig i kragen idag, jag tog min systers cykel. Jag hittade vägen denna gången. Habo kyrka. Där vilar mina två bästa vänner nu sedan ett år tillbaka. Idag besökte jag dem för första gången.
Det var fruktansvärt i början. Kroppen ville inte röra sig framåt Kändes som om jag skulle sjunka ner på marken och falla ihop. Men när jag väl fick se gravarna, stenarna med flickornas namn, kom gråten. Det var skönt att få gråta ut, samtidigt som det slet mig i bitar.
Flickorna fick var sin glasflaska med kinesiskt motiv på. I dem finns våra minnen som vi har/hade tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar