Igår var det första kvällen i min egen säng sedan i torsdags. Ingen soffa, ingen sovsäck eller inget delandes av en 90-säng. Underbart. Jag har ätit riktig mat, dvs mat som inte är för stark så att jag kan äta den, jag har druckit mjölk, gått och lagt mig och gått upp i rimlig tid och umgåtts med människor som pratar svenska.
Ändå saknar jag det. Att bara sitta och chilla med hans kompisar och vattenpipan medan de snackar Urdu. Jag sover gärna i den där förbaskat lilla sängen, då jag kommer närmare honom, varje måltid är ett äventyr som handlar om överlevnad. Är det verkligen möjligt att jag saknar honom redan..? Det är så dumt att kära ner sig i någon nu. Oerhört dumt! Min vanliga otur. Alltid när jag bestämt mig för att absolut inte bli kär, så hittar jag honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar