Spenderar jag med underbara människor i Göteborg på festivalen Way out west. Kommer hem på söndag då ni kommer att få en uppdatering av denna weekends upptåg.
torsdag 13 augusti 2009
måndag 10 augusti 2009
ett slut, en ny början
Igår arbetade jag min sista dag på jobbet. (Well för ett halvår i alla fall, jag har tagit tjänsteledigt...) Det var blandade känslor under hela dagen må jag säga. Kvällen innan hade spenderats med flitigt muffins-bakande (det ska även tilläggas att de var av choklad, med glasyr, amerikanska super-sice och med rosa hjärtströssel på). Jag får väl erkänna att min kära syster hjälpe mig lite, mamma var mestadels i vägen då hon ständigt vill hålla ett vakande öga på oss (vilket stundtals eventuellt var ett klokt beslut , då jag ej är så bekant med köket...). Elias däremot...försökte hjälpa till men gav upp ganska snabbt. Dessa muffins var till mina kära kollegor på K-Rauta. Jag har ju bakat dessa tidigare och ibland går min käft lite för effektivt för mitt eget bästa, så det var bara att bita ihop och inse att jag skulle spendera lördagskvällen bakandes i köket. Men det var de värt, jag tror de gjorde deras arbetsdag lite. Då jag smetade på glasyren i fikarummet innan jag skulle gå på mitt pass var jag på strålande humör, detta höll i sig fram till då jag stationerade mig i byggkassan då rusningstrafiken ute på bygg-gården var relativ jättelåg och tankarna på Tessie och Emmeli kom sakta men säkert krypande och jag ringde deras mobilsvar i ett desperat försök att få dem nära mig igen. Efter det insåg jag att det var bäst att jag begav mig inåt i butiken igen och låta någon annan kollega ta han om byggkassan då jag inte ville spendera mina sista timmar sörjandes efter svunna tider, utan hellre ville ta vara på tiden jag hade kvar på jobbet, tänka på vad roligt jag faktiskt haft där och vilka underbara människor jag har lärt känna där. I avskedspresent fick jag en kalender. Helt underbart!
Idag begav jag och Elias oss i all hast till Göteborg för att fixa mig ett visum till Kina. Dagen startade med en oerhört morgontrött Elias, tågfärd och att vi fick syn på självaste Herr Magnus Uggla på Centralstationen i Göteborg. han såg vilsen, förvirrad och mått nedknarkad ut. Han var även mycket kortare än vad jag föreställt mig, och ganska spinkig. Att hitta till den där ambassaden var dock inte så lätt som jag hade tänkt mig, men vi lyckades. Då vi väl hittat "ambassaden", efter att jag tydligen skrivit ut en kasta som ledde oss till fel adress...(hoppsan) och där det som vi trodde skulle ha varit ambassaden var istället ingenting. Det var ett hål i väggen kan man säga och i full flärd med att rustas upp. "Dessa kineser!" tän
kte jag, då vi dessutom läst på ambassadens hemsida att "Det går även bra att ringa till oss, men vi kasnke inte svarar då det är många som ringer, men då kan ni skicka fax, men vi får så många så vi kanske inte svarar på det heller". Idioter. Igen. Men efter lite om och men hittade vi till ambassaden, bemöttes av en otrevlig kines då jag inte hade tagit kopior på mitt intyg från skolan och inte förstod vad han sa då han försökte förklara var jag kunde ta kopior själv. Men jag fick mitt visum tillslut, och jag var så lycklig att tårarna kom i ögonen, jag trodde jag skulle spricka av lycka och skrika ett glädjeskrik. Jag var som på rosa moln. China here I come! Resten av dagen var underbar den med. Elias och jag strosade runt i affärer, köpte kläder och även inköp inför våra studier gjordes. Jag investerade i en kinesiskt mandarin lexikon, parlör, guidebok och en kasta över Shanghai. Även överstrykningspennor i 4 färger, 2 bläckpennor med utsuddningsbart bläck och en fyr-färgs-penna inhandlades. Den sista timmen la vi oss i en park, lyssnade på musik och bara njöt av varandras sällskap. Dagen har varit underbar och jag ska bära med mig minnet av den till Kina. Nära mitt hjärta.
kte jag, då vi dessutom läst på ambassadens hemsida att "Det går även bra att ringa till oss, men vi kasnke inte svarar då det är många som ringer, men då kan ni skicka fax, men vi får så många så vi kanske inte svarar på det heller". Idioter. Igen. Men efter lite om och men hittade vi till ambassaden, bemöttes av en otrevlig kines då jag inte hade tagit kopior på mitt intyg från skolan och inte förstod vad han sa då han försökte förklara var jag kunde ta kopior själv. Men jag fick mitt visum tillslut, och jag var så lycklig att tårarna kom i ögonen, jag trodde jag skulle spricka av lycka och skrika ett glädjeskrik. Jag var som på rosa moln. China here I come! Resten av dagen var underbar den med. Elias och jag strosade runt i affärer, köpte kläder och även inköp inför våra studier gjordes. Jag investerade i en kinesiskt mandarin lexikon, parlör, guidebok och en kasta över Shanghai. Även överstrykningspennor i 4 färger, 2 bläckpennor med utsuddningsbart bläck och en fyr-färgs-penna inhandlades. Den sista timmen la vi oss i en park, lyssnade på musik och bara njöt av varandras sällskap. Dagen har varit underbar och jag ska bära med mig minnet av den till Kina. Nära mitt hjärta.Bonusen idag och den sanslösa glädjen är att fröken Fransyska kommer hem om ca 1 timme och 19 minuter. ÄNTLIGEN. Men man ska inte ropa hej förrän man är över becken...hon har en lång färd hem från Stockholm först...
fredag 7 augusti 2009
Olika sorters idioti
*Vissa människor är idioter, så är det bara. Jag gillar inte när jag tänker dåligt om andra människor. Men är man så känslokall...då har de sig själv att skylla. En sommarjobbare på jobbet, han vet om min historia och varför jag kan vara nere ibland. Ändå måste han fråga mig varför jag verkar så deppig, och nöjer sig inte med det utan kläcker även kommentaren "Sheer up, de kommer ändå aldrig tillbaka". Hur i hela friden kan man vara så sanslös känslokall!? Jag vet att det är så, men man behöver väl inte sparka på den som ligger. Det gör ont, och det går som en kniv i hjärtat varje gång jag får det framför mig svart på vitt. Men pleace, rubb it in bara...
*Idag fick jag tillbaka min visumansökan. Jag nästan hoppade och sjöng av lycka att äntligen ha det i handen. China here I come, på riktigt! Trodde jag ja...På min postväxel jag hade skickat med (eftersom de inte accepterar kontanter eller liknande) sitter en lapp. En rosa post-it lapp
med texten "We are the chinese embassy in Göteberg, not the consulate so we can not accept your postväxel". Det gjorde mig en aning upprörd eftersom jag åker om 15 dagar. Sedan tar jag ännu en titt i kuvertet och upptäcker att det sitter ännu en post-it lapp på själva ansökan! Även denna var i färgen rosa. Hur seriöst ska jag ta dem tycker de när de inte skriver på ett A4-papper eller ett skrivet för maskin, utan väljer att använda sig av metoden post-it lappar?!
*Jag har även lånat ut min bibel (A.K.A min kalender) till en kollega till mig. Vad han skulle med den till har jag verkligen ingen aning om, jag var så paff att jag glömde fråga. Men hoppas han använder den väl och för hem den till sin älskade ägare i oerhört gott skick snarast.
*Eline hade det inte varit för dina vackra ord som värmer ända in i själen så hade jag fallerat vid det här laget. När det kommer till att uttrycka sig i ord är du sannerligen snäppet bättre, medan jag´antingen säger för lite eller aldeles för mycket, så jag kan inte annat än säga det samma och att jag saknar dig så enormt mycket. Kom hem darling, kom hem!
*Idag fick jag tillbaka min visumansökan. Jag nästan hoppade och sjöng av lycka att äntligen ha det i handen. China here I come, på riktigt! Trodde jag ja...På min postväxel jag hade skickat med (eftersom de inte accepterar kontanter eller liknande) sitter en lapp. En rosa post-it lapp
med texten "We are the chinese embassy in Göteberg, not the consulate so we can not accept your postväxel". Det gjorde mig en aning upprörd eftersom jag åker om 15 dagar. Sedan tar jag ännu en titt i kuvertet och upptäcker att det sitter ännu en post-it lapp på själva ansökan! Även denna var i färgen rosa. Hur seriöst ska jag ta dem tycker de när de inte skriver på ett A4-papper eller ett skrivet för maskin, utan väljer att använda sig av metoden post-it lappar?!
*Jag har även lånat ut min bibel (A.K.A min kalender) till en kollega till mig. Vad han skulle med den till har jag verkligen ingen aning om, jag var så paff att jag glömde fråga. Men hoppas han använder den väl och för hem den till sin älskade ägare i oerhört gott skick snarast.
*Eline hade det inte varit för dina vackra ord som värmer ända in i själen så hade jag fallerat vid det här laget. När det kommer till att uttrycka sig i ord är du sannerligen snäppet bättre, medan jag´antingen säger för lite eller aldeles för mycket, så jag kan inte annat än säga det samma och att jag saknar dig så enormt mycket. Kom hem darling, kom hem!
torsdag 6 augusti 2009
Blandade känslor
Efter det sista jag skrev måste jag väl även meddela att allt är bra mellan oss igen. Jag får lite panikattacker då och då bara. Allt är löst, och lika bra som vanligt. Men tankarna och rädslan för att bli sårad finns givetvis kvar. men det är som min pappa (och även E sa): man måste våga älska, det är värt det. Annars så får man aldrig känna känslan, och då går man igenom livet och är konstant rädd, då missar man att leva.
Jag ska, som jag så många andra gånger sagt, sluta tänka så mycket. men gudarna ska veta att det sannerligen inte är så lätt, och gudarna ska veta att jag försöker!
Idag har jag fått ånga frågor om hur det känns att jag åker till Kina snart. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Det är en blandning av gränslös lycka och glädje, rädsla, saknad och förväntan.
* Gränslös lycka: Min dröm går i uppfyllelse och jag förverkligade den alldeles på egen hand.
*Rädsla: Vad händer med alla människor jag lämnar här hemma? De behöver mig. Och jag behöver dem.
* Saknad: Tessie och Emmeli skulle ha mött upp mig i Shanghai, men ödet hade andra planer. Jag kommer att sakna vissa människor som är här i Sverige så gränslöst mycket. Eline, Elias och min syster Malin är bara några av dem.
*Förväntan: Jag ska lära mig ett nytt språk och kultur, träffa en massa nya människor och dessutom lära mig att klara mig på egen hand på riktigt och att ta han om mig själv. Se och uppleva nya saker, byta miljö och starta en vändpunkt i mitt liv efter olyckan.
Jag ska, som jag så många andra gånger sagt, sluta tänka så mycket. men gudarna ska veta att det sannerligen inte är så lätt, och gudarna ska veta att jag försöker!
Idag har jag fått ånga frågor om hur det känns att jag åker till Kina snart. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Det är en blandning av gränslös lycka och glädje, rädsla, saknad och förväntan.
* Gränslös lycka: Min dröm går i uppfyllelse och jag förverkligade den alldeles på egen hand.
*Rädsla: Vad händer med alla människor jag lämnar här hemma? De behöver mig. Och jag behöver dem.
* Saknad: Tessie och Emmeli skulle ha mött upp mig i Shanghai, men ödet hade andra planer. Jag kommer att sakna vissa människor som är här i Sverige så gränslöst mycket. Eline, Elias och min syster Malin är bara några av dem.
*Förväntan: Jag ska lära mig ett nytt språk och kultur, träffa en massa nya människor och dessutom lära mig att klara mig på egen hand på riktigt och att ta han om mig själv. Se och uppleva nya saker, byta miljö och starta en vändpunkt i mitt liv efter olyckan.
tisdag 4 augusti 2009
Musik som träffar en av slump när man sitter och funderar
Jag vet, det är en fjantig låt. Men underligt nog var det den som spelades då jag råkade gå förbi tv:n och funderade som mest... Ödet?
http://www.youtube.com/watch?v=qjQ3RWpGVmY
http://www.youtube.com/watch?v=qjQ3RWpGVmY
"Ibland förstår jag inte hur du resonerar"
Fick jag i ett sms. Jag måste ärligt säga att inte jag gör det heller. Jag förstår inte vad jag håller på med och jag känner inte igen mig själv. Jag åkte hem. Fegt? Ja. Men jag kände att det inte var en så bra idé att ta en diskussion klockan hav tolv på natten, då han dessutom var halvkrasslig och trött och inte verkade veta någonting om allting och bristen på engagemang var påtaglig.
Jag mindes sist jag sov där då det var spänningar i luften mellan oss. Jag kunde inte sova alls. Jag ville bara hem. Jag vet att det var fegt att åka hem, men då jag insåg att det kanske var bättre att stanna så hade jag redan ringt min käre far och bett han komma och hämta mig i stan.
När jag kom hem var min älskade syster som tur var vaken och vi diskuterade vad som hänt mellan mig och E. Min syster och jag är som natt och dag på alla håll och kanter, utom då det kommer till kärlek. Då tycker vi likadant. Den skrämmer oss. Vi vill inte tappa kontrollen, vi vill inte känna att man är så beroende av någon annan och att det är så lätt för den personen att vända upp och ner på vår tillvaro genom att sluta älska oss. Det skrämmer mig att jag kan sakna en människa så mycket, att jag kan tänka på en människa så mycket, att jag aldrig tycker att vi umgås för mycket och att jag tydligen pratar i "vi-form" om framtiden. Jag förstår inte vad denna E har gjort med mig. Det var delvis därför jag åkte hem igår, istället för att ta tjuren vid hornen: jag ville visa att jag minsann inte behövde honom utan kan klara mig alldeles utmärkt utan honom. I´m just fine! Fast det var jag inte, och jag hatar att mina ögon började fälla tårar av rädsla för vad som komma skulle. För en killes skull! Jag vill vara självständig och känna att jag minsann inte behöver någon utan kan klara mig alldeles utmärkt på egen hand. För jag är stark, men han gör mig så svag. Kärlek gör en människa så svag och bräcklig. jag gillar det verkligen inte, dessutom måste jag vara extra stark nu med tanke på omständigheterna med Tessie och Emmeli.
Jag åker till Kina om 18 dagar. Det var hur vi skulle göra med vår relation då jag är där som kom på tal igår. Och jag tolkade väl hans ord fel, men vid det laget var det försent för mina tankar hade redan börjat snurra och tårarna hade redan börjat rinna. Det var då det gick upp för mig hur mycket jag tycker om honom, och hur rädd jag är för att förlora honom. Särskilt nu då jag gjort allt för att inte sätta in mina vanliga så kallade försvarsmekanismer för att dämpa det eventuellt kommande fallet då jag verkligen inte vill göra mitt liv ännu mer komplicerat än vad det redan är. Jag vill inte känna saknad efter ännu en person, och därför vill jag ogärna släppa människor så nära mitt hjärta igen. Men jag struntade i mina murar, och igår ringde mina varningsklockor för "heart break" för full styrka.
Jag mindes sist jag sov där då det var spänningar i luften mellan oss. Jag kunde inte sova alls. Jag ville bara hem. Jag vet att det var fegt att åka hem, men då jag insåg att det kanske var bättre att stanna så hade jag redan ringt min käre far och bett han komma och hämta mig i stan.
När jag kom hem var min älskade syster som tur var vaken och vi diskuterade vad som hänt mellan mig och E. Min syster och jag är som natt och dag på alla håll och kanter, utom då det kommer till kärlek. Då tycker vi likadant. Den skrämmer oss. Vi vill inte tappa kontrollen, vi vill inte känna att man är så beroende av någon annan och att det är så lätt för den personen att vända upp och ner på vår tillvaro genom att sluta älska oss. Det skrämmer mig att jag kan sakna en människa så mycket, att jag kan tänka på en människa så mycket, att jag aldrig tycker att vi umgås för mycket och att jag tydligen pratar i "vi-form" om framtiden. Jag förstår inte vad denna E har gjort med mig. Det var delvis därför jag åkte hem igår, istället för att ta tjuren vid hornen: jag ville visa att jag minsann inte behövde honom utan kan klara mig alldeles utmärkt utan honom. I´m just fine! Fast det var jag inte, och jag hatar att mina ögon började fälla tårar av rädsla för vad som komma skulle. För en killes skull! Jag vill vara självständig och känna att jag minsann inte behöver någon utan kan klara mig alldeles utmärkt på egen hand. För jag är stark, men han gör mig så svag. Kärlek gör en människa så svag och bräcklig. jag gillar det verkligen inte, dessutom måste jag vara extra stark nu med tanke på omständigheterna med Tessie och Emmeli.
Jag åker till Kina om 18 dagar. Det var hur vi skulle göra med vår relation då jag är där som kom på tal igår. Och jag tolkade väl hans ord fel, men vid det laget var det försent för mina tankar hade redan börjat snurra och tårarna hade redan börjat rinna. Det var då det gick upp för mig hur mycket jag tycker om honom, och hur rädd jag är för att förlora honom. Särskilt nu då jag gjort allt för att inte sätta in mina vanliga så kallade försvarsmekanismer för att dämpa det eventuellt kommande fallet då jag verkligen inte vill göra mitt liv ännu mer komplicerat än vad det redan är. Jag vill inte känna saknad efter ännu en person, och därför vill jag ogärna släppa människor så nära mitt hjärta igen. Men jag struntade i mina murar, och igår ringde mina varningsklockor för "heart break" för full styrka.
torsdag 30 juli 2009
Dag 28
Varje månad sedan olyckan fasar jag för dag 28. Då är det ytterligare en månad sedan Tessie och Emmeli tog sina sista andetag. Denna gången var nog en av de värsta gångerna. Minnena från sista gången jag höll om dem innan de åkte till Australien, minnen från förra sommaren, handbollen, jag och Emmeli som små då vi lekte detektiver och jagade monster, då jag fick beskedet om olyckan, minnesstunden, då jag såg dem i kistorna, Tessies begravning, Emmelis begravning och Emmelis urnsättning. Jag fick ingen luft. Det var länge sedan den psykiska smärtan blev fysisk. Tårarna rann nedför mina kinder. Jag ville inte bli omfamnad, jag ville inte bli omhändertagen, jag klarar mig själv. Jag är stark. Men just då gjorde han precis rätt i att bara hålla om min skakande kropp.
Jag saknar Eline. Mycket. Ingen förstår mig och mina tankar så bra som hon. Ibland behövs till och med bara att våra blickar möts, och vi vet båda två att det gör ont. Ensamheten blir större utan Eline vid min sida. Hon är min partner in crime nu.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur livet skulle ha varit om de var här nu. Om de hade det hade det aldrig varit jag och Elias. Aldrig. Och det gör så fruktansvärt ont att det skulle behöva bli antingen eller. Varför kunde vi inte träffas som alla andra par? Dessutom spökar fortfarande tanken på vad Tessie tycker om mig och Elias. Det var nog ytterst få som inte trodde att det skulle bli Elias och Tessie en dag. Och nu är det jag som är där i Tessies ställe? Det är som en kniv i hjärtat varje gång. Vad gör jag där? Jag behöver veta vad Tessie tycker om oss. Är det okej? Jag hoppas det så innerligt, för ingen har någonsin gjort mig så lycklig och trygg och jag har aldrig tyckt om någon så mycket på det sättet som Elias. Jag är så kluven. Men jag måste leva i nuet. jag kan inte leva i det förflutna, även om jag vill det av hela mitt hjärta. Men jag tänker: Klarar vi att gå igenom det här, när livet är som svårast och mörkast. Då kan vi klara allt.
Emmeli jag saknar ditt skratt, ditt sätt att röra på huvudet så att luggen rör sig fram och tillbaka, din humor, våra spontana idéer som oftast alltid tycktes bli lyckade.
Tessie jag saknar din musiksmak, klipskhet, smått bisarra humor och oerhört onödig fakta. Ditt sätt att låta ironisk fast du inte var det.
Vi funkade så bra ihop.
Jag saknar Eline. Mycket. Ingen förstår mig och mina tankar så bra som hon. Ibland behövs till och med bara att våra blickar möts, och vi vet båda två att det gör ont. Ensamheten blir större utan Eline vid min sida. Hon är min partner in crime nu.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur livet skulle ha varit om de var här nu. Om de hade det hade det aldrig varit jag och Elias. Aldrig. Och det gör så fruktansvärt ont att det skulle behöva bli antingen eller. Varför kunde vi inte träffas som alla andra par? Dessutom spökar fortfarande tanken på vad Tessie tycker om mig och Elias. Det var nog ytterst få som inte trodde att det skulle bli Elias och Tessie en dag. Och nu är det jag som är där i Tessies ställe? Det är som en kniv i hjärtat varje gång. Vad gör jag där? Jag behöver veta vad Tessie tycker om oss. Är det okej? Jag hoppas det så innerligt, för ingen har någonsin gjort mig så lycklig och trygg och jag har aldrig tyckt om någon så mycket på det sättet som Elias. Jag är så kluven. Men jag måste leva i nuet. jag kan inte leva i det förflutna, även om jag vill det av hela mitt hjärta. Men jag tänker: Klarar vi att gå igenom det här, när livet är som svårast och mörkast. Då kan vi klara allt.
Emmeli jag saknar ditt skratt, ditt sätt att röra på huvudet så att luggen rör sig fram och tillbaka, din humor, våra spontana idéer som oftast alltid tycktes bli lyckade.
Tessie jag saknar din musiksmak, klipskhet, smått bisarra humor och oerhört onödig fakta. Ditt sätt att låta ironisk fast du inte var det.
Vi funkade så bra ihop.
lördag 25 juli 2009
En gång i tiden kände jag Åke Greén barbarn..
...och jag var Sophie-som-alla-älskar. Det är Emmelis ord som utgör min bloggbeskrivning. Hennes ord. Ord jag aldrig mer kommer att få höra henne säga. Emmeli skulle antagligen att både skratta och gråta om hon visste att "Åke-Greéns-barbarn" fortfarande kommer ur min mun. Hon hette Emmeli Greén och var min bästa vän, tillsammans med Theresia Johansson. Jag saknar dessa svunna tider. Jag var lyckligt oventande om den brutala framtiden som skulle komma att förändra mitt liv, och min persolnighet. Vi var partners in crime, alltid. Vad vi än gjorde hade vi så roligt. Jag har aldrig någonsin kännt två personer som jag funkade så bra ihop med.
När en vän till mig ringde några dager efter att en bilolycka på en 30-väg en regnig natt i Nya Zeeland tog mina två underbara vänner ifrån mig, då deras hjärtan slutade slå och de slutade andas och fylla lyften med deras ljuvliga andetag, började hon samtalet med några ord jag då tyckte var så brutalt opassande. Jag minns inte hennes exakta ord, men jag minns att hennes röst dränktes av tårar. Hon var så ledsen för min skull då mina dåvarnade bästa vänner under tidigare år hade ätstörningar, jag lärde känna nya människor, då visade det sig att dessa var självmordsbenägna. Under en tid i mit liv hade 3 människor som jag höll oerhört nära hjärtat ätstörningar, och 3 andra försökte ta sitt liv. Min vän som ringde sa att hon var så ledsen för min skull då jag äntligen hittat människor som mådde bra, som inte hade destruktiva beteenden, och som hon visste att jag var så lycklig med. Då hon yttrade dessa ord blev jag arg. Vad hade det med saken att göra? Jag har sorg för Tessie och Emmeli, vad har mitt förfluta med detta att göra?! Men nu ser jag det. Och de är döda.
Jag visste att det var en dålig idé att tacka nej till vad lördagskvällen hade för aktiviteter att erbjuda, för jag vet att då jag sätter mig ner och blir ensam med mina tankar kommer alltid saknaden. Sorgen blir så tung, saknaden så stor och längtan efter det förflutna river mig i tusen bitar. Jag önskar de var här med mig. Om 28 dagar åker jag till Shanghai, och min livs stora dröm går i uppfyllelse då jag under ett halvårs tid ska läsa kineskiska (mandarin) där. Men det saknas något. Tessie och Emmeli. Vi skulle ha möts upp där, och de skulle delat min dröm med mig.
När en vän till mig ringde några dager efter att en bilolycka på en 30-väg en regnig natt i Nya Zeeland tog mina två underbara vänner ifrån mig, då deras hjärtan slutade slå och de slutade andas och fylla lyften med deras ljuvliga andetag, började hon samtalet med några ord jag då tyckte var så brutalt opassande. Jag minns inte hennes exakta ord, men jag minns att hennes röst dränktes av tårar. Hon var så ledsen för min skull då mina dåvarnade bästa vänner under tidigare år hade ätstörningar, jag lärde känna nya människor, då visade det sig att dessa var självmordsbenägna. Under en tid i mit liv hade 3 människor som jag höll oerhört nära hjärtat ätstörningar, och 3 andra försökte ta sitt liv. Min vän som ringde sa att hon var så ledsen för min skull då jag äntligen hittat människor som mådde bra, som inte hade destruktiva beteenden, och som hon visste att jag var så lycklig med. Då hon yttrade dessa ord blev jag arg. Vad hade det med saken att göra? Jag har sorg för Tessie och Emmeli, vad har mitt förfluta med detta att göra?! Men nu ser jag det. Och de är döda.
Jag visste att det var en dålig idé att tacka nej till vad lördagskvällen hade för aktiviteter att erbjuda, för jag vet att då jag sätter mig ner och blir ensam med mina tankar kommer alltid saknaden. Sorgen blir så tung, saknaden så stor och längtan efter det förflutna river mig i tusen bitar. Jag önskar de var här med mig. Om 28 dagar åker jag till Shanghai, och min livs stora dröm går i uppfyllelse då jag under ett halvårs tid ska läsa kineskiska (mandarin) där. Men det saknas något. Tessie och Emmeli. Vi skulle ha möts upp där, och de skulle delat min dröm med mig.
torsdag 23 juli 2009
snabbuppdatering
Var galet länge sedan jag gav lite uppdateringar om vad som händer i mitt liv och vad som snurrar i min skalle. Ber om ursäkt för detta, men jag har haft full snurr på min tid bestående av festivaler, jobb och att umgås med pojkvännen...nu lät jag som en toffel! Inte okej alls!
Aussi-land gär sig tillkänna i form av finfrämmande besök från Falköping vid namn Sebastian. Detta var helgen innan vi åkte till Hultsfred. Jag hade oerhört blandade tankar och känslor angående detta besök. Ville väldigt gärna träffa denna människa som spenderat så mycket tid med min älskade Tessie och min älskade Emmeli. Tiden då de var som lyckligast i deras liv. Tiden jag inte var med. Killen som bär historierna och minnena jag aldrig fick dela eller höra från dem fruktade jag samtidigt som jag var livrädd för honom. Jag visste mycket väl vem han var, men för honom var jag "ett namn han sett fladdra förbi på facebook". Det gjode så ont att höra. Här försöker jag leva mitt liv så normalt det går utan dem i varje andetag, och det är så obeskrivligt jobbigt, och han visste inte vem jag var. Visst, när man är bortrest och man har så kul så saknar man inte det man har där hemma...Men ändå, jag kan inte släppa det. Jag var oerhört nervös inför mötet med honom. Hur skulle han vara? Hur skulle jag ta det? Men allt gick bra. han var oerhört trevlig och jag kanförstå vad de såg i honom. Han blev inbjuden till att joina oss till Way out west, och jag hoppas innerligt att han gör oss sällskap!
Hultsfred 2009 visste jag skulle bli oerhört annorlunda. Första gången på festival utan Tessie och Emmeli. Hade det inte varit för att the Killers spelade där hade jag inte bemödat mig med att åka dit.
Vårat camp bestod av Mr Kristoffer Wihed, Mr Anton Gustavsson, Mr Smultronmats och SvinLandin. Detta året var första året av mina 3 tidigare festivalår som jag hade användning av de ständigt nerpackade gummistövlarna, regnjacka och skinjacka och jag är sanslöst tacksam över att de slank med packningen även detta året för jag aldrig haft så ont i halsen, haft sådan hosta, ont i kroppen och varit så snuvig efter en festival som efter denna, och jag vågar inte ens tänka på i vilket fysiskt skick jag hade varit i vid hemkomsten efter denna festivalen om dessa tre ting inte hade varit medtagna.
Mitt psykiska tillstånd under festivalen var minst sagt olika från stund till stund: överlycklig, saknad, lyrisk, full, nykter, frussen till överlycklig igen. Vi bröt ihop när sången och musiken som spelades blev för påminnande och saknaden blev för stor. Tårarna rann ned för våra kinder, men ibland är det bra att tårar inte syns i regnet. Men kramarna och de fina orden från en visserligen full inneboende i värat camp kändes bra, samtidigt som en annan inneboende i vårat camp drog då det var för jobbigt att se oss vara så trasiga. Jag förstår honom, jag förlpter honom och jag är ledsen för att jag får människor att bli nedstämda. Jag vill inte vara sådan. Jag vill vara den tjejen jag var innan som fick folk att le.
Men jag har lärt mig några schysta moves och uttryck när det gäller hiphop och rap. "yo hoe", "What up", "Fyck ya all" och "West side" med tillhörande moves. Även att våra walkie-talkies kom till användning.
Veckan efter Hultsfred bestod av ett tomt hus (dock var min syster och min oerhört tråkiga och fisförnäma katt hemma) då mina föräldrar och min ena syster hade dessutom bestämt sig för att bila ner till Budapest. Min reaktion natten innan de skulle åka var rädsla. Jag är verkligen inget fan av att ha människor jag håller nära hjärtat sittandes långa sträckor i en bil. Jag började gråta när jag kramade mamma och pappa god natt. Kör försiktigt vad mina sista ord till dem. Jag klarar inte av en till bilolycka, det gör jag bara inte. Jag kan inte rå för min reaktion, den bara kommer. Minnet av samtalet med Emmelis mamma då jag fick beskedet ekar fortfarande i mitt huvud, även om vissa delar av det är svart. Jag minns inte hela samtalet. Men jag minns känslan och tankarna som snurrade i mitt huvud då jag ringde till flickornas mobiler och ingen av dem svarade. Jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Elias hade planer på att åka till Sonisphere, men ville dock inte övernatta där utan åka hem på natten. Min reaktion på detta var att jag vädjade honom till att inte göra det. Han gjorde det inte. Om det var jag som påverkade hans beslut att inte åka vet jag helt hundra procent. Men att hans pappa någon dag senare kommenterade Elias beslut att inte åka och se Metallica som Elias tyckt om så länge började jag fundera. Jag har så dåligt samvete så ni anar inte. Jag vill inte stå ivägen för honom! Han får göra som han vill! Men jag är samtigit väldigt tacksam för det beslut han fattade.
Denna veckan utan min matglade far ( som resultarat i en urusel kock till dotter ) resulterade i att min lucnh ständigt bestod av djupfryst mat. Men tacksamheten av att jag ständigt har en matlåda väntandes på mig innan jag går till jobbet har sannerligen vuxit.
Tre månader har rusat förbi sedan vi blev tillsammans nu. Helt otroligt vad tiden flyger förbi när man har kul. Jag kan inte hålla tyst. Jag tänker skriva om det här och nu. Elias slutar inte och förvåna mig. Dagen vi hade varit tillsammans i tre måndaer väntade ett stort paket adresserat till mig . Jag fattade ingentng. Vad kan det vara och vem är det ifrån? En försenad fädelsedagspresent? Nej. det var från Elias. I lådan låg chokladfondue, rabarberkarameller, chokladglaserade jordgubbar och chokladhärtan inslagna i rött aluminiumpapper. Även ett kort där det stog underbara ord. Han är så givande, och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ge tillbaka så mycket som har ger mig. Inte materiellt, utan på annat plan. Han är underbar, så underbar att jag nästan känner mig otillräcklig fast jag vet att jag har så mycket att ge och är villig att göra det. Jag släpper in honom, jag låter han komma nära mitt hjärta. Jag vågar göra det nu, även om jag fortfarande är rädd för att han ska försvinna ur mitt liv lika plötsligt som Tessie och Emmeli gjorde det. Men man måste leva i nuet, och ta vara på den tid som man har. 30 dagar kvar tills jag åker till Kina
Nya festivalplaner har det också blivit i form av Way out west. Vi har dessutom fått tag på en underbart belägen lägenhet (3 minuters gångväg till området) med balkong och 3 rum med en dubbelsäng i varje. Vi kommer att ha så kul, och vi kommer att vara så friska då vi kommer hem. Band som jag ska se är bland annat: Lily Allen, Arctic Monkeys, Röyksopp, Robyn, Teddybears STHLM, Laakso och Band of Horses. Kunde in te kommit på ett bättre sätt att spendera min sista helg i Sverige innan jag ÄNTLIGEN åker till Kina. Denna upplevelse ska delas med Carro Johansson, Janina, Eline, Sofie och Elias. Möjligen att Lovisa och Sebastian gös oss sällskap också. Underbart.
Eline har åkt till Frankrike och ska stanna där i TRE HELA VECKOR. Jag sankar henne redan så förbaskat mycket. Men på något sätt så känns det tryggt att hon flög tid. Jag tror att hon kommer att komma hem. Visst rädslan finns där, men när människor flyger är den känslan inte alls lika påtagande. Detta är säkerligen an bra uppvärmning till mitt kommande helvår i Kina utan henne. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att jag får ett kärt besök eller två.
Visumansökan till Kina är nu ivägskickad och det känns så enormt bra! China here i come!
Känslan kommer så överrumplande nu för tiden. Saknaden kommer helt plötsligt, utan att något egentligen utlöser det. Fast idah hade jag en anledning. Min vän frågade mig "Men Sophie, vilka umgås du med nu för tiden?". Det snurrade i mitt huvud. Det jag hade på tungan att direkt svara, som jag alltid svarade var "Tessie och Emmeli". Det kan jag inte svara längre. Det kommer nog aldrig jag förstå känns det som. De var mina bsta vänner. Var. Att jag nu plötsligt ska prata om mina bästa vänner i dåtid är så främmande. Jag hade de inräknade i min framtid. De stod vid min sida i mina framtidsplaner. Men nu har detta ryckts ifrån mig. Jag tror aldrig människor som själva varot med om detta någonsin kommer att förstå hur ensam man känner sig. Mina givna alternativ, mina partners in crime, mina bästa vänner är borta. De är döda. Där sa jag det. Jag tror inte människorna i min omgivning förstår hur det känns att de som man alltid räknat med, och som alltid var med en på alla upptåg, som man passade så oerhört bra ihop med och som man alltid hade som roligast med är borta. Vilka ska jag nu räkna upp som mina alltid givna alternativ? Tack och lov har jag Eline vid min sida. Utan henne hade jag inte klarat det. Hon förstår hur man tänker och vet precis hur jag känner. Baraatt våra blickar möts av någon anledning som ingen annan i rummet förstår då vi tänker på exakt samma sak är så värdefullt. Kom hem!
Men jag mår faktiskt bättre nu än vad jag gjorde innan. Eller...man har lärt sig att leva med sorgen och att hantera den. Nästan. Den största skillnaden är på morgnarna. Då var det som ett slag imorgon avrje gång verkligheten kom ikapp mig, då första tanken på Tessie och Emmeli kom och att de inte längre andades och att deras hjörtan inte längre slår. Nu är det mer som att rabbla upp mitt personnummer, det finns alltid i mitt huvud, som fakta. Det är en mycket läskig förändring, men jag tror det tyder på att det har sjunkit in nu, hur gärna jag än vill leva i det förflutna eller i en fantasivärld. Men man kan inte göra så mot sig själv, man måste gå vidare, hur memskt och brutalt det än låter. Hur hemskt och brutalt det än är.
Aussi-land gär sig tillkänna i form av finfrämmande besök från Falköping vid namn Sebastian. Detta var helgen innan vi åkte till Hultsfred. Jag hade oerhört blandade tankar och känslor angående detta besök. Ville väldigt gärna träffa denna människa som spenderat så mycket tid med min älskade Tessie och min älskade Emmeli. Tiden då de var som lyckligast i deras liv. Tiden jag inte var med. Killen som bär historierna och minnena jag aldrig fick dela eller höra från dem fruktade jag samtidigt som jag var livrädd för honom. Jag visste mycket väl vem han var, men för honom var jag "ett namn han sett fladdra förbi på facebook". Det gjode så ont att höra. Här försöker jag leva mitt liv så normalt det går utan dem i varje andetag, och det är så obeskrivligt jobbigt, och han visste inte vem jag var. Visst, när man är bortrest och man har så kul så saknar man inte det man har där hemma...Men ändå, jag kan inte släppa det. Jag var oerhört nervös inför mötet med honom. Hur skulle han vara? Hur skulle jag ta det? Men allt gick bra. han var oerhört trevlig och jag kanförstå vad de såg i honom. Han blev inbjuden till att joina oss till Way out west, och jag hoppas innerligt att han gör oss sällskap!
Hultsfred 2009 visste jag skulle bli oerhört annorlunda. Första gången på festival utan Tessie och Emmeli. Hade det inte varit för att the Killers spelade där hade jag inte bemödat mig med att åka dit.
Vårat camp bestod av Mr Kristoffer Wihed, Mr Anton Gustavsson, Mr Smultronmats och SvinLandin. Detta året var första året av mina 3 tidigare festivalår som jag hade användning av de ständigt nerpackade gummistövlarna, regnjacka och skinjacka och jag är sanslöst tacksam över att de slank med packningen även detta året för jag aldrig haft så ont i halsen, haft sådan hosta, ont i kroppen och varit så snuvig efter en festival som efter denna, och jag vågar inte ens tänka på i vilket fysiskt skick jag hade varit i vid hemkomsten efter denna festivalen om dessa tre ting inte hade varit medtagna.
Mitt psykiska tillstånd under festivalen var minst sagt olika från stund till stund: överlycklig, saknad, lyrisk, full, nykter, frussen till överlycklig igen. Vi bröt ihop när sången och musiken som spelades blev för påminnande och saknaden blev för stor. Tårarna rann ned för våra kinder, men ibland är det bra att tårar inte syns i regnet. Men kramarna och de fina orden från en visserligen full inneboende i värat camp kändes bra, samtidigt som en annan inneboende i vårat camp drog då det var för jobbigt att se oss vara så trasiga. Jag förstår honom, jag förlpter honom och jag är ledsen för att jag får människor att bli nedstämda. Jag vill inte vara sådan. Jag vill vara den tjejen jag var innan som fick folk att le.
Men jag har lärt mig några schysta moves och uttryck när det gäller hiphop och rap. "yo hoe", "What up", "Fyck ya all" och "West side" med tillhörande moves. Även att våra walkie-talkies kom till användning.
Veckan efter Hultsfred bestod av ett tomt hus (dock var min syster och min oerhört tråkiga och fisförnäma katt hemma) då mina föräldrar och min ena syster hade dessutom bestämt sig för att bila ner till Budapest. Min reaktion natten innan de skulle åka var rädsla. Jag är verkligen inget fan av att ha människor jag håller nära hjärtat sittandes långa sträckor i en bil. Jag började gråta när jag kramade mamma och pappa god natt. Kör försiktigt vad mina sista ord till dem. Jag klarar inte av en till bilolycka, det gör jag bara inte. Jag kan inte rå för min reaktion, den bara kommer. Minnet av samtalet med Emmelis mamma då jag fick beskedet ekar fortfarande i mitt huvud, även om vissa delar av det är svart. Jag minns inte hela samtalet. Men jag minns känslan och tankarna som snurrade i mitt huvud då jag ringde till flickornas mobiler och ingen av dem svarade. Jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Elias hade planer på att åka till Sonisphere, men ville dock inte övernatta där utan åka hem på natten. Min reaktion på detta var att jag vädjade honom till att inte göra det. Han gjorde det inte. Om det var jag som påverkade hans beslut att inte åka vet jag helt hundra procent. Men att hans pappa någon dag senare kommenterade Elias beslut att inte åka och se Metallica som Elias tyckt om så länge började jag fundera. Jag har så dåligt samvete så ni anar inte. Jag vill inte stå ivägen för honom! Han får göra som han vill! Men jag är samtigit väldigt tacksam för det beslut han fattade.
Denna veckan utan min matglade far ( som resultarat i en urusel kock till dotter ) resulterade i att min lucnh ständigt bestod av djupfryst mat. Men tacksamheten av att jag ständigt har en matlåda väntandes på mig innan jag går till jobbet har sannerligen vuxit.
Tre månader har rusat förbi sedan vi blev tillsammans nu. Helt otroligt vad tiden flyger förbi när man har kul. Jag kan inte hålla tyst. Jag tänker skriva om det här och nu. Elias slutar inte och förvåna mig. Dagen vi hade varit tillsammans i tre måndaer väntade ett stort paket adresserat till mig . Jag fattade ingentng. Vad kan det vara och vem är det ifrån? En försenad fädelsedagspresent? Nej. det var från Elias. I lådan låg chokladfondue, rabarberkarameller, chokladglaserade jordgubbar och chokladhärtan inslagna i rött aluminiumpapper. Även ett kort där det stog underbara ord. Han är så givande, och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ge tillbaka så mycket som har ger mig. Inte materiellt, utan på annat plan. Han är underbar, så underbar att jag nästan känner mig otillräcklig fast jag vet att jag har så mycket att ge och är villig att göra det. Jag släpper in honom, jag låter han komma nära mitt hjärta. Jag vågar göra det nu, även om jag fortfarande är rädd för att han ska försvinna ur mitt liv lika plötsligt som Tessie och Emmeli gjorde det. Men man måste leva i nuet, och ta vara på den tid som man har. 30 dagar kvar tills jag åker till Kina
Nya festivalplaner har det också blivit i form av Way out west. Vi har dessutom fått tag på en underbart belägen lägenhet (3 minuters gångväg till området) med balkong och 3 rum med en dubbelsäng i varje. Vi kommer att ha så kul, och vi kommer att vara så friska då vi kommer hem. Band som jag ska se är bland annat: Lily Allen, Arctic Monkeys, Röyksopp, Robyn, Teddybears STHLM, Laakso och Band of Horses. Kunde in te kommit på ett bättre sätt att spendera min sista helg i Sverige innan jag ÄNTLIGEN åker till Kina. Denna upplevelse ska delas med Carro Johansson, Janina, Eline, Sofie och Elias. Möjligen att Lovisa och Sebastian gös oss sällskap också. Underbart.
Eline har åkt till Frankrike och ska stanna där i TRE HELA VECKOR. Jag sankar henne redan så förbaskat mycket. Men på något sätt så känns det tryggt att hon flög tid. Jag tror att hon kommer att komma hem. Visst rädslan finns där, men när människor flyger är den känslan inte alls lika påtagande. Detta är säkerligen an bra uppvärmning till mitt kommande helvår i Kina utan henne. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att jag får ett kärt besök eller två.
Visumansökan till Kina är nu ivägskickad och det känns så enormt bra! China here i come!
Känslan kommer så överrumplande nu för tiden. Saknaden kommer helt plötsligt, utan att något egentligen utlöser det. Fast idah hade jag en anledning. Min vän frågade mig "Men Sophie, vilka umgås du med nu för tiden?". Det snurrade i mitt huvud. Det jag hade på tungan att direkt svara, som jag alltid svarade var "Tessie och Emmeli". Det kan jag inte svara längre. Det kommer nog aldrig jag förstå känns det som. De var mina bsta vänner. Var. Att jag nu plötsligt ska prata om mina bästa vänner i dåtid är så främmande. Jag hade de inräknade i min framtid. De stod vid min sida i mina framtidsplaner. Men nu har detta ryckts ifrån mig. Jag tror aldrig människor som själva varot med om detta någonsin kommer att förstå hur ensam man känner sig. Mina givna alternativ, mina partners in crime, mina bästa vänner är borta. De är döda. Där sa jag det. Jag tror inte människorna i min omgivning förstår hur det känns att de som man alltid räknat med, och som alltid var med en på alla upptåg, som man passade så oerhört bra ihop med och som man alltid hade som roligast med är borta. Vilka ska jag nu räkna upp som mina alltid givna alternativ? Tack och lov har jag Eline vid min sida. Utan henne hade jag inte klarat det. Hon förstår hur man tänker och vet precis hur jag känner. Baraatt våra blickar möts av någon anledning som ingen annan i rummet förstår då vi tänker på exakt samma sak är så värdefullt. Kom hem!
Men jag mår faktiskt bättre nu än vad jag gjorde innan. Eller...man har lärt sig att leva med sorgen och att hantera den. Nästan. Den största skillnaden är på morgnarna. Då var det som ett slag imorgon avrje gång verkligheten kom ikapp mig, då första tanken på Tessie och Emmeli kom och att de inte längre andades och att deras hjörtan inte längre slår. Nu är det mer som att rabbla upp mitt personnummer, det finns alltid i mitt huvud, som fakta. Det är en mycket läskig förändring, men jag tror det tyder på att det har sjunkit in nu, hur gärna jag än vill leva i det förflutna eller i en fantasivärld. Men man kan inte göra så mot sig själv, man måste gå vidare, hur memskt och brutalt det än låter. Hur hemskt och brutalt det än är.
onsdag 1 juli 2009
Svartvitt
Att dagar kan vara så olika. Söndagen var kolsvart ogenomträngligt mörker. Söndagen var den 28 juli. 4 månader sedan jag förlorade min två oerhört älskade bästa vänner Theresia Johansson och Emmeli Greén. Saknaden var enorm. I byggkassan kom alla tankar och tårarna gick inte att kontrollera. Jag tittade på bilder av mina underbara flickor på mobilen och kan inte förstå att de inte längre andas, kan inte förstå att de inte längre finns. Vart tog de vägen? Vi skulle ju mötas upp i Shanghai! Jag ser det påhittade bilden i mitt huvud då vi möts igen då jag möter er på flygplatsen. Tårarna rinner ned för mina kinder, av lycka, vi håller om varandra och jag är så lycklig att jag bara studsar upp och ner av lycka. Detta kommer aldrig ske. Istället såg jag dem liggandes sida vid sida i varsin vit kista, livlösa.
Dagen efter var jag som på rosa moln. Måndagen var jag fylld av lycka och hade så mycket energi att det kändes som jag skulle explodera. Jag kände energin flöda inom mig och den var så intensiv. Precis som jag var innan den 28 februari. Måndagen började nämligen med att jag träffade min privatlärare i kinesiska och vi hade lektion. Det gick jättebra och det var sanslöst roligt! Det var 2:a gången sedan jag förlorade Tessie och Emmeli som jag var lycklig. 2:a gången jag helt ärligt kunde säga att jag att jag var lycklig. Första gången var när vi var på Liseberg. Jag kanske håller på att hitta mig själv igen? Jag kanske inte är helt förlorad och vilsen trots allt?
Tisdagen bestod av en hel del tankearbete. Jag tror jag fortfarande är rädd för att älska, för jag är så rädd att förlora det man älskar. Jag är rädd för att släppa in människor allt för nära, eller kanske snarare för att låta mig älska dem och hålla dem nära mitt hjärta. Jag är så rädd för att bli lämnad med all kärlek som man har var att ge, men inte kan ge det till dem. Jag funderar på hur det ska bli när jag åker till Kina i ett halvår. En kompis till E har en pojkvän som är från England. De träffas ca var tredje vecka. Det tycker hon är jättejobbigt. Jag ska vara borta ett halvår. På andra sidan jordklotet. Min systers pojkvän är i Frankrike på semester och hon saknar honom så hon kan börja gråta, och han har varit borta i två dagar. Jag ska vara borta i ett halvår. De första gångerna jag och E träffades så sa han att han var riktigt sugen på att åka till Shanghai han med, riktigt sugen. Det var innan vi blev tillsammans. Nu säger han, utan att ens tänka efter när folk frågar om han ska hänga med till Shanghai, blank nej. Det gör ont. Han gav mig hopp, och sedan tog han tillbaka allt. Självklart förstår jag han val om att han ska plugga. Det stöttar jag till 100%. Det är ju hans liv och hans framtid, och vem vet om vi kommer att leva tillsammans resten av livet. Det händer ju att folk dör, och jag ska dessutom vara borta i ett halvår. Det som skrämmer mig ännu mer är att jag vill att det ska funka. Samtidigt som det vore smidigt om jag bara slutade tycka om honom. Då slipper jag vara rädd för att jag ska stå där med all min kärlek utan att kunna ge det till honom. Min syster säger att jag tänker alldeles för mycket. Jag måste "Cut the crap" och "Go with the flow", men det är inte så lätt som det låter.
Dagen efter var jag som på rosa moln. Måndagen var jag fylld av lycka och hade så mycket energi att det kändes som jag skulle explodera. Jag kände energin flöda inom mig och den var så intensiv. Precis som jag var innan den 28 februari. Måndagen började nämligen med att jag träffade min privatlärare i kinesiska och vi hade lektion. Det gick jättebra och det var sanslöst roligt! Det var 2:a gången sedan jag förlorade Tessie och Emmeli som jag var lycklig. 2:a gången jag helt ärligt kunde säga att jag att jag var lycklig. Första gången var när vi var på Liseberg. Jag kanske håller på att hitta mig själv igen? Jag kanske inte är helt förlorad och vilsen trots allt?
Tisdagen bestod av en hel del tankearbete. Jag tror jag fortfarande är rädd för att älska, för jag är så rädd att förlora det man älskar. Jag är rädd för att släppa in människor allt för nära, eller kanske snarare för att låta mig älska dem och hålla dem nära mitt hjärta. Jag är så rädd för att bli lämnad med all kärlek som man har var att ge, men inte kan ge det till dem. Jag funderar på hur det ska bli när jag åker till Kina i ett halvår. En kompis till E har en pojkvän som är från England. De träffas ca var tredje vecka. Det tycker hon är jättejobbigt. Jag ska vara borta ett halvår. På andra sidan jordklotet. Min systers pojkvän är i Frankrike på semester och hon saknar honom så hon kan börja gråta, och han har varit borta i två dagar. Jag ska vara borta i ett halvår. De första gångerna jag och E träffades så sa han att han var riktigt sugen på att åka till Shanghai han med, riktigt sugen. Det var innan vi blev tillsammans. Nu säger han, utan att ens tänka efter när folk frågar om han ska hänga med till Shanghai, blank nej. Det gör ont. Han gav mig hopp, och sedan tog han tillbaka allt. Självklart förstår jag han val om att han ska plugga. Det stöttar jag till 100%. Det är ju hans liv och hans framtid, och vem vet om vi kommer att leva tillsammans resten av livet. Det händer ju att folk dör, och jag ska dessutom vara borta i ett halvår. Det som skrämmer mig ännu mer är att jag vill att det ska funka. Samtidigt som det vore smidigt om jag bara slutade tycka om honom. Då slipper jag vara rädd för att jag ska stå där med all min kärlek utan att kunna ge det till honom. Min syster säger att jag tänker alldeles för mycket. Jag måste "Cut the crap" och "Go with the flow", men det är inte så lätt som det låter.
lördag 27 juni 2009
Det snurrar i min skalle
Nu för tiden blir jag lite överrumplad av det kraftfulla tryck jag får över bröstet då saknaden blir stark och jag vill att de ska komma tillbaka. För det är precis det jag vill. Kom tillbaka! Nu!Det kan gå flera dagar utan tårar eller panikattacker nu för tiden. Dagar jag t.om. är relativt lycklig mestadels. Idag var jag stationerad i byggkassan. Något jag är mindre förtjust i dessa dagar så alla tankar kommer smygande och jag blir lämnad ensam med dem. Minnen flyger runt i huvudet, jag hör deras röster inne i mig, jag saknar dem, tårarna fylls av tårar och då kommer en kund och man ska klistra på ett leende och få det att se ut som om jag är lycklig. Men det är jag inte. det är så tungt att spela kund och kassörska spelet i de situationerna. Jag vill bara fly. Springa iväg från mina egna tankar och känslor. Jag vill vara den lyckliga och sorglösa Sophie igen. Jag vill inte vara den Sophie tittar på med medlidande i ögonen. Jag vill inte vara den Sophie som man aldrig vet hur hon mår eller när hon bryter ut i tårar av en kanske tillsynes okänd anledning. Idag började Peace and Love festivalen där jag, Tessie och Emmeli var förra året, desstutom är det 4 månader sedan olyckan imorgon.
En kollega på jobbet visste inte att "de två tjejerna som dog i en bilolycka i Nya Zeeland" var mina bästa vänner. jag var tvungen att berätta om olyckan, hur jag mådde och hur olyckan gick till. Igen. Det kändes som om jag ännu en gång kom tillbaka på ruta ett. Jag vill leva igen. Fast inte utan Tessie och Emmeli. Men det är det jag måste.
Jag har tänkt lite på hur jag beter mig i olika relationer. Just nu är jag orolig över att jag tror att folk är döda bara för att deras mobil är avstängd. Minnet av när jag ringer till Tessie och Emmelis mobiler, för att kolla så att det inte var de som varit med om en bilolycka i Nya Zeeland, och inte kan nå dem spelas om och om igen i mitt huvud. Min andning blir tyngre, hjärtat slår snabbare och ändå känns det som om jag inte får luft. Men jag tänker såhär: Jag är medveten om mitt beteende, så därför kan bearbeta det. Så den kommer att gå över. Dock gillar jag inte att jag är rädd för att släppa in E, att visa att jag tycker om honom. Det är för bra för att vara sant. Visst jag ska till Kina i minst ett halvår, men jag tror vi klarar det om det är meningen att vi ska vara tillsammans. Min egentliga rädsla ligger i att jag är rädd för att min värld ska falla i tusen bitar igen, att mitt hjärta åter ska brista och min själ gå sönder.
En kollega på jobbet visste inte att "de två tjejerna som dog i en bilolycka i Nya Zeeland" var mina bästa vänner. jag var tvungen att berätta om olyckan, hur jag mådde och hur olyckan gick till. Igen. Det kändes som om jag ännu en gång kom tillbaka på ruta ett. Jag vill leva igen. Fast inte utan Tessie och Emmeli. Men det är det jag måste.
Jag har tänkt lite på hur jag beter mig i olika relationer. Just nu är jag orolig över att jag tror att folk är döda bara för att deras mobil är avstängd. Minnet av när jag ringer till Tessie och Emmelis mobiler, för att kolla så att det inte var de som varit med om en bilolycka i Nya Zeeland, och inte kan nå dem spelas om och om igen i mitt huvud. Min andning blir tyngre, hjärtat slår snabbare och ändå känns det som om jag inte får luft. Men jag tänker såhär: Jag är medveten om mitt beteende, så därför kan bearbeta det. Så den kommer att gå över. Dock gillar jag inte att jag är rädd för att släppa in E, att visa att jag tycker om honom. Det är för bra för att vara sant. Visst jag ska till Kina i minst ett halvår, men jag tror vi klarar det om det är meningen att vi ska vara tillsammans. Min egentliga rädsla ligger i att jag är rädd för att min värld ska falla i tusen bitar igen, att mitt hjärta åter ska brista och min själ gå sönder.
torsdag 25 juni 2009
58 dagar kvar!!
De senaste dagarna har bestått av en del arbete och en del kvalitetstid med vänner. Det har varit solbadande med Carro, Twin med Fröken Hertz och Sofie-Smile, studsmattehoppande med Eline och shopping med systern min. Dessutom har dessa dagar välsignats med solsken. Underbart!
Trots detta kan jag inte låta bli att sakna Tessie och Emmeli så oerhört. Men samtidigt har jag alla underbara minnen inom mig som jag håller så hårt i. men jag försöker komma in i nya rutiner. Jag planerar kinaresean, jag ska börja repetera kinesiskan på måndag med min gamla lärare, jag planerar inför Hultsfredsfestivalen. Kort sagt kan man säga att jag kämpar stenhårt med att hålla mig sysselsatt. Vill inte vara sysslolös och lämnad ensam med tankar, saknad och sorg.
Jag längtar något enorm till 22 augusti då flyget bär av till Shanghai. ÄNTLIGEN går min dröm i uppfyllelse. Detta måste bli min nystart. Idag vaccinerade jag mig dessutom. Det känns som om resan närmar sig med stormsteg. Underbart! Träffa nya människor, lära mig ett nytt språk och uppleva en ny kultur. jag är nog inte helt tillfredsställd med att bara träffa utbytesstudenterna här i Jönköping trots allt. Jag vill ha mer! Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över allt jag lämnar här hemma: Alla vänner, Min syster, Elias.. Ja, jag kommer nog sakna K-Rauta en del också om jag ska vara helt ärlig. Det är ju mina vänner som jobbar där, de är inte bara arbetskamrater. De betyder mycket för mig. Särskilt efter allt stöd efter 28 februari.
tisdag 23 juni 2009
Berg och dalbana
De senaste dagarna har varit som natt och dag. Jag har befunnit mig i djupaste dalar med saknaden av Tessie och Emmeli som blir så stark att man känner att man inte orkar mer. Man vill bara lägga sig ner på marken och vänta på att det ska gå över. Men det kommer det väl aldrig göra. Jag har även haft dagar då det känns som om jag svävar på moln av lycka.
Tordagen var tung. Dagen innan midsommarafton. Tankarna som snurrade i mitt huvud var att jag ville fira det med Tessie och Emmeli och detta skulle inte ske, hur mycket jag än önskade det. För första gången på ganska länge nu så bröt jag ihop på jobbet. Jag kunde inte kontrollera tårarna. Emmeli hade ju känt att hon var relativt färdig med resandet nu och kunde tänka sig att komma hem. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunde varit här nu. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunnat fira midsommar med mig. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunnat spenderat sommaren med mig. Tänk om Emmeli hade åkt hem, då kanske mina underbara vänner fortfarande hade varit vid liv. Tessie kanske aldrig hade åkt till Nya Zeeland. Istället måste jag lära mig att leva utan Tessie och Emmeli. Lära mig att hantera en framtid utan Tessie och Emmeli. Ha minnen utan Tessie och Emmeli. Det är svårt att beskriva känslan av att man förlorat sina två bästa vänner, att de bara ryckts bort ur sitt liv. Hela din tillvaro ställs upp och ner. Du känner dig lämnad och ensam, trots att du är i ett rum fullt av människor. Du ser människor som vet exakt vilka de ska ringa eller umgås med, medans jag måste tänka en extra gång för mina två givna alternativ kan jag ringa hur mycket jag vill utan att få ett svar för det är inte längre vid liv. Jag saknar dem. Jag avskyr högtider nu för tiden. Man ska fira dem med sina nära och kära och det kommer jag aldrig kunna göra igen. Det gör så ont.
Tordagen var tung. Dagen innan midsommarafton. Tankarna som snurrade i mitt huvud var att jag ville fira det med Tessie och Emmeli och detta skulle inte ske, hur mycket jag än önskade det. För första gången på ganska länge nu så bröt jag ihop på jobbet. Jag kunde inte kontrollera tårarna. Emmeli hade ju känt att hon var relativt färdig med resandet nu och kunde tänka sig att komma hem. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunde varit här nu. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunnat fira midsommar med mig. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunnat spenderat sommaren med mig. Tänk om Emmeli hade åkt hem, då kanske mina underbara vänner fortfarande hade varit vid liv. Tessie kanske aldrig hade åkt till Nya Zeeland. Istället måste jag lära mig att leva utan Tessie och Emmeli. Lära mig att hantera en framtid utan Tessie och Emmeli. Ha minnen utan Tessie och Emmeli. Det är svårt att beskriva känslan av att man förlorat sina två bästa vänner, att de bara ryckts bort ur sitt liv. Hela din tillvaro ställs upp och ner. Du känner dig lämnad och ensam, trots att du är i ett rum fullt av människor. Du ser människor som vet exakt vilka de ska ringa eller umgås med, medans jag måste tänka en extra gång för mina två givna alternativ kan jag ringa hur mycket jag vill utan att få ett svar för det är inte längre vid liv. Jag saknar dem. Jag avskyr högtider nu för tiden. Man ska fira dem med sina nära och kära och det kommer jag aldrig kunna göra igen. Det gör så ont.
Midsommarafton var en blandning av lyckorus och minnen från förr som gav en känsla av tomhet och saknad. Middag åt i Barnarp hos Sofie med Eline, Emma och GustaF. Underbart trevligt. Vi lämnade sedan Barnarp och glädjen för en fest på Dahlvik där musiken som spelades tog mig tillbaka till minnen av Tessie. Babyshamles och Band of Horses spelades på festen. Saknaden var så påtaglig och trycket över bröstet blev enormt. Varför var inte Tessie och Emmeli här med oss?!
Dagen efter midsommarafton levde man som vanligt i ett tillstånd präglat av huvudvärk. Men dagen spenderades i gott sällskap bestående av Eline, Sabbe och Elias. Eline och jag besökte familjen Greens hus då Eline var kattvakt undertiden de var bortresta. Vi hittade en låda med Emmelis saker som hon hade haft i bilen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta då jag tittade i hennes handväska och hittade stamkundkortet från K-Rauta som hon skrev upp sig på. Hon hade med sig det till andra sidan jordklotet! Jag minns så väl dagen hon kom in och fördrev några timmar av sin lediga dag med mig på jobbet och registrerade sig som stamkund. Jävlar vad jag saknar henne!
Sedan träffade jag Sabina. Det blev lite quality time och även en del sällspakspel med hennes syster Carro och Carros pojkvän Robin. Elias gjorde oss senare sällskap. Under spelandet så försökte jag och Elias organisera vår spontantripp till Liseberg och hade mobilerna i städig beredskap. Jag försökte övertala att göra oss sällskap och inte lämna mig ensam under mitt andra/första möte med Elias vänner. Jag vet inte varför, jag brukar verkligen inte vara nervös inför sådana saker, men jag var nervös.
Söndagen var det en spontantripp till Liseberg som gällde. Jag hade lyckats övertala Sofie att göra oss sällskap då jag stod inför ännu ett möte med Elias vän André... Killarna åkte i ena bilen, och jag och Sofie åkte i hennes underbara bil i fullt discodunk. Jag säger bara turkos, taklucka, leopardklädsel och en riktigt nice ljudanläggning. Behöver jag tillägga att bilfärden var till belåtenhet?
Min första kommentar till André var " Men André, har du tjejskor! Jag har likadana hahaha". Bra val. NOT. Ibland önskar jag att jag hade förmågan att inte säga allt som kommer upp i mitt huvud. Men men, I broke the ice!
Vädret var en blandning av spöregn och gassande sol. Jag stod fast vid mitt beslut att undvika attraktioner då man blev blöt för att det hade ju redan regnat, och Sofie åkte mer än hon någonsin gjort på ett nöjesfält. Tiden gick så snabbt! Det var en underbar dag, jag var så lycklig och hade så kul. Jag minns inte när jag hade så kul, och ett så till synes bekymmerslöst liv. Visst saknaden kom upp, jag önskar att de hade kunnat vara där de med. De hade gillat det! Det var dessutom en spontantripp. Enda bekymret hade väl i sådanafall varit Fröken Gröns snålhet. Men hon hade gillat det. Jag önskar att de hade kunnat träffa Sofie, utvärderat min effort att försöka charma André-den-omöjlige och min hantering av kameran denna nyktra dag. Elias vann 2kg Toblerone och 2kg Marabou medan André-med-den-ständiga-turen-på-lycky-number-7 vann nada! Haha! Det ska kanske även tilläggas att jag och Elias höll handen! På en offentlig plats! Ingen av oss är så mycket för sådant. Jag vet inte vad han har gjort med mig. Jag har inte tröttnat på honom än, jag saknar honom ständigt och han får mig att hålla handen på offentliga platser! Jag hade väl halft om halft hoppats på att jag skulle tröttna på honom vid det här laget då min kinaresa närmar sig och jag ska vara borta i ett halvår. Men jag verkar bara tycka om honom mer och mer. På gott och ont.
onsdag 17 juni 2009
Hultsfred 09 here I come!
Då var det fixat. Jag ska till Hultsfred. Biljetten är betald och klar! Det ska bli underbart kul att åka iväg och lyssna på underbar musik, bo mitt i allt kaos och de spontana händelse som sker. Jag hoppas och önskar att jag kommer klara mig igenom hela festivalen utan Tessie och Emmeli. Det kommer att kännas oerhört konstigt att inte ha dem där. Festivaler var vår grej.
En ny kille på jobbet frågade mig vad det var för tjejer som var som bakgrundsbild på min mobil. Jag kände mig ur av alla tankar som började ta fart i huvudet på mig. Vad skulle jag svara? "det är mina döda bästa vänner", "Det är Tessie och Emmeli. De har lämnat mig och kommer aldrig mer tillbaka" eller "Det är mina vänner". Jag svarade det sistnämnda Dock var jag tvungen att gå iväg och samla mig en stund efter det. Sorgen slår till när man minst anar det, och det kan vara så små saker som utlöser det. Men det är klart att jag får räkna med att folk frågar om vilka det är som jag har som bakgrundsbild, jag var inte beredd på det bara. Likaså när jag och en kollade på bilder på Tessie och Emmeli från Australien. Jag trodde verkligen att jag skulle klara det utan att bryta ihop. Det gjorde jag inte. Det ledde till att han blev nere han också. jag hatar när det händer. Vi blir vrak båda två, och då blir det att jag försöker gaska upp mig för att kunna få han på bättre tankar, även om mina är i kaotisk stämning. Men det är bra att han tänker på det, för han håller allt inom sig.
En annan sak som är fixat är att jag får bidrag från CSN under hela min vistelse i Kina. Hela 671kr / vecka. Rätt okej ändå.
Det är inte så långt kvar tills jag åker. Min jobbarkompis började prata m ed mig om att jag måste börja skriva en packlista! Shit! Hur ska man lyckas gallra ur garderoben och bara ta med sig en del? Hur gör man det? Jag har aldrig varit bra på att kompromissa. Tar gärna i lite mer än vad som är okej. Vill äta kakan och ha den kvar.
Idag blir det till att fixa visum, vaccination och gå till systemet med Eline.
En ny kille på jobbet frågade mig vad det var för tjejer som var som bakgrundsbild på min mobil. Jag kände mig ur av alla tankar som började ta fart i huvudet på mig. Vad skulle jag svara? "det är mina döda bästa vänner", "Det är Tessie och Emmeli. De har lämnat mig och kommer aldrig mer tillbaka" eller "Det är mina vänner". Jag svarade det sistnämnda Dock var jag tvungen att gå iväg och samla mig en stund efter det. Sorgen slår till när man minst anar det, och det kan vara så små saker som utlöser det. Men det är klart att jag får räkna med att folk frågar om vilka det är som jag har som bakgrundsbild, jag var inte beredd på det bara. Likaså när jag och en kollade på bilder på Tessie och Emmeli från Australien. Jag trodde verkligen att jag skulle klara det utan att bryta ihop. Det gjorde jag inte. Det ledde till att han blev nere han också. jag hatar när det händer. Vi blir vrak båda två, och då blir det att jag försöker gaska upp mig för att kunna få han på bättre tankar, även om mina är i kaotisk stämning. Men det är bra att han tänker på det, för han håller allt inom sig.
En annan sak som är fixat är att jag får bidrag från CSN under hela min vistelse i Kina. Hela 671kr / vecka. Rätt okej ändå.
Det är inte så långt kvar tills jag åker. Min jobbarkompis började prata m ed mig om att jag måste börja skriva en packlista! Shit! Hur ska man lyckas gallra ur garderoben och bara ta med sig en del? Hur gör man det? Jag har aldrig varit bra på att kompromissa. Tar gärna i lite mer än vad som är okej. Vill äta kakan och ha den kvar.
Idag blir det till att fixa visum, vaccination och gå till systemet med Eline.
måndag 15 juni 2009
Paranoid
Igår fick jag ett mess från en vän jag håller nära mitt hjärta även om vi inte ses ofta eller hörs av med jämna mellanrum. I meddelandet fanns ord som "mycket ensam", "mycket väldigt jobbiga saker kommer upp som en storm" och " tur att det finns sömntabletter".
Mitt hjärta började slå blixtsnabbt, panik, tankar som far runt i ljusets hastighet i huvudet. Jag vill inte gå på en till begravning! Jag ringde personens mobil 7ggr utan svar. Jag var livrädd. Det får inte hända. Jag ringde en vän till mig vars pojkvän umgås med personen i fråga. Jag skrämde upp dem rejält då jag pratade med dem i telefon samtidigt som tårarna rann nedför mina kinder. Jag vill inte förlora en till vän. Jag klarar inte det. Jag ringde personens mobil direkt efter att jag lagt på. Personen svarade! Det var en sådan lättnad! Och jag kände mig genast paranoid. Det är Inte normalt att tro att någon håller på att ta sitt liv efter ett mess som går att tolka på fler sätt.
Mitt hjärta började slå blixtsnabbt, panik, tankar som far runt i ljusets hastighet i huvudet. Jag vill inte gå på en till begravning! Jag ringde personens mobil 7ggr utan svar. Jag var livrädd. Det får inte hända. Jag ringde en vän till mig vars pojkvän umgås med personen i fråga. Jag skrämde upp dem rejält då jag pratade med dem i telefon samtidigt som tårarna rann nedför mina kinder. Jag vill inte förlora en till vän. Jag klarar inte det. Jag ringde personens mobil direkt efter att jag lagt på. Personen svarade! Det var en sådan lättnad! Och jag kände mig genast paranoid. Det är Inte normalt att tro att någon håller på att ta sitt liv efter ett mess som går att tolka på fler sätt.
Toffel?!
Helgens aktiviteter bestod mestadels av jobb. Fredagen blev det bio med Eline, Sofie, Emma och Elias. Vi såg "Baksmällan". Den största delen av publiken bestod av killar, och ja, det var en ganska grabbig film. Men den var kul. Det är skönt att få sig några glada skratt. Dessutom har en nära vän till mig fått en hemlig beundrare! Så spännande! Han skickar en massa mess, och hans nummer finns varken på hitta eller eniro!
Jag har ett erkännande. I lördags skulle jag ha styrt stegen mot Haddis place för förfest och sedan utgång. Efter en seg dag på jobbet och en hel del tankar i huvudet hade jag inte ork att spela att allt var okej och tagga inför utgången. Tjejerna är underbara, men de kommer aldrig att kunna förstå. Istället hade jag quality time med Elias. Jag hör varningsklockor ringa om att jag är en toffel. Dock var det väl spenderade timmar. Dessutom såg vi på Johan Glans's DVD. Den är fenomenal!
Jag har ett erkännande. I lördags skulle jag ha styrt stegen mot Haddis place för förfest och sedan utgång. Efter en seg dag på jobbet och en hel del tankar i huvudet hade jag inte ork att spela att allt var okej och tagga inför utgången. Tjejerna är underbara, men de kommer aldrig att kunna förstå. Istället hade jag quality time med Elias. Jag hör varningsklockor ringa om att jag är en toffel. Dock var det väl spenderade timmar. Dessutom såg vi på Johan Glans's DVD. Den är fenomenal!
torsdag 11 juni 2009
Drama Queen
Igår var första arbetsdagen efter att ha haft semester i 11 dagar. Det var trevligt att komma tillbaka och jobba igen. Nu för tiden måste jag ständigt hålla mig sysselsatt för att ej tankarna ska komma snurrandes och tårarna börja rinna. Det finna ju inte så mycket man kan göra i den här staden så det har varit lite påfrestande stundtals.
Efter jobbet spenderade jag tid med Elias. Lovely. För att kompensera honom för vad som komma skall tittade vi på fotboll. Jag försökte verkligen hitta intresset för själva fotbollen någonstans mellan "vilken kille är snyggast?" och "Varför har Zlatan så ful skäggväxt?". Jag misslyckades.
Kl. 20.00 skulle vi möta upp tjejerna för lite effektivt snacksinhandlande. Tanken var att vi skulle ha gjort en sallad, men det gick inte riktigt som vi tänkt oss (chocking?). Vi köpte muffins, tårta, kanelgifflar, chokladbollar, kolasnören, M ´n M's och Marabou. Det blev ju nyttigt och bra...NOT. Men det var faktiskt säsongsavslutning av Grey's Anatomy så det var väl spenderade sockerhalter.
Då vi satt där och tittade på Gray´s kände jag trycket över bröstet, hjärtats ökade slag och tårarna i ögonvrån. I mitt huvud relaterades allt som hände på TVn till Tessie och Emmeli. Människor som kommer i på akuten och saker som att man ska säga till människor att man älskar dem för man vet aldrig vad som händer. Jag var tvungen att gå ut och ta en cigg. En cancerpinne till så kanske det blir bättre. Det blir aldrig bättre, men ändå så slutar jag inte med min nya oerhört dåliga vana. När jag satt utanför huset och kände tårarna rinna nedför mina kinder och lukten av rök. Jag kände mig som en patetisk Drama Queen som reagerade så starkt på ett fjantigt avsnitt av Greay's Anatomy. Visste Tessie och Emmeli hur mycket det betyder för mig och hur mycket jag älskar och saknar dem. Deras vän Sebastian, som de lärde känna i Australien, hade ingen aning om vem jag var när jag skrev till honom på Facebook. För honom var jag ett namn han sett flyga förbi på Facebook, inte en tjej som räknar Tessie och Emmeli som hennes bästa vänner.
Eline kom och kramde om mig, och vi satt där ute i regnet och pratade. Det var allt jag behövde just då. Nästan. Men de kommer tydligen aldrig komma tillbaka igen.
Efter jobbet spenderade jag tid med Elias. Lovely. För att kompensera honom för vad som komma skall tittade vi på fotboll. Jag försökte verkligen hitta intresset för själva fotbollen någonstans mellan "vilken kille är snyggast?" och "Varför har Zlatan så ful skäggväxt?". Jag misslyckades.
Kl. 20.00 skulle vi möta upp tjejerna för lite effektivt snacksinhandlande. Tanken var att vi skulle ha gjort en sallad, men det gick inte riktigt som vi tänkt oss (chocking?). Vi köpte muffins, tårta, kanelgifflar, chokladbollar, kolasnören, M ´n M's och Marabou. Det blev ju nyttigt och bra...NOT. Men det var faktiskt säsongsavslutning av Grey's Anatomy så det var väl spenderade sockerhalter.
Då vi satt där och tittade på Gray´s kände jag trycket över bröstet, hjärtats ökade slag och tårarna i ögonvrån. I mitt huvud relaterades allt som hände på TVn till Tessie och Emmeli. Människor som kommer i på akuten och saker som att man ska säga till människor att man älskar dem för man vet aldrig vad som händer. Jag var tvungen att gå ut och ta en cigg. En cancerpinne till så kanske det blir bättre. Det blir aldrig bättre, men ändå så slutar jag inte med min nya oerhört dåliga vana. När jag satt utanför huset och kände tårarna rinna nedför mina kinder och lukten av rök. Jag kände mig som en patetisk Drama Queen som reagerade så starkt på ett fjantigt avsnitt av Greay's Anatomy. Visste Tessie och Emmeli hur mycket det betyder för mig och hur mycket jag älskar och saknar dem. Deras vän Sebastian, som de lärde känna i Australien, hade ingen aning om vem jag var när jag skrev till honom på Facebook. För honom var jag ett namn han sett flyga förbi på Facebook, inte en tjej som räknar Tessie och Emmeli som hennes bästa vänner.
Eline kom och kramde om mig, och vi satt där ute i regnet och pratade. Det var allt jag behövde just då. Nästan. Men de kommer tydligen aldrig komma tillbaka igen.
tisdag 9 juni 2009
Summering
Ni har jag haft semester i 10 hela dagar. Jag måste nog säga att jag spenderat dem väl. Jag har träffat gamla klasskompisar från högstadietiden. Det var en trevlig uppdateringsfika som bar med sig många överraskningar
På fredag stod det skrivet utgång i min kalender med Kattis, Carro J, Eline, Emma och Sofie. Förfesten ägde rum hos Kattis och började med att vi kastade svamp på hennes fönster då ytterdörren var låst och vi ej kom in i huset. Hos Kattis dansades det loss till ljuvlig 90-talsmusik. Danser som "Birdie", "dancing man" och "low" brukades flitigt. Målet för kvällen var 8 glas och utbytesstudenter. Vi tog även en sväng förbi Bongo där även vakten som brukar ropa "K-Rautatjejen, ingaproblem du behöver inte visa leg" pinsamt nog befann sig. Jag har även fina bilder på mig och Elines bröder i min ägo nu för tiden. Det var en oerhört lyckad kväll. Ett fint försök till en normal tillvaro utan bekymmer.
Lördagskvällen spenderade jag med min kära syster och fördrevs genom att vi tittade på 3 filmer 3! Det kallar jag att fördriva tiden. Men det var så oerhört trevligt. Vi tog även en promenad och uppdaterade varandra om vad som stod på i våra liv.
Söndagen var det inhandlade av b-day present till min far. Höroch häpnad, men det slutade med att han fick en nyckel och en nyckelring med brynäsloggan på i födelsedagspresent. Till saken hör att han är ett stort Brynäsfan, men jag kompletterade min min eventuellt torra present med några chokladpraliner. Jag tvingade även med mig Eline till Elias för en "Hit and run". Det vill säga åka en snabbis till Elias och lämna en bok för att eventuellt där träffa Elias vänner. Jag har nämligen bara träffat 3 av dem, och de börjar betvivla min existens som Elias flickvän och snarare tro att Elias lever i sin fantasi. Att jag var lättad när jag och Eline skulle gå till bussen och Elias vänner fortfarande inte anlänt är en underdrift, men då jag upptäckte att jag glömt pappas present hos Elias och insåg att jag måste gå tillbaka och hämta den var jag inte lite irriterad på mig själv. Vi skulle behöva ta ett senare tåg, och nu ganska troligt träffa André, Elias beryktade kalla och lite smått arroganta vän. Detta såg jag icke fram emot. Mycket riktigt kom André då vi var där, och mycket riktigt var inte mötet så trevligt som jag hade hoppats på. Han sa ett "Hej, André" och det var allt. Han tittade knappt på oss. Fine, jag och Eline sa väl inte så mycket heller, men André var iskall. Jag ska verkligen försöka bita mig i tungan så att jag inte säger några illa utvalda ord och spydiga kommentarer nästa gång jag träffar honom. Jag ska verkligen försöka till 100%. Han är ändå en av Elias närmaste vänner, och jag vill inte att han ska bli "en ny Frida".
Väl hemma igen väntade släkten med tårta och firande av min käre far. Själv var jag inte allt på humör för att spela charader om att jag var helt okej och att jag inte hade ett krossat hjärta och saknade Tessie och Emmeli. Jag var disträ. Lyssnade knappt på vad de sa, hade gråten i halsen och kände mig så oerhört tung. Situationen blev inte bättre av att när jag kom innanför dörren är det första jag får höra att jag inte passar i en sådan ljus rosa färg som jag hade på min tröja för att den fick mig att se ut som ett lik. PANG! Jag ser bara bilder av Tessie och Emmeli liggandes i var sin vit kista brevid varandra. Tankar och bilder far runt i ljusets hastighet och jag vill bara förvinna.
Måndagen började med en frukostfika på Johans med Carrro I, Lovisa, Amanda, Karin och Haddis. Det var så trevligt. Dock blev jag oerhört disträ efter ett tag. Jag kan inte förstå att det är så ansträngande att göra ingenting nu för tiden. Det är så svårt att fokusera och man blir så utmattad. Dessutom blev mina åsikter inte bättre av vad Karin berättade om Andé. Schiesse, det kommer att bli en stor utmaning för mig att omvända honom på den goda sidan.
På fredag stod det skrivet utgång i min kalender med Kattis, Carro J, Eline, Emma och Sofie. Förfesten ägde rum hos Kattis och började med att vi kastade svamp på hennes fönster då ytterdörren var låst och vi ej kom in i huset. Hos Kattis dansades det loss till ljuvlig 90-talsmusik. Danser som "Birdie", "dancing man" och "low" brukades flitigt. Målet för kvällen var 8 glas och utbytesstudenter. Vi tog även en sväng förbi Bongo där även vakten som brukar ropa "K-Rautatjejen, ingaproblem du behöver inte visa leg" pinsamt nog befann sig. Jag har även fina bilder på mig och Elines bröder i min ägo nu för tiden. Det var en oerhört lyckad kväll. Ett fint försök till en normal tillvaro utan bekymmer.
Lördagskvällen spenderade jag med min kära syster och fördrevs genom att vi tittade på 3 filmer 3! Det kallar jag att fördriva tiden. Men det var så oerhört trevligt. Vi tog även en promenad och uppdaterade varandra om vad som stod på i våra liv.
Söndagen var det inhandlade av b-day present till min far. Höroch häpnad, men det slutade med att han fick en nyckel och en nyckelring med brynäsloggan på i födelsedagspresent. Till saken hör att han är ett stort Brynäsfan, men jag kompletterade min min eventuellt torra present med några chokladpraliner. Jag tvingade även med mig Eline till Elias för en "Hit and run". Det vill säga åka en snabbis till Elias och lämna en bok för att eventuellt där träffa Elias vänner. Jag har nämligen bara träffat 3 av dem, och de börjar betvivla min existens som Elias flickvän och snarare tro att Elias lever i sin fantasi. Att jag var lättad när jag och Eline skulle gå till bussen och Elias vänner fortfarande inte anlänt är en underdrift, men då jag upptäckte att jag glömt pappas present hos Elias och insåg att jag måste gå tillbaka och hämta den var jag inte lite irriterad på mig själv. Vi skulle behöva ta ett senare tåg, och nu ganska troligt träffa André, Elias beryktade kalla och lite smått arroganta vän. Detta såg jag icke fram emot. Mycket riktigt kom André då vi var där, och mycket riktigt var inte mötet så trevligt som jag hade hoppats på. Han sa ett "Hej, André" och det var allt. Han tittade knappt på oss. Fine, jag och Eline sa väl inte så mycket heller, men André var iskall. Jag ska verkligen försöka bita mig i tungan så att jag inte säger några illa utvalda ord och spydiga kommentarer nästa gång jag träffar honom. Jag ska verkligen försöka till 100%. Han är ändå en av Elias närmaste vänner, och jag vill inte att han ska bli "en ny Frida".
Väl hemma igen väntade släkten med tårta och firande av min käre far. Själv var jag inte allt på humör för att spela charader om att jag var helt okej och att jag inte hade ett krossat hjärta och saknade Tessie och Emmeli. Jag var disträ. Lyssnade knappt på vad de sa, hade gråten i halsen och kände mig så oerhört tung. Situationen blev inte bättre av att när jag kom innanför dörren är det första jag får höra att jag inte passar i en sådan ljus rosa färg som jag hade på min tröja för att den fick mig att se ut som ett lik. PANG! Jag ser bara bilder av Tessie och Emmeli liggandes i var sin vit kista brevid varandra. Tankar och bilder far runt i ljusets hastighet och jag vill bara förvinna.
Måndagen började med en frukostfika på Johans med Carrro I, Lovisa, Amanda, Karin och Haddis. Det var så trevligt. Dock blev jag oerhört disträ efter ett tag. Jag kan inte förstå att det är så ansträngande att göra ingenting nu för tiden. Det är så svårt att fokusera och man blir så utmattad. Dessutom blev mina åsikter inte bättre av vad Karin berättade om Andé. Schiesse, det kommer att bli en stor utmaning för mig att omvända honom på den goda sidan.
onsdag 3 juni 2009
Citat av Izzie Stevens
Konstigt hur saker kan komma så lägligt. När jag läser Emmelis blogg kommer helt plätsligt en låt av Veronica Maggio och rubriken på blogginlägget jag läste var "Måndagsbarn", var Emmeli här med mig? Jag vet att jag låter galen, men det är så mina tankar snurrar u för tiden. Letar desperat efter tecken från Tessie och Emmeli. Jag vill inte vara utan dem. Jag vill ha dem nära mig, så nära det går. Jag älskar att ha tröjan med trycket som är så sanslöst likt Tessie och jag älskar stora örhängen ännu mer för Emmli hade det.
Ett citat ur TV-serien Grey's anatomy som det är säsongsavslutning på ikväll, och som jag gråter floder till varje gång jag ser det ensam. Detta citatet var så träffande idag...
"I feel like I'm moving in slow motion and everything around me is moving so fast... I'm just stuck... And there's all this pressure 'cause everyone's hovering around waiting for me to do something or say something or flip out or yell or cry some more. And I'm happy to play my part. I'm happy to say the lines and do whatever it is I'm supposed to be doing if it would make everyone feel more comfortable. But I don't... I don't know how to do this. I don't know how to be this person. I don't know who this person is... How did this happen? Why did we end up here? Why am I alone?"
Ett citat ur TV-serien Grey's anatomy som det är säsongsavslutning på ikväll, och som jag gråter floder till varje gång jag ser det ensam. Detta citatet var så träffande idag...
"I feel like I'm moving in slow motion and everything around me is moving so fast... I'm just stuck... And there's all this pressure 'cause everyone's hovering around waiting for me to do something or say something or flip out or yell or cry some more. And I'm happy to play my part. I'm happy to say the lines and do whatever it is I'm supposed to be doing if it would make everyone feel more comfortable. But I don't... I don't know how to do this. I don't know how to be this person. I don't know who this person is... How did this happen? Why did we end up here? Why am I alone?"
Stay with me honey
Inom mig har jag sorg, panik och desperation, på utsidan ler jag. Halvhjärtat, för saknaden är stor. Jag tittar på bilden jag har som bakgrund på mobilen och jag kan inte förstå. Jag ringer deras mobiler, ingen svarar. "...and I call you back as soon as I can". Det kommer inte ske, även om det är allt jag nogonsin kan önska mig just nu.
Jag vill gråta, men vågar inte för det känns som om jag inte kommer att kunna sluta då, eller orka ta mig upp från marken.
tisdag 2 juni 2009
Though we're far apart you're always in my heart
Denna dagen var Elines dag. Eline's growing up so fast! Det var smärtans dag (eller...fysisk smärta). Hon skulle tatuera sig! Lovely! Hon var så duktig, och jag blev så sanslöst sugen på att skaffa en jag med, till minne av Tessie och Emmeli. Problemet är att jag vill kunna se den, samtidigt som jag vill kunna dölja den beroende på.
Då jag satt där och väntade på att Eline skulle få "a peace of art" permanent på sin kropp kom jag att tänka på Emmeli. Hon ville så gärna ha en tatuering, och så hinner Eline före. Inte okej Emmeli. I miss you!
Jag och Eline och en annan Emmeli begav oss sedan till Sandéns konditori där Sofie jobbar. Vi spenderade lite tid där och det bjöds på bakverk. Nice. Nästa stop var shopping och kemtvätt.
Sofies bil är underbar! Turkos! Leopardklädsel! Kan det bli bättre?! oerhört svårslaget skulle jag tro! Inköpen för dagen blev: 1st bikini, 1 t-shirt, 3 örhängen, 2 trosor, schampo, balsam och någon form av volymspray. Lite lagom sådär. Att köpa bikini är alltid lika omständigt. Man vill inte lägga ut för mycket pengar med tanke på att de slits så mycket, samtidigt är det ett helvete att hitta en bra modell Och ett snyggt mönster, så då jag väl hittade en med dessa två kriterier betalade jag gladeligen 600kr för den.
Att gå på stan, eller att överhuvudtaget hålla till på offentliga platser under en längre tid, är oerhört utmattande nu för tiden. Det tar så sanslöst på krafterna att springa runt och låtsas som ingenting. Saknaden kommer upp från ingenstans, panik och tårar som helt plötsligt måste hållas under kontroll, för att inte klassas som ett psykfall av de stackar ovetande människorna som råkar bevittna denna händelse.
Denna utmattning resulterade i att vi slog oss ner på ett nytt fik vi fattat tycke för. Där gjorde 2 utbytesstudenter och deras 3 svenska vänner oss sällskap. Denna fika resulterade i att de ansåg att jag imorgon mellan kl 11-13 ska befinna mig på högskolan och sälja biljetter till ett event som äger rum på 8 glas på fredag. Nice! Jag är laddad och Eline och Carro ska med!
Blev så oerhört glad då jag fick ett mess från Carro (Tessies syster) att hon ville svänga förbi mig! Det värme så oerhört, och hennes vänskap är verkligen något jag inte vill gå miste om. Hon berättade att hon varken var arg på mig eller Elias, dessutom ville hon gratulera mig på födelsedagen. Så sött! Presenten var jättefin, men det var tanken som rörde mig mest. Det gör mig så varmt att ha henne som vän.
Ledighet
Gårdagen var den första dagen på denna veckas semester. Jo, ni läste rätt. Jag har semester. Tanken var egentligen att jag skulle ha åkt till en festival i Tyskland (Rock Am Ring) som hade sanslöst bra band i år. Dock ändrades denna sommarens festivalplaner och det är nu Hultsfred som står på schemat, så därför har jag nu en hel veckas ledighet utan några speciella aktiviteter. Jag har ett antal punkter jag hade tänkt att genomföra på eget bevåg:
- Sola (Jag kommer ju jobba inomhus hela sommaren så detta är min enda chans att se lite sommarfräsch ut)
- Aktivera mig politiskt (det är EU-val och jag känner mig som om jag har noll koll)
- Kinafixning (Fixa visum, vaccination, av boka flyget hem och fixa csn-bidrag)
- Fräscha upp kinesiskan
- Köpa biljett till Hultsfredsfestivalen
Jag kan dock redan bocka av solningen på listan. Solade 2 timmar i söndags och tre timmar i måndags. men frågan är: Finns det något tråkigare att göra än att sola? Jag är inte bra på att sitta still och inte göra något. Jag måste ständigt aktivera mig. Särskilt i dessa dagar.
Kvällen spenderades på 8 glas på piren med Elias, Kattis & Christoffer, Sofie och Wasselhoff. Underbart sällskap och god mat en varm sommarkväll. Det låter klychigt, men just nu ser man det fina i små ting. Man känner hur mycket man tycker om människor runt omkring en och att man uppskattar att de finns. För tydligen kan människor ryckas bort ur ens liv när man minst anar det. Det är alla människor som jag umgås med som får mig att gå runt just nu, för att man vet att de finns, för att jag vill finnas för dem. Människor blir upprörda och bråkar om de minsta saker, och ibland kan jag bara inte förstå hur man orkar lägga eneri på det, istället för att värdesätta det man har och att man älskar en människa. Det finns så mycket värre saker man kan ha i skallen och som man går igenom.
Live Love Laugh
måndag 1 juni 2009
Helgens festligheter
Lördag morgon kl 09,00 samlades K-Rautas festisar på parkeringen utanför jobbet. Destinationen var Göteborg. Jag hade sett fram emot detta länge, och jag och Challe var taggade till tusen. Samtidigt som jag tyckte att det skulle bli jättekul att åka iväg, anade jag att det skulle bli minst lika jobbigt. Oerhört mycket känslor och tankar jag måste hålla under ytan.
Fösta stoppet på förden blev en mack där jag och Charlotta sprang in för att liva upp stämningen i vår bil. Detta ledde till att det inhandlades 1pkt kanelgifflar, 1st Marabou mjölkchoklad special edition jordgubbar och 3 underbara CD-skivor (melodifestivalen 2008, Svenska danslåtar och svenska danslåtar i superremix version). Jag har bra smak minsann...men det livade sannerligen upp stmningen! Vi bjöds även på Kjells extremt håriga rumpa ut stickandes genom den andra bilens dörr...en upplevelse...
Nästa aktivitet var Middag på Hard Rock Café. Där sjöngs det "ja må de leva" för Adela (som fyllde år i fredags 29 maj) och för mig (som fyllde år söndag 31 maj). Jag hatar den sången nu för tiden. Vadå leva? Alla bara dör ju. Mina bästa vänner är döda. Det gör så ont. Detta var vad som for genom mitt huvud då de sjöngs för mig. Jag kämpade för att hålla tårarna under kontroll och jag kände hur de brände i ögonvrån. Jag fokuserade istället på att tänka att jag uppskattade att de sjöng för mig, så himla fint! Jag tittade på alla underbara människor som satt runt bordet och som sjöng och tänkte hur mycket jag tycker om dem, och att de lever. Det fungerade tårarna stannade i ögonvrån, jag kände det som att jag höll på att explodera men klistrade på ett leende på läpparna istället och häll tårarna inom mig.
Efter middagen blev det shopping! På väg till shoppinggatan stog människor från Amnesty. De hade en kista. En begravningskista. På min näthinna spelades bilder på Tessie och Emmeli liggandes i var sin kista brevid varandra upp. Jag fick ingen luft. Jag ville bara lägga mig ner på marken och aldrig mer komma upp.
Det visade sig relativt snart att jag och mitt shopingsällskap hade oerhört olika smak. Det slutade med att jag sa att jag riger dem när jag kört klart mitt race genom stadens måste-kolla-igenom-butiker. Mycket bättre så. Inköp en hölls på en oerhört liten nivå och jag är så stolt! China here I come! Inköpen blev ett par örhängen från topshop, ett linne från Monkey och två nagellack.
På kvällen var det dags för mat igen på ett ställe som heter Oaklys. Det var mycket underhållande då personalen bjöd på sång och dans. Simon fick ragg (Henke-i-tajta-superkorsta-shorts) och jag fick ragg (Stor-tjock-man-med-rött-ansikte). Personalen hade tydligen fått uppgifter att vi hade två födelsedagsbarn vid K-Rautabordet så det resulterade i att jag och Adela blev uppdragna till restaurangens mittpunkt där vi parades ihop med var sin tjock partner och skulle ha danstävling. Trots min relativt usla insats gällande dansen resulterade detta i att jag och min partner vann! Hell yeah I'm the number one dancer! jag fick en shot som pris och jag och Adela fick var sin drink.
Middagen var kämpig. Jag kände tårarna komma krypandes hela tiden, trycket över bröstet och jag ville bara gråta ut allt. Jag ville definitivt inte må såhär! Jag ville ha kul med mina vänner från K-rauta! Jag kände mig helt utmattad. vet inte om det berodde på huvudvärken som antingen resulterade av solskenet eller av att jag spänt mig hela dagen för att inte gråta och bryta ihop, eller av att det tar på krafterna att försöka förtränga alla tankar och känslor. jag saknar dem så och jag var tvungen att förneka att det hänt och låtsas som om de var i Australien och hade kul.
Efter all dans blev det hemfärd till hotellet (Gothia Towers). Tydligen var det inte så lätt som vi hade trott. Istället för att komma till Hotellet mitt emot Liseberg hamnade vi i Majorna som enligt en kille vi frågade om vägen till baka var Göteborgs slumområde och stadens råntätaste område. Vi blev räddade av en taxi, och efter ca 1,5 timme hade vi alla återförenats i spy bar på hotellet.
Istället för att spendera min födelsedag på söndagen i Göteborg och göra åt lite er pengar på shopping som jag från början hade planerat, så valde jag att ta den tidiga bilen hem. Jag var helt utmattad. Jag ville bara hem och gråta. Jag hade verkligen haft det roligt i Göteborg, men det hade varit minst lika jobbigt att hålla alla tankar och känslor under kontroll under en sådan lång tid och utan att kunna vara ensam och samla sig. Väl hemma var det dock bara att bita ihop ytterligare då jag skulle foras av släkten med tårta. Jag orkade inte mer och flydde ganska snart till Eline som räddade min dag. Jag fick 5 nagellack i udda färger och en miniplunta av henne. Vi åt pizza, köpte 6st filmer (då kiosken var stängd och vi inte kunde hyra) vi såg "pretty women" och "snygg sexig singel"
På grund av det stora urvalet av bilder från Göteborgsresan så finns alla bilder på facebook! Enjoy!
Fösta stoppet på förden blev en mack där jag och Charlotta sprang in för att liva upp stämningen i vår bil. Detta ledde till att det inhandlades 1pkt kanelgifflar, 1st Marabou mjölkchoklad special edition jordgubbar och 3 underbara CD-skivor (melodifestivalen 2008, Svenska danslåtar och svenska danslåtar i superremix version). Jag har bra smak minsann...men det livade sannerligen upp stmningen! Vi bjöds även på Kjells extremt håriga rumpa ut stickandes genom den andra bilens dörr...en upplevelse...
Nästa aktivitet var Middag på Hard Rock Café. Där sjöngs det "ja må de leva" för Adela (som fyllde år i fredags 29 maj) och för mig (som fyllde år söndag 31 maj). Jag hatar den sången nu för tiden. Vadå leva? Alla bara dör ju. Mina bästa vänner är döda. Det gör så ont. Detta var vad som for genom mitt huvud då de sjöngs för mig. Jag kämpade för att hålla tårarna under kontroll och jag kände hur de brände i ögonvrån. Jag fokuserade istället på att tänka att jag uppskattade att de sjöng för mig, så himla fint! Jag tittade på alla underbara människor som satt runt bordet och som sjöng och tänkte hur mycket jag tycker om dem, och att de lever. Det fungerade tårarna stannade i ögonvrån, jag kände det som att jag höll på att explodera men klistrade på ett leende på läpparna istället och häll tårarna inom mig.
Efter middagen blev det shopping! På väg till shoppinggatan stog människor från Amnesty. De hade en kista. En begravningskista. På min näthinna spelades bilder på Tessie och Emmeli liggandes i var sin kista brevid varandra upp. Jag fick ingen luft. Jag ville bara lägga mig ner på marken och aldrig mer komma upp.
Det visade sig relativt snart att jag och mitt shopingsällskap hade oerhört olika smak. Det slutade med att jag sa att jag riger dem när jag kört klart mitt race genom stadens måste-kolla-igenom-butiker. Mycket bättre så. Inköp en hölls på en oerhört liten nivå och jag är så stolt! China here I come! Inköpen blev ett par örhängen från topshop, ett linne från Monkey och två nagellack.
På kvällen var det dags för mat igen på ett ställe som heter Oaklys. Det var mycket underhållande då personalen bjöd på sång och dans. Simon fick ragg (Henke-i-tajta-superkorsta-shorts) och jag fick ragg (Stor-tjock-man-med-rött-ansikte). Personalen hade tydligen fått uppgifter att vi hade två födelsedagsbarn vid K-Rautabordet så det resulterade i att jag och Adela blev uppdragna till restaurangens mittpunkt där vi parades ihop med var sin tjock partner och skulle ha danstävling. Trots min relativt usla insats gällande dansen resulterade detta i att jag och min partner vann! Hell yeah I'm the number one dancer! jag fick en shot som pris och jag och Adela fick var sin drink.
Middagen var kämpig. Jag kände tårarna komma krypandes hela tiden, trycket över bröstet och jag ville bara gråta ut allt. Jag ville definitivt inte må såhär! Jag ville ha kul med mina vänner från K-rauta! Jag kände mig helt utmattad. vet inte om det berodde på huvudvärken som antingen resulterade av solskenet eller av att jag spänt mig hela dagen för att inte gråta och bryta ihop, eller av att det tar på krafterna att försöka förtränga alla tankar och känslor. jag saknar dem så och jag var tvungen att förneka att det hänt och låtsas som om de var i Australien och hade kul.
Efter all dans blev det hemfärd till hotellet (Gothia Towers). Tydligen var det inte så lätt som vi hade trott. Istället för att komma till Hotellet mitt emot Liseberg hamnade vi i Majorna som enligt en kille vi frågade om vägen till baka var Göteborgs slumområde och stadens råntätaste område. Vi blev räddade av en taxi, och efter ca 1,5 timme hade vi alla återförenats i spy bar på hotellet.
Istället för att spendera min födelsedag på söndagen i Göteborg och göra åt lite er pengar på shopping som jag från början hade planerat, så valde jag att ta den tidiga bilen hem. Jag var helt utmattad. Jag ville bara hem och gråta. Jag hade verkligen haft det roligt i Göteborg, men det hade varit minst lika jobbigt att hålla alla tankar och känslor under kontroll under en sådan lång tid och utan att kunna vara ensam och samla sig. Väl hemma var det dock bara att bita ihop ytterligare då jag skulle foras av släkten med tårta. Jag orkade inte mer och flydde ganska snart till Eline som räddade min dag. Jag fick 5 nagellack i udda färger och en miniplunta av henne. Vi åt pizza, köpte 6st filmer (då kiosken var stängd och vi inte kunde hyra) vi såg "pretty women" och "snygg sexig singel"
På grund av det stora urvalet av bilder från Göteborgsresan så finns alla bilder på facebook! Enjoy!
tisdag 26 maj 2009
Röster från förr
Jag har funderat på om folk tror att jag är okej igen. Jag hade ett utvecklingssamtal med min chef förra veckan. Första frågan var: "Hur mår du?". Hon sa även att om jag ville så har vi företagshälsa så om jag ville prata med någon professionell så går det att lösa. Men jag verkade ju må bättre nu så det kanske inte behövdes ansåg hon. Just då var jag helt okej med det. Det hade varit en bra dag i förnekelsens tecken.
Men jag är inte okej, och jag undrar om jag någonsin kommer att bli det. Idag ringde jag deras mobiler för att få höra deras röster. Jag ringde 7 ggr var till dem. Ingen svarade. Som vanligt. Så som det kommer att vara nu. Jag hade en ny känsla inom mig idag. Jag hade trycket över bröstet och jag var som i en dimma. Jag kunde inte fokusera, som ett tunnelseende. Jag saknade dem, men kunde inte gråta, även om jag kände att det var det jag skulle ha behövt för att få ur mig allt. Men det var bara att bita ihop och återgå till jobbet och att le åt kunder.
Allt är inte okej. Jag vill ha dem tillbaka. Jag är ledsen för att jag sårat för att jag är med Elias. Man kan inte få saker ogjorda även om det är min högsta önskan på min önskelista till födelsedagen.
måndag 25 maj 2009
All we can do is keep breathing
Då var det äntligen helt ute i luften. Inga hemligheter längre! Alla vet. Det känns så mycket bättre nu, även om det var så oerhört jobbigt att berätta det. Jag mins blicken i hennes ögon. Chock. Tårarna började rinna från oss båda. Men nu vet båda familjerna att vi är tillsammans. Det har varit som en stor tyngd över mig. Han gör mig så lycklig och jag tycker om honom så mycket, och då vill jag att dessa familjer ska veta om det då de betyder så oerhört mycket för mig med. Jag kände mig som ett svin dock. Både mot Tessie och mot hennes familj. Min största rädsla är att det ska känna sig svikna av mig, att de ska tro att Tessie inte betydde något för mig. Jag känner mig som ett svin mot henne, men samtidigt tror jag att hon vill att jag ska vara lycklig och fortsätta leva. Det skulle vara så olikt henne att tycka något annat. Jag älskar henne, och jag tänker varje dag på om det är okej med "mig och Elias". Det betyder INTE att jag älskar henne mindre. Bara att livet otroligt nog går vidare. För mig så står tiden stilla. Att det är 3 månader sedan det hände kan jag inte förstå. Det känns som om det var igår. Men när jag är med Elias flyger tiden iväg.
Jag minns dessutom så väl alla gånger vi triggade varandra att göra spontana/korkade/roliga grejer med killar bara för att de två som inte var delaktiga i aktiviteten skulle få något att snacka om då de ej hade något eget liv. Jag saknar dem.
Ni får tycka illa om mig för det här med Elias, jag kan förstå det. Men jag önskar att jag fortfarande får hålla er nära mitt hjärta. Förlåt om jag sårade er, för det var absolut inte min mening.
Jag minns dessutom så väl alla gånger vi triggade varandra att göra spontana/korkade/roliga grejer med killar bara för att de två som inte var delaktiga i aktiviteten skulle få något att snacka om då de ej hade något eget liv. Jag saknar dem.
Ni får tycka illa om mig för det här med Elias, jag kan förstå det. Men jag önskar att jag fortfarande får hålla er nära mitt hjärta. Förlåt om jag sårade er, för det var absolut inte min mening.
söndag 24 maj 2009
Always one foot on the ground
Nu har jag varit ledig hela helgen efter att ha jobbat 8 dagar i rad, och som jag förutsåg så kom smällen idag. Då jag jobbar håller jag allt inom mig och förnekelse ligger närmast till hands. Hela lördagen höll jag mig ständigt aktiverad. Idag söndag kom allt ifatt mig, och det gör så jävla ont. Jag klarar inte av att hålla så mycket tankar och känslor inom mig hur länge som helst och detta visste jag, men likt förbannat låtsas jag som om de är i Australien och lever livet (gosh vad ironiskt det låter).
Jag vill vara lycklig idag för jag har haft en riktigt trevlig helg och dessutom fyller Elias år idag, vilket hat tycker är en lite överskattad sak att fira.
På senaste tiden har jag sett som Tecken från Tessie överallt, och med rädsla är min fråga: Emmeli vart är du?! Det går inte riktigt beskriva men det är som om man ser Tessie i saker och ting. Och det känns som om jag tappat bort Emmeli, eller som om Emmeli tappat bort mig. Kom tillbaka!
Regina Spectors låt "On the Radio" spelas om och om för mina öron.
Även hennes låt "Fidelity" spelas om och om igen. Damn vad ont det gör. Jag orkar inte ha några hemligheter längre. Jag vill bara att alla ska veta. Känns som om man går bakom ryggen och att man sviker. Och jag avskyr det av hela mitt hjärta. Och jag kämpar varje dag med mina delade känslor och tankar. Lyssna på låten.
Men trots min sorg idag så hoppas jag på att nästa helg då K-Rautas festisar ska till Göteborg blir fenomenal då min födelsedag ska firas med dunder och brak på lördag vid tolvslaget till söndag. Helgen därefter anser Sofie att vi ska anordna någon form av sammankomst för att fira att jag fyllt år, detta är ju en sak man icke kan skjuta under mattan.
Jag vill vara lycklig idag för jag har haft en riktigt trevlig helg och dessutom fyller Elias år idag, vilket hat tycker är en lite överskattad sak att fira.
På senaste tiden har jag sett som Tecken från Tessie överallt, och med rädsla är min fråga: Emmeli vart är du?! Det går inte riktigt beskriva men det är som om man ser Tessie i saker och ting. Och det känns som om jag tappat bort Emmeli, eller som om Emmeli tappat bort mig. Kom tillbaka!
Regina Spectors låt "On the Radio" spelas om och om för mina öron.
This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breath
Until their dying breath
Även hennes låt "Fidelity" spelas om och om igen. Damn vad ont det gör. Jag orkar inte ha några hemligheter längre. Jag vill bara att alla ska veta. Känns som om man går bakom ryggen och att man sviker. Och jag avskyr det av hela mitt hjärta. Och jag kämpar varje dag med mina delade känslor och tankar. Lyssna på låten.
Men trots min sorg idag så hoppas jag på att nästa helg då K-Rautas festisar ska till Göteborg blir fenomenal då min födelsedag ska firas med dunder och brak på lördag vid tolvslaget till söndag. Helgen därefter anser Sofie att vi ska anordna någon form av sammankomst för att fira att jag fyllt år, detta är ju en sak man icke kan skjuta under mattan.
torsdag 21 maj 2009
Live Love Laugh
Gudarna ska veta att jag försöker gör detta av hela mitt hjärta, men det är sannerligen inte så lätt som det låter. Jag och Eline tog en shoppingrunda för några dagar sedan för att leta B-day present till en nära vän. Utöver denna present blev det även ett inköp i form av en T-shirt. Det speciella med denna var trycket och de tre orden under det. Min tanke var: är det ett tecken? Tycker hon att det är okej?
Jag har kommit på mig själv att stirra på bakgrundsbilden, med Tessie & Emmeli, som jag har på mobilen och kommit på att taken som flyger genom mitt huvud är att det aldig har hänt. Att de lever. Att de lever loppan i Australien fortfarande. Det är lättast att tänka så då jag är på jobbet, dock kommer det antagligen att slå tillbaka mot mig då jag är ledig.
Prästen som höll i begravningarna kom in på jobbet häromdagen. Jag kände genast tårarna svida, trycket mot bröstet komma och den ökade hjärtklappningen. Min räddning blev cigg och en stunds bortpratande av tankarna med Kattis och Mattias. Min kropp skakade av allt jag försökte hålla inom mig. Ännu en gång ville jag bara lägga mig er på marken och stanna där. Kattis och Mattias räddade min dag kan man säga. Och jag anser mig ha dispans för nyttande av ciggaretter pga omständigheterna.
För att prata om något mindre jobbigt, så har jag råkat på en dunderförkylning. Jag är inte sjuk, bara mindre frisk. Symptom: huvudvärk, halsont, hosta och heshet. Och inte nog med det, den där nära vännen jag nämnde ovan ansåg att vi ej kunde ses pga att han ej ville bli smittad. Snacka om rådiss! Dock kan jag förstå det. Att göra polisfystest är väl inte direkt det lättaste. Jag trodde att jag var fine med hans beslut av att vi ej skulle ses idag, men med tanke på att jag måste vädra min trut angående detta så verkar mitt sinne vara lite smått irriterad, även om hjärtat säger att det verkligen är helt okej. Men eh, jag får väl ge igen med att umgås med utbytesstudenter istället haha.
onsdag 13 maj 2009
And here we go again...
Gårdagen spenderades med Sofie, min nya bekantskap från i lördags. Vi satte oss på ett café varken hon eller jag varit på, men det var Reda som rekommenderade det, för att sedan göra oss sällskap en stund senare. Han och hans vänner. Riktigt trevligt. Det är något visst med att träffa människor från andra länder. De är så öppna, varma och välkomnande. Det slutade med att vi satt där i solskenet, jag och Sofie med 4 utbytesstudenter och hade det riktigt trevlig. Vi blev sedan inbjudna till en av deras vänners lägenhet där ytterligare några nationaliteter väntade. Spontant, så som det ska vara. Nu är det ju dock så att inte alla i min omgivning tycks gilla utbytesstudenter, men det får funka ändå. Jag gillar det kulturella utbytet och att få prata lite engelska.
Då allt stannar
I söndags grillade vi med familjerna Green och Johansson och så var det jag, Eline, Elias och Hagge. Det var oerhört trevligt ska ni veta. Är så underbart att träffa alla. Jag kan ite riktigt beskriva känslan eller stämningen, men jag gillar den.
En sak satte sig fast på min näthinna: Tessies syster Carro och hon är så oerhört lika. De är lika på sättet att prata, klä sig, deras gångstil m.m. Då vi skulle åka hem såg jag Carro bakifrån Hon hade en likadan väska som Tessie, en grön jacka som Tessie hade, blont hår i tofs. Bakifrån såg det exakt ut som Tessie, och för en stund stod min värld stilla.
tisdag 12 maj 2009
I festivaltankar
Sommaren närmar sig med stormsteg. Tiden går så oerhört snabbt, och ändå känns det som om den står stilla för mig. Jag har så mycket att fixa iför kinaresan i augusti: visum, csn, av boka flyget hem och kolla upp vaccination. Jag orkar bara inte. Jag tror jag tar han om det på torsdag istället...
Funderar seriöst på att åka till Hultsfred i sommar. Måste Se The Killers. Damn they are good! Visst har jag aldrig varit på festival utan Tessie och Emmeli, men vore så skönt att bara låtsas som om allt är som vanligt i 4 dagar. Är det för mycket begärt?
Is this just a bump in the road...?
I lördags var jag hos frisören för att toppa och slinga håret. Frisören frågade vilka jag umgicks med från Habo då. Jag började med att räkna upp Tessie och Emmeli...
Det gjorde så ont. Får jag inte räkna upp dem som mina närmaste vänner längre?! Hur och när hände detta? Jag vill, jag vill, jag vill!
Igår sov jag inte hemma. Mitt i natten helt utan någon egentlig anledning började tårarna rinna nedför mina kinder. Jag saknar dem! Det kom så plötsligt denna gången. Det bara kom över mig. Jag tyckte jag var diskret och låtsades som ingenting, men han märkte direkt att något var fel. Damn.
Jag vill inte må såhär längre. Jag är trött på att vara ledsen och att inte se en framtid eller mening. Jag skulle ju leva min framtid med dem. Jag vill dela allt jag är med om med dem.
Det gjorde så ont. Får jag inte räkna upp dem som mina närmaste vänner längre?! Hur och när hände detta? Jag vill, jag vill, jag vill!
Igår sov jag inte hemma. Mitt i natten helt utan någon egentlig anledning började tårarna rinna nedför mina kinder. Jag saknar dem! Det kom så plötsligt denna gången. Det bara kom över mig. Jag tyckte jag var diskret och låtsades som ingenting, men han märkte direkt att något var fel. Damn.
Jag vill inte må såhär längre. Jag är trött på att vara ledsen och att inte se en framtid eller mening. Jag skulle ju leva min framtid med dem. Jag vill dela allt jag är med om med dem.
söndag 10 maj 2009
Lördagens festligheter
Denna kvällen gick från ett tappert försök av planering till ren spontanitet. Tanken för kvällen var många. Det slutade med att alla delade upp sig på 3 förfester, och ut på krogen kom jag inte heller. Nej, nej jag fastnade på en fest med enbart utbytesstudenter. Var sanslöst kul. Dessutom fick jag en ny vän denna kväll. Sofie. Underbar tös faktiskt. Didn't see that comming! Hon och jag gick från att vara på topp, till att gråta lite och prata om saknad av människor man älskar, för att sedan försöka peppa till igen och redo för utgång. Det är svårt att försöka leva normalt. Det känns som det inte är okej. Samtidigt så känner man att det är något som fattas. Jag har väldigt ofta känslan av att jag glömt något nu för tiden, även om jag inte gjort det rent fysiskt.
Men ower all, så var kvällen lyckad faktiskt. Lite snesteg här och var, men man kan ju inte vara på topp jämt. Känns dessutom som om jag måste övertyga "vissa" angående utbytesstudenters fenomenalitet...
Men ower all, så var kvällen lyckad faktiskt. Lite snesteg här och var, men man kan ju inte vara på topp jämt. Känns dessutom som om jag måste övertyga "vissa" angående utbytesstudenters fenomenalitet...
småsaker
I fredags började dagen med att då jag stod och väntade på tåget fick jag syn på Björn. Begravningsentrepenören. Vi hälsade, men inte mer än så. Jag kommer antagligen aldrig kunna se på honom utan att tänka på min älskade Emmeli och min älskade Tessie, och denna smärta som fyller min kropp och mitt sinne då tanken på att de ej längre vandrar på denna jord kommer upp. Jag är glad att jag inte har hans jobb. Jag önskar att han inte fick mig att känna så. Det är ju inte han som ger mig smärtan och saknaden, han vill hjälpa till. Det är väl bara så att han var dår då de jobbigaste stunderna var. Då vi såg dem i deras kistor och på begravningarna. Han var snäll och tyckte att jag skulle låtsas plocka äpplen för att jag behövde sträcka på mig. Men det är så små saker som kan få allt att brista. Det räcker med att man ser någon med samma kjol som Emmeli hade, samma väska som Tessie hade, Malibou orange eller att sjunga "Ja må hon leva uti hundrade år..." Hela fredagen var en dimma, men kvällen räddades av Eline och Danne.
onsdag 6 maj 2009
twenty years in a car on a road that's leading nowhere
Igår ringde jag deras mobiler igen. Jag ville så gärna höra Tessies och Emmelies röster igen. Tessies något hesa röst då hon pratar in det givetvis korta meddelandet på telefonen då hon säger "Hi this is tess. Leave a message". Det värmer att höra den, för jag vill aldrig glömma den. Samtidigt slår det mig: Hon är borta.
Vissa stunder fårstår man det, andra inte, och då man inte förstår det är det lättare att leva. Jag kommer aldrig mer få krama dem, skratta med dem eller få deras goda råd. Nu skulle jag verkligen behöva det. Jag önskar det gick att leva i det förflutna för alltid. All tid vi spenderade tillsammans är så verklig, men nu är det bara jag som bär på dessa fina minnen. Ensam.
Emmelis inspelning på telefonen är längre. " Hi this is Emmelie. I can't pic up right now, so just leave a message and I'll call back as soon as I can. Thanks." Hon låter sådär chill som bara Emmeli kunde göra.
Jag försöker klamra mig fast vid allt. Vill inte släppa taget! Jag vill ha dem så nära mig som det går. Jag saknar dem så oerhört mycket! Man ser minnen av dem överallt, människor som liknar dem och då man för ett ögonblick trodde att det var dem...men det var det inte...
Jag trodde att mina upp-och-ner-veckor var över. Veckor där dagarna skilde sig dramatiskt från varandra. Vissa dagar där man mår bra och skrattar, andra dagar då man bara vill lägga sig ner på marken och stanna där tills allt är över och tills tårarna slutar rinna. Men icke. Jag har börjat ringa deras mobiler igen. Jag gråter igen. Saknaden överväldigar en.
Men i detta mörker så hittade ödet en ljuspunkt åt mig. Det betyder så mycket att vi två träffades trots att det blev under alla omständigheter. Jag försöker att inte tänka så mycket, utan med "go with the flow" som min underbara vän Malin ständigt råder mig att göra, det och "Cut the crap". Jag låter ödet visa mig vägen. Dock känns det som om mitt liv inte kunde vara mer komplicerat och ironiskt. Och jag som inte ens är bra på ironi. Men mitt liv är upp och ner just nu.
Vissa stunder fårstår man det, andra inte, och då man inte förstår det är det lättare att leva. Jag kommer aldrig mer få krama dem, skratta med dem eller få deras goda råd. Nu skulle jag verkligen behöva det. Jag önskar det gick att leva i det förflutna för alltid. All tid vi spenderade tillsammans är så verklig, men nu är det bara jag som bär på dessa fina minnen. Ensam.
Emmelis inspelning på telefonen är längre. " Hi this is Emmelie. I can't pic up right now, so just leave a message and I'll call back as soon as I can. Thanks." Hon låter sådär chill som bara Emmeli kunde göra.
Jag försöker klamra mig fast vid allt. Vill inte släppa taget! Jag vill ha dem så nära mig som det går. Jag saknar dem så oerhört mycket! Man ser minnen av dem överallt, människor som liknar dem och då man för ett ögonblick trodde att det var dem...men det var det inte...
Jag trodde att mina upp-och-ner-veckor var över. Veckor där dagarna skilde sig dramatiskt från varandra. Vissa dagar där man mår bra och skrattar, andra dagar då man bara vill lägga sig ner på marken och stanna där tills allt är över och tills tårarna slutar rinna. Men icke. Jag har börjat ringa deras mobiler igen. Jag gråter igen. Saknaden överväldigar en.
Men i detta mörker så hittade ödet en ljuspunkt åt mig. Det betyder så mycket att vi två träffades trots att det blev under alla omständigheter. Jag försöker att inte tänka så mycket, utan med "go with the flow" som min underbara vän Malin ständigt råder mig att göra, det och "Cut the crap". Jag låter ödet visa mig vägen. Dock känns det som om mitt liv inte kunde vara mer komplicerat och ironiskt. Och jag som inte ens är bra på ironi. Men mitt liv är upp och ner just nu.
torsdag 30 april 2009
Att leva i nuet
Jag försöker verkligen leva i nuet, att ha kul med hjärtat och sinnet närvarande. Detta kämpar jag varje dag, timme och minut med. Jag kan inte leva i det förflutna, mitt liv är inte slut än, och det är så viktigt att jag tar vara på varje ögonblick av det då. Tessie och Emmeli hade inte tyckt att det var okej av mig att bara stänga av.
Detta sätt att tänka resulterade i mystiska defekter på min hud. Jag var som mumifierad kring området kring munnen, och en smärre nyansändring på halsen. Hmmm...diskret och ligga low var det ja....
Problemet är nu åtgärdat med hjälp av lagervis av idominsalva. The number one dunderkur
Detta sätt att tänka resulterade i mystiska defekter på min hud. Jag var som mumifierad kring området kring munnen, och en smärre nyansändring på halsen. Hmmm...diskret och ligga low var det ja....
Problemet är nu åtgärdat med hjälp av lagervis av idominsalva. The number one dunderkur
We will be back together in our home town Habo
Jag trodde att det skulle bli lättare att leva med saknaden av Tessie och Emmeli nu när de båda har var sin plats på kyrkogården. Nu rinner tårarna nedför mina kinder, det lät för absurt för att kunna vara sant. Hur hände detta? Sådant händer väl inte mig. Men det gör det. Och det gör så djävulskt ont. Jag har ännu inte åkt upp till gravarna ensam. Jag har bara varit där då Emmeli urnsattes. Just nu känns det som om alla sår rivits upp igen efter Emmelis urnsättning. Jag kunde inte se på den urna hon nu befinner sig i. Jag förstår bara inte.
Dagarna går upp och ner. Vissa dagar är lekande lätta, andra oerhört tunga och man ser Tessie och Emmeli överallt. Förnekelsen är min bästa vän just nu. Jag vill inte förstå, jag vill inte säga hej då, dock är jag rädd för att om det är detta som får mig att gå runt så kommer det äta upp mig innefrån. Jag måste ta tjuren vid hornen och inse fakta. Vågar inte göra det riktigt än....
I söndags var jag och Eline och besökte Tessies familj. Eva (Tessies mamma fyllde år). Det var så skönt att vara där och bara prata och lyssna på minnen. Det var kärlek och djup sorg i det rummet, men det går så mycket lättare då man delar med sig. Tack för en underbar kväll.
Dagarna går upp och ner. Vissa dagar är lekande lätta, andra oerhört tunga och man ser Tessie och Emmeli överallt. Förnekelsen är min bästa vän just nu. Jag vill inte förstå, jag vill inte säga hej då, dock är jag rädd för att om det är detta som får mig att gå runt så kommer det äta upp mig innefrån. Jag måste ta tjuren vid hornen och inse fakta. Vågar inte göra det riktigt än....
I söndags var jag och Eline och besökte Tessies familj. Eva (Tessies mamma fyllde år). Det var så skönt att vara där och bara prata och lyssna på minnen. Det var kärlek och djup sorg i det rummet, men det går så mycket lättare då man delar med sig. Tack för en underbar kväll.
lördag 25 april 2009
Vi ses snart
Ännu ett farväl av Emmeli. Det är svårt att beskriva känslorna och tankarna som snurrade inom mig. Det gjorde ont. En smärta som knappt går beskriva. Som om hjärtat brister eller själen går i tusen bitar. Man får ett tryck över bröstet, kroppen blir så tung och synen suddas av tårar. En av mina bästa vänner i en burk. Jag kunde inte titta på den. Jag kunde inte förstå. Jag vill fortfarande inte förstå. Jag ser henne fortfarande framför mig så tydligt: skrattandes, sättet hennes lugg rör sig när hon pratar, hennes gestikulerande med händerna, hennes sätt att sjunga med i låtar eller digga till musiken som spelas. Jag saknar henne. Jag vill inte säga hej då, jag säger vi ses snart
fredag 24 april 2009
Repris
Jag är rädd. Om tre timmar så ska jag befinna mig vid Habo Kyrka där Emmeli ska urnsättas. Jag måste ännu en gång tvinga mig själv att säga hej då, fast jag inte vill släppa taget och inte vill inse att de är på andra sidan nu. Jag vill inte känna denna känslomässiga och psykiska smärta igen. Det gör obeskrivligt ont, och det känns som om man aldrig kommer att klara sig ur det här. Kroppen blir så fruktansvärt tung och dras ner mot marken. Man orkar inte hålla kroppen uppe. Just nu känns det som om jag blockerar allt. Vill inte klockan ska slå två!
Men jag måste gå vidare. Jag måste fortsätta leva och se på livet som att vi lär oss av allt vi går igenom. Jag måste tro att allt vi går igenom här i livet har en mening. Jag måste fortsätta att vara den glada och positiva person jag var. Tessie och Emmeli hade velat det, och de hade varit så besvikna på mig annars.
Men jag måste gå vidare. Jag måste fortsätta leva och se på livet som att vi lär oss av allt vi går igenom. Jag måste tro att allt vi går igenom här i livet har en mening. Jag måste fortsätta att vara den glada och positiva person jag var. Tessie och Emmeli hade velat det, och de hade varit så besvikna på mig annars.
tisdag 21 april 2009
...and here we go again
På fredag ska Emmeli urn-sättas. Det jag känner nu är rädsla. Rädsla för mina egna känslor. Jag vill inte känna känslan av att man går i tusen och åter tusen bitar inuti ännu en gång. Två begravningar av mina älskade vänner på rad räcker. Jag känner mig fortfarande inte redo för att släppa taget. Jag vill ha dem så nära mig som det bara går. Jag saknar dem så oerhört fortfarande och kommer på mig med att sitta helt i mina egna tankar, till en tid då de levde och vi var lyckliga och gjorde dumma spontana påhitt. Det gör så ont. Jag känner mig så tung. Men måste ändå säga att jag fungerar relativt bra. Jag jobbar och har till och med börjat simma igen! Jag vill leva som den glädjefulla och bekymmerslösa människa jag var. Full av livsglädje. jag skulle säga att det går ganska bra med tanke på omständigheterna, men endast för att jag vet att de skulle vilja att jag inte slutade leva bara för att de nu har slutat med det. de om några vill att jag inte ska leva i det förflutna. Jag saknar dem! Begravningarna var bland det värsta jag varit med om, med undantag av då jag fick beskedet om att de nu var borta...
------------------------------------
Från en sak till en annan. Jag måste lära mig hålla min käft stängd angående mitt eget privatliv. Det har aldrig varit min starkaste sida. Mestadels för att det är som om jag pyser ut eller exploderar om jag inte får vädra. Måste. Bara. Berätta. För. Alla. Däremot är jag mycket duktig på att hålla andras hemligheter inom mig och inte berätta för en enda levande själ. Men just nu är jag så lycklig med denna personen att jag inte bryr mig om att alla vet. Hans gitarrspelade fick mig att smälta. Gosh, vad jag är en svag individ.
torsdag 16 april 2009
Bland förtvivlan och pepp
Jag sov två eventuellt tre ynka timmar natten till onsdagen. Detta var delvis mitt eget fel för att jag sov till kl. 11 tisdagen och skulle upp kl. 04.20 på onsdagen. Men detta skyller jag på en viss person som ständigt bekymrar mitt sinne. Du vet vem du är...
Så onsdagen gick jag på sparlåga, en ganska stark sådan som höll i sig fram till efter lunchen då tröttheten och bristen på sömn gjorde sig påmind igen. Jag var übernervös angående att jag skulle ha ett seriöst snack med en viss person. Dessa samtal brukar dock alltid leda till att vi båda skils åt ännu mer förvirrade än vad vi var från början, och meningar som "jag vet inte" och "jadu Sophie..." upprepas ständigt. Men denna gången lämnade jag honom med ett lite lättare sinne. Paniken och rädslan släppte lite, och jag tror jag nu vågar "kasta mig ut" som fröken Hertz uttryckte det.
Efter mycket om och men, slutade det med utgång trots mitt oerhörda opepp, men vem kan tacka nej till att spendera en kväll med Haddis och Malin, på Kåren, med utbytesstudenter? Inte jag i alla fall. Kvällen var fantastiskt underbar. Äntligen en lyckad utgång! Efter både fredagens och lördagens icke fullbordade kvällar trodde jag att det skulle blir svårt. Men den goda stämningen var ett faktum och nya kontakter med utbytesstudenter knöts. "De e nice!"
Sovplatsen för kvällen blev Malins soffa efter en kall promenad hem med henne i mina klackskor.
Så onsdagen gick jag på sparlåga, en ganska stark sådan som höll i sig fram till efter lunchen då tröttheten och bristen på sömn gjorde sig påmind igen. Jag var übernervös angående att jag skulle ha ett seriöst snack med en viss person. Dessa samtal brukar dock alltid leda till att vi båda skils åt ännu mer förvirrade än vad vi var från början, och meningar som "jag vet inte" och "jadu Sophie..." upprepas ständigt. Men denna gången lämnade jag honom med ett lite lättare sinne. Paniken och rädslan släppte lite, och jag tror jag nu vågar "kasta mig ut" som fröken Hertz uttryckte det.
Efter mycket om och men, slutade det med utgång trots mitt oerhörda opepp, men vem kan tacka nej till att spendera en kväll med Haddis och Malin, på Kåren, med utbytesstudenter? Inte jag i alla fall. Kvällen var fantastiskt underbar. Äntligen en lyckad utgång! Efter både fredagens och lördagens icke fullbordade kvällar trodde jag att det skulle blir svårt. Men den goda stämningen var ett faktum och nya kontakter med utbytesstudenter knöts. "De e nice!"
Sovplatsen för kvällen blev Malins soffa efter en kall promenad hem med henne i mina klackskor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)