Svartvitt

Att dagar kan vara så olika. Söndagen var kolsvart ogenomträngligt mörker. Söndagen var den 28 juli. 4 månader sedan jag förlorade min två oerhört älskade bästa vänner Theresia Johansson och Emmeli Greén. Saknaden var enorm. I byggkassan kom alla tankar och tårarna gick inte att kontrollera. Jag tittade på bilder av mina underbara flickor på mobilen och kan inte förstå att de inte längre andas, kan inte förstå att de inte längre finns. Vart tog de vägen? Vi skulle ju mötas upp i Shanghai! Jag ser det påhittade bilden i mitt huvud då vi möts igen då jag möter er på flygplatsen. Tårarna rinner ned för mina kinder, av lycka, vi håller om varandra och jag är så lycklig att jag bara studsar upp och ner av lycka. Detta kommer aldrig ske. Istället såg jag dem liggandes sida vid sida i varsin vit kista, livlösa.

Dagen efter var jag som på rosa moln. Måndagen var jag fylld av lycka och hade så mycket energi att det kändes som jag skulle explodera. Jag kände energin flöda inom mig och den var så intensiv. Precis som jag var innan den 28 februari. Måndagen började nämligen med att jag träffade min privatlärare i kinesiska och vi hade lektion. Det gick jättebra och det var sanslöst roligt! Det var 2:a gången sedan jag förlorade Tessie och Emmeli som jag var lycklig. 2:a gången jag helt ärligt kunde säga att jag att jag var lycklig. Första gången var när vi var på Liseberg. Jag kanske håller på att hitta mig själv igen? Jag kanske inte är helt förlorad och vilsen trots allt?

Tisdagen bestod av en hel del tankearbete. Jag tror jag fortfarande är rädd för att älska, för jag är så rädd att förlora det man älskar. Jag är rädd för att släppa in människor allt för nära, eller kanske snarare för att låta mig älska dem och hålla dem nära mitt hjärta. Jag är så rädd för att bli lämnad med all kärlek som man har var att ge, men inte kan ge det till dem. Jag funderar på hur det ska bli när jag åker till Kina i ett halvår. En kompis till E har en pojkvän som är från England. De träffas ca var tredje vecka. Det tycker hon är jättejobbigt. Jag ska vara borta ett halvår. På andra sidan jordklotet. Min systers pojkvän är i Frankrike på semester och hon saknar honom så hon kan börja gråta, och han har varit borta i två dagar. Jag ska vara borta i ett halvår. De första gångerna jag och E träffades så sa han att han var riktigt sugen på att åka till Shanghai han med, riktigt sugen. Det var innan vi blev tillsammans. Nu säger han, utan att ens tänka efter när folk frågar om han ska hänga med till Shanghai, blank nej. Det gör ont. Han gav mig hopp, och sedan tog han tillbaka allt. Självklart förstår jag han val om att han ska plugga. Det stöttar jag till 100%. Det är ju hans liv och hans framtid, och vem vet om vi kommer att leva tillsammans resten av livet. Det händer ju att folk dör, och jag ska dessutom vara borta i ett halvår. Det som skrämmer mig ännu mer är att jag vill att det ska funka. Samtidigt som det vore smidigt om jag bara slutade tycka om honom. Då slipper jag vara rädd för att jag ska stå där med all min kärlek utan att kunna ge det till honom. Min syster säger att jag tänker alldeles för mycket. Jag måste "Cut the crap" och "Go with the flow", men det är inte så lätt som det låter.