onsdag 6 maj 2009

twenty years in a car on a road that's leading nowhere

Igår ringde jag deras mobiler igen. Jag ville så gärna höra Tessies och Emmelies röster igen. Tessies något hesa röst då hon pratar in det givetvis korta meddelandet på telefonen då hon säger "Hi this is tess. Leave a message". Det värmer att höra den, för jag vill aldrig glömma den. Samtidigt slår det mig: Hon är borta.

Vissa stunder fårstår man det, andra inte, och då man inte förstår det är det lättare att leva. Jag kommer aldrig mer få krama dem, skratta med dem eller få deras goda råd. Nu skulle jag verkligen behöva det. Jag önskar det gick att leva i det förflutna för alltid. All tid vi spenderade tillsammans är så verklig, men nu är det bara jag som bär på dessa fina minnen. Ensam.

Emmelis inspelning på telefonen är längre. " Hi this is Emmelie. I can't pic up right now, so just leave a message and I'll call back as soon as I can. Thanks." Hon låter sådär chill som bara Emmeli kunde göra.

Jag försöker klamra mig fast vid allt. Vill inte släppa taget! Jag vill ha dem så nära mig som det går. Jag saknar dem så oerhört mycket! Man ser minnen av dem överallt, människor som liknar dem och då man för ett ögonblick trodde att det var dem...men det var det inte...

Jag trodde att mina upp-och-ner-veckor var över. Veckor där dagarna skilde sig dramatiskt från varandra. Vissa dagar där man mår bra och skrattar, andra dagar då man bara vill lägga sig ner på marken och stanna där tills allt är över och tills tårarna slutar rinna. Men icke. Jag har börjat ringa deras mobiler igen. Jag gråter igen. Saknaden överväldigar en.

Men i detta mörker så hittade ödet en ljuspunkt åt mig. Det betyder så mycket att vi två träffades trots att det blev under alla omständigheter. Jag försöker att inte tänka så mycket, utan med "go with the flow" som min underbara vän Malin ständigt råder mig att göra, det och "Cut the crap". Jag låter ödet visa mig vägen. Dock känns det som om mitt liv inte kunde vara mer komplicerat och ironiskt. Och jag som inte ens är bra på ironi. Men mitt liv är upp och ner just nu.

Inga kommentarer: