På fredag ska Emmeli urn-sättas. Det jag känner nu är rädsla. Rädsla för mina egna känslor. Jag vill inte känna känslan av att man går i tusen och åter tusen bitar inuti ännu en gång. Två begravningar av mina älskade vänner på rad räcker. Jag känner mig fortfarande inte redo för att släppa taget. Jag vill ha dem så nära mig som det bara går. Jag saknar dem så oerhört fortfarande och kommer på mig med att sitta helt i mina egna tankar, till en tid då de levde och vi var lyckliga och gjorde dumma spontana påhitt. Det gör så ont. Jag känner mig så tung. Men måste ändå säga att jag fungerar relativt bra. Jag jobbar och har till och med börjat simma igen! Jag vill leva som den glädjefulla och bekymmerslösa människa jag var. Full av livsglädje. jag skulle säga att det går ganska bra med tanke på omständigheterna, men endast för att jag vet att de skulle vilja att jag inte slutade leva bara för att de nu har slutat med det. de om några vill att jag inte ska leva i det förflutna. Jag saknar dem! Begravningarna var bland det värsta jag varit med om, med undantag av då jag fick beskedet om att de nu var borta...
------------------------------------
Från en sak till en annan. Jag måste lära mig hålla min käft stängd angående mitt eget privatliv. Det har aldrig varit min starkaste sida. Mestadels för att det är som om jag pyser ut eller exploderar om jag inte får vädra. Måste. Bara. Berätta. För. Alla. Däremot är jag mycket duktig på att hålla andras hemligheter inom mig och inte berätta för en enda levande själ. Men just nu är jag så lycklig med denna personen att jag inte bryr mig om att alla vet. Hans gitarrspelade fick mig att smälta. Gosh, vad jag är en svag individ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar