Nu för tiden blir jag lite överrumplad av det kraftfulla tryck jag får över bröstet då saknaden blir stark och jag vill att de ska komma tillbaka. För det är precis det jag vill. Kom tillbaka! Nu!Det kan gå flera dagar utan tårar eller panikattacker nu för tiden. Dagar jag t.om. är relativt lycklig mestadels. Idag var jag stationerad i byggkassan. Något jag är mindre förtjust i dessa dagar så alla tankar kommer smygande och jag blir lämnad ensam med dem. Minnen flyger runt i huvudet, jag hör deras röster inne i mig, jag saknar dem, tårarna fylls av tårar och då kommer en kund och man ska klistra på ett leende och få det att se ut som om jag är lycklig. Men det är jag inte. det är så tungt att spela kund och kassörska spelet i de situationerna. Jag vill bara fly. Springa iväg från mina egna tankar och känslor. Jag vill vara den lyckliga och sorglösa Sophie igen. Jag vill inte vara den Sophie tittar på med medlidande i ögonen. Jag vill inte vara den Sophie som man aldrig vet hur hon mår eller när hon bryter ut i tårar av en kanske tillsynes okänd anledning. Idag började Peace and Love festivalen där jag, Tessie och Emmeli var förra året, desstutom är det 4 månader sedan olyckan imorgon.
En kollega på jobbet visste inte att "de två tjejerna som dog i en bilolycka i Nya Zeeland" var mina bästa vänner. jag var tvungen att berätta om olyckan, hur jag mådde och hur olyckan gick till. Igen. Det kändes som om jag ännu en gång kom tillbaka på ruta ett. Jag vill leva igen. Fast inte utan Tessie och Emmeli. Men det är det jag måste.
Jag har tänkt lite på hur jag beter mig i olika relationer. Just nu är jag orolig över att jag tror att folk är döda bara för att deras mobil är avstängd. Minnet av när jag ringer till Tessie och Emmelis mobiler, för att kolla så att det inte var de som varit med om en bilolycka i Nya Zeeland, och inte kan nå dem spelas om och om igen i mitt huvud. Min andning blir tyngre, hjärtat slår snabbare och ändå känns det som om jag inte får luft. Men jag tänker såhär: Jag är medveten om mitt beteende, så därför kan bearbeta det. Så den kommer att gå över. Dock gillar jag inte att jag är rädd för att släppa in E, att visa att jag tycker om honom. Det är för bra för att vara sant. Visst jag ska till Kina i minst ett halvår, men jag tror vi klarar det om det är meningen att vi ska vara tillsammans. Min egentliga rädsla ligger i att jag är rädd för att min värld ska falla i tusen bitar igen, att mitt hjärta åter ska brista och min själ gå sönder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar