Igår var första arbetsdagen efter att ha haft semester i 11 dagar. Det var trevligt att komma tillbaka och jobba igen. Nu för tiden måste jag ständigt hålla mig sysselsatt för att ej tankarna ska komma snurrandes och tårarna börja rinna. Det finna ju inte så mycket man kan göra i den här staden så det har varit lite påfrestande stundtals.
Efter jobbet spenderade jag tid med Elias. Lovely. För att kompensera honom för vad som komma skall tittade vi på fotboll. Jag försökte verkligen hitta intresset för själva fotbollen någonstans mellan "vilken kille är snyggast?" och "Varför har Zlatan så ful skäggväxt?". Jag misslyckades.
Kl. 20.00 skulle vi möta upp tjejerna för lite effektivt snacksinhandlande. Tanken var att vi skulle ha gjort en sallad, men det gick inte riktigt som vi tänkt oss (chocking?). Vi köpte muffins, tårta, kanelgifflar, chokladbollar, kolasnören, M ´n M's och Marabou. Det blev ju nyttigt och bra...NOT. Men det var faktiskt säsongsavslutning av Grey's Anatomy så det var väl spenderade sockerhalter.
Då vi satt där och tittade på Gray´s kände jag trycket över bröstet, hjärtats ökade slag och tårarna i ögonvrån. I mitt huvud relaterades allt som hände på TVn till Tessie och Emmeli. Människor som kommer i på akuten och saker som att man ska säga till människor att man älskar dem för man vet aldrig vad som händer. Jag var tvungen att gå ut och ta en cigg. En cancerpinne till så kanske det blir bättre. Det blir aldrig bättre, men ändå så slutar jag inte med min nya oerhört dåliga vana. När jag satt utanför huset och kände tårarna rinna nedför mina kinder och lukten av rök. Jag kände mig som en patetisk Drama Queen som reagerade så starkt på ett fjantigt avsnitt av Greay's Anatomy. Visste Tessie och Emmeli hur mycket det betyder för mig och hur mycket jag älskar och saknar dem. Deras vän Sebastian, som de lärde känna i Australien, hade ingen aning om vem jag var när jag skrev till honom på Facebook. För honom var jag ett namn han sett flyga förbi på Facebook, inte en tjej som räknar Tessie och Emmeli som hennes bästa vänner.
Eline kom och kramde om mig, och vi satt där ute i regnet och pratade. Det var allt jag behövde just då. Nästan. Men de kommer tydligen aldrig komma tillbaka igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar