I fredags började dagen med att då jag stod och väntade på tåget fick jag syn på Björn. Begravningsentrepenören. Vi hälsade, men inte mer än så. Jag kommer antagligen aldrig kunna se på honom utan att tänka på min älskade Emmeli och min älskade Tessie, och denna smärta som fyller min kropp och mitt sinne då tanken på att de ej längre vandrar på denna jord kommer upp. Jag är glad att jag inte har hans jobb. Jag önskar att han inte fick mig att känna så. Det är ju inte han som ger mig smärtan och saknaden, han vill hjälpa till. Det är väl bara så att han var dår då de jobbigaste stunderna var. Då vi såg dem i deras kistor och på begravningarna. Han var snäll och tyckte att jag skulle låtsas plocka äpplen för att jag behövde sträcka på mig. Men det är så små saker som kan få allt att brista. Det räcker med att man ser någon med samma kjol som Emmeli hade, samma väska som Tessie hade, Malibou orange eller att sjunga "Ja må hon leva uti hundrade år..." Hela fredagen var en dimma, men kvällen räddades av Eline och Danne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar