Berg och dalbana

De senaste dagarna har varit som natt och dag. Jag har befunnit mig i djupaste dalar med saknaden av Tessie och Emmeli som blir så stark att man känner att man inte orkar mer. Man vill bara lägga sig ner på marken och vänta på att det ska gå över. Men det kommer det väl aldrig göra. Jag har även haft dagar då det känns som om jag svävar på moln av lycka.

Tordagen var tung. Dagen innan midsommarafton. Tankarna som snurrade i mitt huvud var att jag ville fira det med Tessie och Emmeli och detta skulle inte ske, hur mycket jag än önskade det. För första gången på ganska länge nu så bröt jag ihop på jobbet. Jag kunde inte kontrollera tårarna. Emmeli hade ju känt att hon var relativt färdig med resandet nu och kunde tänka sig att komma hem. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunde varit här nu. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunnat fira midsommar med mig. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunnat spenderat sommaren med mig. Tänk om Emmeli hade åkt hem, då kanske mina underbara vänner fortfarande hade varit vid liv. Tessie kanske aldrig hade åkt till Nya Zeeland. Istället måste jag lära mig att leva utan Tessie och Emmeli. Lära mig att hantera en framtid utan Tessie och Emmeli. Ha minnen utan Tessie och Emmeli. Det är svårt att beskriva känslan av att man förlorat sina två bästa vänner, att de bara ryckts bort ur sitt liv. Hela din tillvaro ställs upp och ner. Du känner dig lämnad och ensam, trots att du är i ett rum fullt av människor. Du ser människor som vet exakt vilka de ska ringa eller umgås med, medans jag måste tänka en extra gång för mina två givna alternativ kan jag ringa hur mycket jag vill utan att få ett svar för det är inte längre vid liv. Jag saknar dem. Jag avskyr högtider nu för tiden. Man ska fira dem med sina nära och kära och det kommer jag aldrig kunna göra igen. Det gör så ont.

Midsommarafton var en blandning av lyckorus och minnen från förr som gav en känsla av tomhet och saknad. Middag åt i Barnarp hos Sofie med Eline, Emma och GustaF. Underbart trevligt. Vi lämnade sedan Barnarp och glädjen för en fest på Dahlvik där musiken som spelades tog mig tillbaka till minnen av Tessie. Babyshamles och Band of Horses spelades på festen. Saknaden var så påtaglig och trycket över bröstet blev enormt. Varför var inte Tessie och Emmeli här med oss?!

Dagen efter midsommarafton levde man som vanligt i ett tillstånd präglat av huvudvärk. Men dagen spenderades i gott sällskap bestående av Eline, Sabbe och Elias. Eline och jag besökte familjen Greens hus då Eline var kattvakt undertiden de var bortresta. Vi hittade en låda med Emmelis saker som hon hade haft i bilen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta då jag tittade i hennes handväska och hittade stamkundkortet från K-Rauta som hon skrev upp sig på. Hon hade med sig det till andra sidan jordklotet! Jag minns så väl dagen hon kom in och fördrev några timmar av sin lediga dag med mig på jobbet och registrerade sig som stamkund. Jävlar vad jag saknar henne!

Sedan träffade jag Sabina. Det blev lite quality time och även en del sällspakspel med hennes syster Carro och Carros pojkvän Robin. Elias gjorde oss senare sällskap. Under spelandet så försökte jag och Elias organisera vår spontantripp till Liseberg och hade mobilerna i städig beredskap. Jag försökte övertala att göra oss sällskap och inte lämna mig ensam under mitt andra/första möte med Elias vänner. Jag vet inte varför, jag brukar verkligen inte vara nervös inför sådana saker, men jag var nervös.

Söndagen var det en spontantripp till Liseberg som gällde. Jag hade lyckats övertala Sofie att göra oss sällskap då jag stod inför ännu ett möte med Elias vän André... Killarna åkte i ena bilen, och jag och Sofie åkte i hennes underbara bil i fullt discodunk. Jag säger bara turkos, taklucka, leopardklädsel och en riktigt nice ljudanläggning. Behöver jag tillägga att bilfärden var till belåtenhet?

Min första kommentar till André var " Men André, har du tjejskor! Jag har likadana hahaha". Bra val. NOT. Ibland önskar jag att jag hade förmågan att inte säga allt som kommer upp i mitt huvud. Men men, I broke the ice!

Vädret var en blandning av spöregn och gassande sol. Jag stod fast vid mitt beslut att undvika attraktioner då man blev blöt för att det hade ju redan regnat, och Sofie åkte mer än hon någonsin gjort på ett nöjesfält. Tiden gick så snabbt! Det var en underbar dag, jag var så lycklig och hade så kul. Jag minns inte när jag hade så kul, och ett så till synes bekymmerslöst liv. Visst saknaden kom upp, jag önskar att de hade kunnat vara där de med. De hade gillat det! Det var dessutom en spontantripp. Enda bekymret hade väl i sådanafall varit Fröken Gröns snålhet. Men hon hade gillat det. Jag önskar att de hade kunnat träffa Sofie, utvärderat min effort att försöka charma André-den-omöjlige och min hantering av kameran denna nyktra dag. Elias vann 2kg Toblerone och 2kg Marabou medan André-med-den-ständiga-turen-på-lycky-number-7 vann nada! Haha! Det ska kanske även tilläggas att jag och Elias höll handen! På en offentlig plats! Ingen av oss är så mycket för sådant. Jag vet inte vad han har gjort med mig. Jag har inte tröttnat på honom än, jag saknar honom ständigt och han får mig att hålla handen på offentliga platser! Jag hade väl halft om halft hoppats på att jag skulle tröttna på honom vid det här laget då min kinaresa närmar sig och jag ska vara borta i ett halvår. Men jag verkar bara tycka om honom mer och mer. På gott och ont.