Jag är rädd. Om tre timmar så ska jag befinna mig vid Habo Kyrka där Emmeli ska urnsättas. Jag måste ännu en gång tvinga mig själv att säga hej då, fast jag inte vill släppa taget och inte vill inse att de är på andra sidan nu. Jag vill inte känna denna känslomässiga och psykiska smärta igen. Det gör obeskrivligt ont, och det känns som om man aldrig kommer att klara sig ur det här. Kroppen blir så fruktansvärt tung och dras ner mot marken. Man orkar inte hålla kroppen uppe. Just nu känns det som om jag blockerar allt. Vill inte klockan ska slå två!
Men jag måste gå vidare. Jag måste fortsätta leva och se på livet som att vi lär oss av allt vi går igenom. Jag måste tro att allt vi går igenom här i livet har en mening. Jag måste fortsätta att vara den glada och positiva person jag var. Tessie och Emmeli hade velat det, och de hade varit så besvikna på mig annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar