Jag trodde att det skulle bli lättare att leva med saknaden av Tessie och Emmeli nu när de båda har var sin plats på kyrkogården. Nu rinner tårarna nedför mina kinder, det lät för absurt för att kunna vara sant. Hur hände detta? Sådant händer väl inte mig. Men det gör det. Och det gör så djävulskt ont. Jag har ännu inte åkt upp till gravarna ensam. Jag har bara varit där då Emmeli urnsattes. Just nu känns det som om alla sår rivits upp igen efter Emmelis urnsättning. Jag kunde inte se på den urna hon nu befinner sig i. Jag förstår bara inte.
Dagarna går upp och ner. Vissa dagar är lekande lätta, andra oerhört tunga och man ser Tessie och Emmeli överallt. Förnekelsen är min bästa vän just nu. Jag vill inte förstå, jag vill inte säga hej då, dock är jag rädd för att om det är detta som får mig att gå runt så kommer det äta upp mig innefrån. Jag måste ta tjuren vid hornen och inse fakta. Vågar inte göra det riktigt än....
I söndags var jag och Eline och besökte Tessies familj. Eva (Tessies mamma fyllde år). Det var så skönt att vara där och bara prata och lyssna på minnen. Det var kärlek och djup sorg i det rummet, men det går så mycket lättare då man delar med sig. Tack för en underbar kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar