Fick jag i ett sms. Jag måste ärligt säga att inte jag gör det heller. Jag förstår inte vad jag håller på med och jag känner inte igen mig själv. Jag åkte hem. Fegt? Ja. Men jag kände att det inte var en så bra idé att ta en diskussion klockan hav tolv på natten, då han dessutom var halvkrasslig och trött och inte verkade veta någonting om allting och bristen på engagemang var påtaglig.
Jag mindes sist jag sov där då det var spänningar i luften mellan oss. Jag kunde inte sova alls. Jag ville bara hem. Jag vet att det var fegt att åka hem, men då jag insåg att det kanske var bättre att stanna så hade jag redan ringt min käre far och bett han komma och hämta mig i stan.
När jag kom hem var min älskade syster som tur var vaken och vi diskuterade vad som hänt mellan mig och E. Min syster och jag är som natt och dag på alla håll och kanter, utom då det kommer till kärlek. Då tycker vi likadant. Den skrämmer oss. Vi vill inte tappa kontrollen, vi vill inte känna att man är så beroende av någon annan och att det är så lätt för den personen att vända upp och ner på vår tillvaro genom att sluta älska oss. Det skrämmer mig att jag kan sakna en människa så mycket, att jag kan tänka på en människa så mycket, att jag aldrig tycker att vi umgås för mycket och att jag tydligen pratar i "vi-form" om framtiden. Jag förstår inte vad denna E har gjort med mig. Det var delvis därför jag åkte hem igår, istället för att ta tjuren vid hornen: jag ville visa att jag minsann inte behövde honom utan kan klara mig alldeles utmärkt utan honom. I´m just fine! Fast det var jag inte, och jag hatar att mina ögon började fälla tårar av rädsla för vad som komma skulle. För en killes skull! Jag vill vara självständig och känna att jag minsann inte behöver någon utan kan klara mig alldeles utmärkt på egen hand. För jag är stark, men han gör mig så svag. Kärlek gör en människa så svag och bräcklig. jag gillar det verkligen inte, dessutom måste jag vara extra stark nu med tanke på omständigheterna med Tessie och Emmeli.
Jag åker till Kina om 18 dagar. Det var hur vi skulle göra med vår relation då jag är där som kom på tal igår. Och jag tolkade väl hans ord fel, men vid det laget var det försent för mina tankar hade redan börjat snurra och tårarna hade redan börjat rinna. Det var då det gick upp för mig hur mycket jag tycker om honom, och hur rädd jag är för att förlora honom. Särskilt nu då jag gjort allt för att inte sätta in mina vanliga så kallade försvarsmekanismer för att dämpa det eventuellt kommande fallet då jag verkligen inte vill göra mitt liv ännu mer komplicerat än vad det redan är. Jag vill inte känna saknad efter ännu en person, och därför vill jag ogärna släppa människor så nära mitt hjärta igen. Men jag struntade i mina murar, och igår ringde mina varningsklockor för "heart break" för full styrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar