...och jag var Sophie-som-alla-älskar. Det är Emmelis ord som utgör min bloggbeskrivning. Hennes ord. Ord jag aldrig mer kommer att få höra henne säga. Emmeli skulle antagligen att både skratta och gråta om hon visste att "Åke-Greéns-barbarn" fortfarande kommer ur min mun. Hon hette Emmeli Greén och var min bästa vän, tillsammans med Theresia Johansson. Jag saknar dessa svunna tider. Jag var lyckligt oventande om den brutala framtiden som skulle komma att förändra mitt liv, och min persolnighet. Vi var partners in crime, alltid. Vad vi än gjorde hade vi så roligt. Jag har aldrig någonsin kännt två personer som jag funkade så bra ihop med.
När en vän till mig ringde några dager efter att en bilolycka på en 30-väg en regnig natt i Nya Zeeland tog mina två underbara vänner ifrån mig, då deras hjärtan slutade slå och de slutade andas och fylla lyften med deras ljuvliga andetag, började hon samtalet med några ord jag då tyckte var så brutalt opassande. Jag minns inte hennes exakta ord, men jag minns att hennes röst dränktes av tårar. Hon var så ledsen för min skull då mina dåvarnade bästa vänner under tidigare år hade ätstörningar, jag lärde känna nya människor, då visade det sig att dessa var självmordsbenägna. Under en tid i mit liv hade 3 människor som jag höll oerhört nära hjärtat ätstörningar, och 3 andra försökte ta sitt liv. Min vän som ringde sa att hon var så ledsen för min skull då jag äntligen hittat människor som mådde bra, som inte hade destruktiva beteenden, och som hon visste att jag var så lycklig med. Då hon yttrade dessa ord blev jag arg. Vad hade det med saken att göra? Jag har sorg för Tessie och Emmeli, vad har mitt förfluta med detta att göra?! Men nu ser jag det. Och de är döda.
Jag visste att det var en dålig idé att tacka nej till vad lördagskvällen hade för aktiviteter att erbjuda, för jag vet att då jag sätter mig ner och blir ensam med mina tankar kommer alltid saknaden. Sorgen blir så tung, saknaden så stor och längtan efter det förflutna river mig i tusen bitar. Jag önskar de var här med mig. Om 28 dagar åker jag till Shanghai, och min livs stora dröm går i uppfyllelse då jag under ett halvårs tid ska läsa kineskiska (mandarin) där. Men det saknas något. Tessie och Emmeli. Vi skulle ha möts upp där, och de skulle delat min dröm med mig.
1 kommentar:
Dom är fortfarande med dig, love. Vad du än gör, och vart i världen du än är. jag är ledsen att skriva detta, men saknaden kommer inte bli bättre, utan vi fâr leva med detta. forever. Men dom blev änglar när dom var som lyckligast, och den lilla tröst är nog den enda vi fâr. Vi kände dom som ingen annan gjorde, och jag är glad över det. Jag är glad att jag hade dom i mitt liv den lilla tid dom fick vara kvar här med oss, men ocksâ arg pâ den som tog deras andetag alldeles för tidigt, men vi kommer träffa dom igen. Jag mâste tro det.
Skicka en kommentar