Ännu en begravning, ännu ett avsked, ännu än gång ville jag inte gå in i kyrkan, ännu en gång ville jag inte säga farväl. Vackra blommor, vacker musik och den underbara filmen då det hoppar fallskärm. Minnena var så nära. Emmeli var så älskad och så saknad.
Då det ännu en gång var dax att gå fram till en bästa väns kista bröt jag ihop. Tårarna kom ännu mer, känslan av sorg blev överväldigande, andetagen tyngre och snabbare samtidigt som jag inte fick luft. Jag kunde inte resa mig upp, utan kramade ännu en gång om Eline hårt. Prästen/begravningsentrepenören (minns inte riktigt vem det var. Allt blev så svart) kom fram till mig och frågade om jag ville gå ut. Raden bakom oss gick fram till kistan innan vår rad på grund av mig. Jag snörvlade fram att jag ville gå fram till kistan. Jag lyckades ta mig fram med hjälp av Björn (begravningsentrepenören) hållandes i mig så att jag inte skulle trilla ihop tror jag, för det var så jag kände mig.
Ännu en gång ett avsked av en så oerhört underbar och så oerhört älskad vän. Det känns som om jag ska gå i tusen bitar, om jag inte redan gjort det. Det känns verkligen att det är några som fattas i världen nu. Dock finns det fortfarande stunder då jag inte förstår vad som har hänt, stunder av förnekande.
Jag önskar så att jag kunde ha sagt några vackra och fint utvalda ord för att dela med mig av mina minnen, känslor och tankar om Tessie och Emmeli. Jossan målade en underbar tavla av Emmeli, Sofia Remnefors sjöng på Emmelis begravning och Eline läste upp ett brev till Tessie. Jag vill dela med mig. Men jag hade inte ork till det. Jag kunde inte samla ihop mig så pass mycket. Men gudarna ska veta att jag älskar dem. Att jag aldrig kommer glömma dem. de lever inuti mig, i alla minnen och i varje andetag jag tar.
3 kommentarer:
Hej Sophie. Jag tycker du är fantastisk stark som ens orkade närvara. Jag har varit på en begravning i hela mitt liv och det var min mormors systers man som jag knappt kände som dog av hög ålder och jag grät okontrollerat och kände att jag aldrig mer skulle klara av att närvara vid en begravning. Detta måste ha varit fruktansvärt för dig. Jag har så otroligt svårt att förstå meningen med vissa saker som händer i den här världen. Emmeli och Theresia hade ju hela jävla livet framför sig. Dom verkade vara sådana otroligt coola tjejer. Jag läste bloggen dom skrev under resan och jag tyckte den var otroligt rolig att läsa (men jag grät samtidigt över att behöva läsa den med facit i hand). Det är tillräckligt svårt att förlora en människa man älskar, att förlora två är övermänskligt. Jag tror detta är ditt livs prövning. Klarar du att gå igenom detta kommer du klara av precis vad som helst i livet.
Förr i tiden när folk dog så räckte det väl med att tömma deras hem och avsluta deras abonnemang. Men nuförtiden har man ju ett jag på internet också. Emmelis facebook är hemsk att behöva se. Hon lever kvar där. (Theresia hade väl också en, antar jag).
Ta hand om dig.
Kram.
Emma
Åh vad jag bara vill komma och krama om dig! Du är så himla tuff som kämpar dig igenom allt detta. Tänker massa på dig gumman! Önskar så mycket att du slapp gå igenom det här. Men du kommer bli starkare för varje dag, även fast du ibland inte alls känner för att ens gå upp överhuvudtaget. Skickar dig en massa styrkekramar och hoppas att du ser något ljus i allt elände. Det låter kanske som en klyscha men det kommer bli bättre med tiden. Ta hand om dig och de dina.
Miljoner Kramar Petra
Tack så oerhört för alla fina ord. det värmer så oerhört och ger mig styrka och hopp.
Skicka en kommentar