Älskad och Saknad kommer denna underbara tös att vara, för alltid. Begravningen var fin. Mycket fin. Timmarna innan begravningen snurrade tankarna i huvudet. Tankar som "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!" Jag ville inte åka dit. Jag ville inte gå på begravningen. Jag ville inte inse sanningen. Jag ville inte säga hej då.
Varje gång prästen sa "Theresia är död" kändes som en kniv i ryggen. Det gjorde så oerhört ont. Det kändes som om själen gick sönder. Tårarna slutade aldrig rinna, andetagen slutade aldrig kännas tunga. Jag kunde inte sjunga med i psalmerna, även om jag ville det för att hedra Tessie, men min syn blev suddig av tårarna som fyllde ögonen.
Jag ville inte gå ut ur kyrkan. Jag ville inte lämna Theresia.
Varje gång prästen sa "Theresia är död" kändes som en kniv i ryggen. Det gjorde så oerhört ont. Det kändes som om själen gick sönder. Tårarna slutade aldrig rinna, andetagen slutade aldrig kännas tunga. Jag kunde inte sjunga med i psalmerna, även om jag ville det för att hedra Tessie, men min syn blev suddig av tårarna som fyllde ögonen.
Jag ville inte gå ut ur kyrkan. Jag ville inte lämna Theresia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar