Jag gick upp till fikarummet på lunchen. Det första jag gjorde var att ta fram JP. Detta har jag gjort sedan den hände. Jag kollar efter dödsannonserna. Igår stod de där. Jag anade det. Ändå ville jag så gärna se dem, trots att jag var på jobbet. Jag trodde jag skulle klara det,men det kom som ett slag i magen. Tårarna kom. Jag kan fortfarande inte förstå. Jag lyckades samla ihop mig och ge mig ut i butiken igen. Jag ville inte åka hem, även om det var oerhört nära att jag gjorde det. Jag kunde inte tänka på något annat, jag kände mig så tung, tiden stod stilla och jag hade ingen energi. Jag ville vara lägga mig ner på golvet i kassan och gråta. Men det jag tänkte var att de kommer inte tillbaka bara för att jag går hem, och jag kommer definitivt inte tänka mindre på Tessie och Emmeli hemma.
Jag saknar dem så oerhört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar