Igår gjorde jag ett tappert försök att gå till jobbet. Var lite nervös över hurvida det skulle gå efter att ha pratat med Pierre och Challe och Irre.
Challe och Irre var verkligen underbara då det i torsdags kväll kom hem till mig med vad man skulle kunna kalla för "tröst-låda". Denna låda innehöll: 1st Daim, 1st Marabou choklad, 1st Wall-E, 1st K-Rauta maskot, 1st lejongosedjur, 2st nagellack (rött och lila), Yogi Te och 1 paket glass från Ben´N Jerry. Det värmde. Tack så oerhört mycket!
Jag gick upp extra tidigt i fredags för att ha tid att känna efter innan jag gick till bussen, känna efter på bussen, mellan bussarna, på nästa buss till Solåsen, på väg till jobbet och innan jag började jobba. Redan vid busshållplatsen kände jag tårarna i ögonen och klumpen i halsen. Väl inne på jobbet kände jag att jag höll på att spricka. Det är så påfrestande att hålla masken i så lång tid (det tar ca 40 min att ta sig till jobbet om man inte har körkort och bor i Habo). Så då jag kom innanför personalingången kom tårarna, det bara brast. Jag trodde att jag skulle klara det. Hade gjort allt för att försöka låtsas som att allt var som en vanlig arbetsdag. Scheisse.
Pappa kom och hämtade mig. Challe och Irre satt med mig tills han kom. Erik L en stund med.
Hela dagen var bara svart och tung.
Jag vill att de ska vara här, med mig, nu. Kom tillbaka! Väck mig nu! Säg att det inte är sant!
För er som vill, oavsett hur väl ni kände dem, är det minnesstund kl. 18,00 i Habo missions kyrka. För att minnas dessa underbara flickor. ALLA är välkomna.
1 kommentar:
Hej. Jag heter Emma och jag har en lillasyster som befinner sig som backpacker i Australien sedan några månader tillbaka. Hon hann lära känna Emmeli och Theresia och är oerhört chockad över vad som hänt. Hon är på väg hem till Sverige nu för att kunna gå på begravningen, men vet inte när den kommer bli. Jag skriver detta för att min syster inte har tillgång till eget internet i Australien. Hon heter Joanna Kuhlman och du kanske kan leta upp henne på Facebook och prata med henne? Jag har gett henne adressen till den här bloggen men vet inte när hon kommer vara online nästa gång.
Jag kände varken Emmeli eller Theresia men är oerhört berörd och ledsen över deras tragiska öde. Jag hoppas att alla ni som kände dom orkar gå vidare.
Skicka en kommentar