Igår blev det ännu en dag på jobbet. Denna gången gick det inte riktigt lika bra. var ett vrak när jag kom till jobbet. Började kl. 12,00, vid kl 16,00 började det kännas bättre tack vare alla underbara kollegor. Jag hade inte klarat det annars.
Mickis vänner kom in på jobbet och stod och snackade och flummade vid infokassan med henne. Det fick mig att tänka på min älskade Tessie och min älskade Emmeli, när de brukade komma in på jobbet utan någon egentlig anledning och bara snacka lite. Det kommer aldrig mer hända igen. Känslan var tillbaka. Jag kände hjärtslagen öka, trycket mot bröstet, tårarna närmar sig bristningsgränsen. Jag fick ingen luft. Jag sprang bara ut ur varuhuset. Jag lyckades ändå vara kvar hela dagen. Jag är nöjd ändå.
Jag saknar er.
Våra galna stunder.
Spontana påhitt.
Våra djupa stunder.
Jag saknar era skratt.
Det känns verkligen som om världen håller på att vändas upp och ner. Jag förstår ingenting nu mera. Människor är hjärtlösa, människor man älskar av hela sitt hjärta försvinner och människor blir bara ensammare och vilsnare. När hände detta, eller har världen alltid varit så här?
2 kommentarer:
Sitter och läser din blogg och gråter... usch och fy vad jag lider med dig! Kan aldrig föreställa mig hur det måste kännas men jag lider så oerhört med dig. Tänker på dig varje dag ska du veta och hoppas det blir lättare för dig med tiden. Ville bara att du skulle veta det. Skickar massa kramar till dig. /Petra (din gamla kollega)
Tack för omtanken. det värmer faktiskt att veta att det fortfarande finns människor kvar. Självklar minns jag dig Petra lilla! Hur ska man kunna glömma dig? pappa sa dessutom att han träffade dig på Ica Maxi. Han känner alla.
Skicka en kommentar