Vissa dagar går konstigt bra, och vissa dagar gör så obeskrivligt ont utan er.
Häromdagen satt jag på bussen på väg till jobbet. Då ser jag en tjej som har likadan väska som Emmeli har. Hade. Mina älskade och underbara vänner har förflyttats till dåtid. Det gör så ont. Min blick fastnade på denna väska. Jag var borta en timme från jobbet, innan jag lyckades samla ihop mig och hålla minen och hälsa alla kunder hjärtligt välkomna. En charad som känns så fel. Jag ville bara lägga mig på golvet och vänta tills min tid var kommen så att jag åter får vara med Tessie och Emmeli.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar