Att leva i nuet

Jag försöker verkligen leva i nuet, att ha kul med hjärtat och sinnet närvarande. Detta kämpar jag varje dag, timme och minut med. Jag kan inte leva i det förflutna, mitt liv är inte slut än, och det är så viktigt att jag tar vara på varje ögonblick av det då. Tessie och Emmeli hade inte tyckt att det var okej av mig att bara stänga av.

Detta sätt att tänka resulterade i mystiska defekter på min hud. Jag var som mumifierad kring området kring munnen, och en smärre nyansändring på halsen. Hmmm...diskret och ligga low var det ja....

Problemet är nu åtgärdat med hjälp av lagervis av idominsalva. The number one dunderkur

We will be back together in our home town Habo

Jag trodde att det skulle bli lättare att leva med saknaden av Tessie och Emmeli nu när de båda har var sin plats på kyrkogården. Nu rinner tårarna nedför mina kinder, det lät för absurt för att kunna vara sant. Hur hände detta? Sådant händer väl inte mig. Men det gör det. Och det gör så djävulskt ont. Jag har ännu inte åkt upp till gravarna ensam. Jag har bara varit där då Emmeli urnsattes. Just nu känns det som om alla sår rivits upp igen efter Emmelis urnsättning. Jag kunde inte se på den urna hon nu befinner sig i. Jag förstår bara inte.

Dagarna går upp och ner. Vissa dagar är lekande lätta, andra oerhört tunga och man ser Tessie och Emmeli överallt. Förnekelsen är min bästa vän just nu. Jag vill inte förstå, jag vill inte säga hej då, dock är jag rädd för att om det är detta som får mig att gå runt så kommer det äta upp mig innefrån. Jag måste ta tjuren vid hornen och inse fakta. Vågar inte göra det riktigt än....

I söndags var jag och Eline och besökte Tessies familj. Eva (Tessies mamma fyllde år). Det var så skönt att vara där och bara prata och lyssna på minnen. Det var kärlek och djup sorg i det rummet, men det går så mycket lättare då man delar med sig. Tack för en underbar kväll.

Vi ses snart

Ännu ett farväl av Emmeli. Det är svårt att beskriva känslorna och tankarna som snurrade inom mig. Det gjorde ont. En smärta som knappt går beskriva. Som om hjärtat brister eller själen går i tusen bitar. Man får ett tryck över bröstet, kroppen blir så tung och synen suddas av tårar. En av mina bästa vänner i en burk. Jag kunde inte titta på den. Jag kunde inte förstå. Jag vill fortfarande inte förstå. Jag ser henne fortfarande framför mig så tydligt: skrattandes, sättet hennes lugg rör sig när hon pratar, hennes gestikulerande med händerna, hennes sätt att sjunga med i låtar eller digga till musiken som spelas. Jag saknar henne. Jag vill inte säga hej då, jag säger vi ses snart

Repris

Jag är rädd. Om tre timmar så ska jag befinna mig vid Habo Kyrka där Emmeli ska urnsättas. Jag måste ännu en gång tvinga mig själv att säga hej då, fast jag inte vill släppa taget och inte vill inse att de är på andra sidan nu. Jag vill inte känna denna känslomässiga och psykiska smärta igen. Det gör obeskrivligt ont, och det känns som om man aldrig kommer att klara sig ur det här. Kroppen blir så fruktansvärt tung och dras ner mot marken. Man orkar inte hålla kroppen uppe. Just nu känns det som om jag blockerar allt. Vill inte klockan ska slå två!

Men jag måste gå vidare. Jag måste fortsätta leva och se på livet som att vi lär oss av allt vi går igenom. Jag måste tro att allt vi går igenom här i livet har en mening. Jag måste fortsätta att vara den glada och positiva person jag var. Tessie och Emmeli hade velat det, och de hade varit så besvikna på mig annars.

...and here we go again

På fredag ska Emmeli urn-sättas. Det jag känner nu är rädsla. Rädsla för mina egna känslor. Jag vill inte känna känslan av att man går i tusen och åter tusen bitar inuti ännu en gång. Två begravningar av mina älskade vänner på rad räcker. Jag känner mig fortfarande inte redo för att släppa taget. Jag vill ha dem så nära mig som det bara går. Jag saknar dem så oerhört fortfarande och kommer på mig med att sitta helt i mina egna tankar, till en tid då de levde och vi var lyckliga och gjorde dumma spontana påhitt. Det gör så ont. Jag känner mig så tung. Men måste ändå säga att jag fungerar relativt bra. Jag jobbar och har till och med börjat simma igen! Jag vill leva som den glädjefulla och bekymmerslösa människa jag var. Full av livsglädje. jag skulle säga att det går ganska bra med tanke på omständigheterna, men endast för att jag vet att de skulle vilja att jag inte slutade leva bara för att de nu har slutat med det. de om några vill att jag inte ska leva i det förflutna. Jag saknar dem! Begravningarna var bland det värsta jag varit med om, med undantag av då jag fick beskedet om att de nu var borta...

------------------------------------

Från en sak till en annan. Jag måste lära mig hålla min käft stängd angående mitt eget privatliv. Det har aldrig varit min starkaste sida. Mestadels för att det är som om jag pyser ut eller exploderar om jag inte får vädra. Måste. Bara. Berätta. För. Alla. Däremot är jag mycket duktig på att hålla andras hemligheter inom mig och inte berätta för en enda levande själ. Men just nu är jag så lycklig med denna personen att jag inte bryr mig om att alla vet. Hans gitarrspelade fick mig att smälta. Gosh, vad jag är en svag individ.

Bland förtvivlan och pepp

Jag sov två eventuellt tre ynka timmar natten till onsdagen. Detta var delvis mitt eget fel för att jag sov till kl. 11 tisdagen och skulle upp kl. 04.20 på onsdagen. Men detta skyller jag på en viss person som ständigt bekymrar mitt sinne. Du vet vem du är...

Så onsdagen gick jag på sparlåga, en ganska stark sådan som höll i sig fram till efter lunchen då tröttheten och bristen på sömn gjorde sig påmind igen. Jag var übernervös angående att jag skulle ha ett seriöst snack med en viss person. Dessa samtal brukar dock alltid leda till att vi båda skils åt ännu mer förvirrade än vad vi var från början, och meningar som "jag vet inte" och "jadu Sophie..." upprepas ständigt. Men denna gången lämnade jag honom med ett lite lättare sinne. Paniken och rädslan släppte lite, och jag tror jag nu vågar "kasta mig ut" som fröken Hertz uttryckte det.

Efter mycket om och men, slutade det med utgång trots mitt oerhörda opepp, men vem kan tacka nej till att spendera en kväll med Haddis och Malin, på Kåren, med utbytesstudenter? Inte jag i alla fall. Kvällen var fantastiskt underbar. Äntligen en lyckad utgång! Efter både fredagens och lördagens icke fullbordade kvällar trodde jag att det skulle blir svårt. Men den goda stämningen var ett faktum och nya kontakter med utbytesstudenter knöts. "De e nice!"

Sovplatsen för kvällen blev Malins soffa efter en kall promenad hem med henne i mina klackskor.

Helgen som var

Tanken var att denna helg skulle vara ett startskott för att börja leva mitt liv som vanligt igen. Att festa som en galning och dansa hela natten lång. Saker och ting går inte alltid som man tänkt sig. Men det är värt att offra en simpel utekväll för en vän som behöver en.

Mickis B-day party på fredagen var nice och bestiod av fiskhattar och dåliga covers-remixer.

Lärdagseftermiddagen spenderades med Fröken Malin Hertz. Underbart i solsken i Gränna med glass och de senaste måste-veta-uppdateringarna. Jag i gårdagens smink och kläder, vissa defekter på huden, skyhöga klackslor och gigantiska solglasögon. Men vad gör det.

Jag styrde tillslut stegen mot 23-bussen hem till Habo och Eline på lördagsnatten. Satte mig på en bänk och tänkte på livet i väntan på att tiden skulle gå. En kille frågade om han fick göra mig sällskap. Min första tanke var "Shit vad ska jag göra, han kommer att skada mig!". Men han visade sig vara en helt vanlig kille som tyckte synd om mig som satt där ensam. Han höll mig gladeligen sällskapunder de 30 min som jag skulle sitta ute i kylan. Trevligt. Helt vanligt snack mellan två personer som aldrig träffats. Dock slutade det med att han frågade om mitt nummer...

Vi Habo-flickor har tydligen en ovanlig förmåga att locka killar till Habo från långväga. Eline och jag, jag säger då det.

02,35 it is. It works. They're crazy

Det gör så fruktansvärt ont

Vissa dagar går konstigt bra, och vissa dagar gör så obeskrivligt ont utan er.


Häromdagen satt jag på bussen på väg till jobbet. Då ser jag en tjej som har likadan väska som Emmeli har. Hade. Mina älskade och underbara vänner har förflyttats till dåtid. Det gör så ont. Min blick fastnade på denna väska. Jag var borta en timme från jobbet, innan jag lyckades samla ihop mig och hålla minen och hälsa alla kunder hjärtligt välkomna. En charad som känns så fel. Jag ville bara lägga mig på golvet och vänta tills min tid var kommen så att jag åter får vara med Tessie och Emmeli.

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

The Wombats, minne som aldrig försvinner

go ask for joy division

and celebrate the irony

everything is going wrong

but we're so happy

go ask for joy divison

and raise your glass to the ceiling

cos this could all go so wrong

but we're so happy

so happy

so let the love tear us apart

I found the cure for a broken heart

let it tear us apart

----------------------------------------------------------------------------------------------

Just nu känns allt fel och rätt på samma gång. Om det är så att jag börjar greppa det här med ironi nu, så skulle jag säga att mitt liv känns otroligt ironiskt nu. Jag är förvirrad, så som jag aldrig varit förvirrad tidigare. Jag är rädd. Jag har så mycket tankar och känslor inom mig nu. Tankar på älskade och saknade Tessie & Emmeli, tankar på mitt liv att jag måste fortsätta leva och njuta av det. Jag vill springa ifrån allt, samtidigt som man vill böja om på nytt. Att tillåta sig att vara lycklig, när man kanske egentligen inte är det är inte så lätt.

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Jag är rädd för att bli sårad, men kanske ännu räddare för att såra själv. Klarar jag det nu? Jag ska till Kina om ca 5 månader och mitt hjärta är fullt av sorg samtidigt, är det så klokt det jag/vi två håller på med? Ska man lyssna på hjärtat eller på hjärnan? Ska jag tillåta mig själv att känna allt, ska jag våga släppa på intellektet och våga kasta mig ut och låta ödet ta hand om resten?

------------------------------------------------------------------------------------------------

Hellre älska och förlora, än att aldrig älska?

Det ska inte vara såhär!

Jag vill gå till gravarna. Eller jag vill nog inte gå till gravarna. Det känns som om jag ska gå i tusen bitar just nu och tårarna rinner nedför mina kinder. Säg att det inte är sant! Håll om mig någon. Ge mig styrka.

Kenny Starfighter och mexikaner

Tisdagen spenderades med att hitta födelsedagspresent till fröken Haddis. Detta är ju aldrig det lättaste eftersom hon inte är så förtjust i prylar utan föredrar "qulity time". Men jag tror jag löste det hela med present ändå. Trots att jag ska spara lyckades jag köpa en kjol. Damn it! Bättre lycka att inte shoppa nästa gång. Men jag lade undan pengar på sparkontot i mändags, så ett framsteg! China here I come

Malin Hertz slog en pling senare under dagen. Var så underbart att prata med henne igen! Så underbart att ha henne tillbaka i staden, i mitt liv. Livs levande kom hon hem från sin livs resa, och jag kommer få höra hennes historier och de äventyr hon varit med om i Afrikaland.

Tisdagskvällen spenderades med fika på Johans med Eline och Elias för att sedan förflytta oss till bion där det var hög tid för att se Kenny Starfighter. Underbart rolig film! Kom på mig själv med att skratta hjärtligt och att nästan inte tänkt på Tessie och Emmeli under hela filmen. Tack Elias och Eline för en helt underbar kväll!

Mexikanerna kommer tillbaka! Luis och Alexis kommer att komma tillbaka till Sverige för att plugga inom en ganska snar framtid! Det värmer och det gör mig så lycklig! jag har saknat dem så. Vi funkade så bra ihop. Men de kommer tillbaka!

På jobbet försöker jag verkligen hälla mig så lugnt och samlad som det går. Men stunderna man blir ensam blir känslorna överväldigande då tankarna kommer smygandes, och tårarna och saknaden är återigen i min närvaro. Tack och lov så är alla på jobbet underbara människor och så oerhört stöttande. Jag hade inte klarat det utan er, det hoppas jag ni förstår. Egentligen alla som visar sitt stöd, och att det finns människor och stunder som är värdefulla. Men trots detta så vill jag att allt ska vara som vanligt igen. Jag vill att de ska vara här. Jag vill inte bara ha minnen kvar. Men jag måste gå vidare. Som en vän sa till Anita: Det går inte gå vidare, man får bara börja om.