Minnesstunden

Jag på minnesstunden som hölls idag. Det var så fint. Det var oerhört jobbigt. Vi hade ett bildspel med bilder på de underbara töserna, musik som de gillade i bakgrunden, även filmerna från när de hoppade fallskärm visades. Vackert. De är så levande. Alla deras små rörelser, kroppsspråk, sätt att säga sakerna på. Skratten. Det var jobbigt. Hela kyrkan var full av människor. Det fanns en bok för var och en av flickorna där man fick skriva en hälsning eller liknande. Jag var så tom då jag skulle skriva efter att ha gråtit så mycket under bildspelet och filmerna, så för att vara helt ärlig blev det nog mest en massa skräp. Det tycks vara en svaghet jag har, när man väl ska säga något viktigt, så tycks jag aldrig hitta orden.

Men de vet att de var älskade. Jag minns så väl då visa hej då då de skulle åka till Australien. Jösses, vad jag grät. jag tyckte att Det var jobbigt...om jag bara hade vetat vad som komma skulle.

Det var underbart att så många vänner var där. Så många som stöttar en under denna fruktansvärda tid. Alla varma ord. Alla glada minnen.

Jag saknar dem och älskar dem så att det känns som om jag ska gå sönder.