Kommer hoppet alltid finnas kvar?

Jag var ledig från jobbet en dag förra veckan. Jag tyckte att det kändes skönt att jobba. Vissa dagar var oerhört tunga då man går med gråten i halsen, tiden står stilla, världen är som en dimma och allt man kan tänka på är min älskade Tessie och min älskade Emmeli.

Andra dagar gick skrämmande bra. Dagar jag gör allt för att tänka på något annat. Dagar jag ständigt håller mig sysselsatt och aldrig vill vara ensam i ens en minut. jag låtsas som om ingenting hänt, som om de fortfarande är i Australien och reser och kommer komma hem och jag kommer att få höra om alla deras äventyr. Jag blockerar alla tankar och alla känslor. Då arbetsdagen är slut är jag helt slut, och följande dag blir en dag av dimma.

I lördags, någon timme innan stängning, ringde Anita (Emmelis mamma) till mig. Dagen hade gått ganska bra. Gjorde allt för att hålla mig på topp, då vi skulle gå till O'Learys och kolla på melodifestivalen efter jobbet. Anita ringde från hemtelefonen. Detta numret står fortfarande registrerat som "Fröken Grön" på min mobil, så när Anita ringde trodde jag för en kort sekund att det var Emmeli som ringde. Jag blev så oerhört lycklig. Sedan när verkligheten kom ifatt mig kändes som om min själ gick sönder inuti mig.

Anita berättade att kropparna kommit hem nu. Mitt i min dag av förnekande för att klara av dagen, kom detta som ett slag i magen. Men att hon ringde och berättade det är så oerhört betydelsefullt för mig. Jag tror jag måste se dem. Jag vill bli av med hoppet att allt är en dröm, att allt är ett misstag, ett dåligt skämt eller en lögn. Jag vill bli av med mitt förnekande och mitt hopp. Jag måste se dem för att inse att jag aldrig kommer få höra deras skratt igen. Att jag aldrig kommer få omfamna dem igen. Att jag aldrig kommer få prata med dem igen. Jag måste inse att de är döda, men lever i mitt minne och i mitt hjärta. För alltid.

Jag och Eline lyckades ändå ta oss till O'Learys den kvällen. Melodifestivalen var mycket spännande. och flickorna som var med oss är underbara. Tack Challe, Kattis, My och Mickis för en underbar kväll.

Söndagen var becksvart och full av den tjockaste dimma. Tessie och Emmeli var ständigt i mitt huvud. Jag fick liksom inte ur dem ur mitt huvud. Tiden stod stilla, jag kom inte ihåg vad jag gjorde och vaknade ständigt ur mina tankar och försökte återgå till verkligheten. hade det inte varit för Mattias ständigt uppmuntrande blickar, ord, gester och dåliga skämt som fick mig skratta hade jag inte klarat dagen alls. Dock gick jag hem två timmar tidigare ändå. Det gick bara inte mer. Tårarna rann från mina ögon och trycket i bröstet blev för mycket. Jag fick inte luft. Samtalet med Pierre gav mig styrka. Jag kommer klara det här. Jag måste klara det här.

I morse då jag tittade mig i spegeln kände jag inte igen personen som stirrade tillbaka. Har aldrig varit med om något liknande. det var ju jag. Allt kändes och såg annorlunda ut. Något fattades. Men vad? Det var en mycket obehaglig känsla.