yhov, sjukhuskapellets. Jag har hela tiden känt att jag måste se dem för att jag ska förstå att de inte är i Australien längre, men då det var dags att gå in i det andra rummet var det så svårt att ta sig över tröskeln. Tårarna ville inte sluta rinna. Efter vad som kändes som en evighet, lyckades jag samla mig och gick försiktigt in i rummet där mina två bästa vänner nu befann sig. Jag gick sakta fram och ställde mig mellan kistorna Där låg mina underbara och älskade vänner döda, i var sin vit kista. Tessie på min vänstra sida, och Emmeli på min högra.Gosedjuren de hade när de var små låg brevid dem i kistan. De hade inga yttre skador förutom ett litet blåmärke Emmeli hade på högra handen. De var fina, inte läskiga. Jag vågade inte känna på dem. Det enda speciella var att det syntes att de inte var där. Deras själ är på andra sidan nu. Det hela kändes så konstigt, som att det inte händer på riktigt.
Jag pendlade mellan att gråta hysteriskt, till att hamna i något meditativt tillstånd och bara stirrade ut i tomma intet.
Nu efter så hade besöket det effekt jag hoppades att det skulle ha. Jag kan inte förneka att bilden av min älskade Emmeli och min älskade Tessie liggandes i var sin kista, livlösa, inte dyker upp i huvudet som en blixt då och då. Jag tror det börjar sjunka in nu. Ibland i alla fall.
1 kommentar:
Hej Sophie. Jag såg din kommmentar i min blogg först idag. Tack för att du hörde av dig. Jag läser din blogg varje dag numera. Det du går igenom är så fruktansvärt, hemskt och obegripligt att t.o.m jag gråter. Theresia och Emmeli har det bra var dom än befinner sig numera, dom som lider är ni som lever med minnena och den eviga saknaden. Jag tänker på dig, Emmeli och Theresia dagligen och hur deras död känns så fruktansvärt meningslös. Jag tycker du är oerhört stark som ändå går till jobbet och försöker bita ihop, jag är inte alls säker på att jag hade klarat det. Jag beundrar dig som tog mod till dig och titta på vad som finns kvar av dom. Det läbbiga är att det som hände Emmeli och Theresia kan hända vem som helst, allt som krävs är otur. Livet är så jäkla skört men det är inte alltid man tänker på det. Jag hoppas deras meningslösa död kan få oss som fortfarande har turen att leva att leva våra liv bättre än vi gjorde innan.
Kram Emma
Skicka en kommentar