Nu för tiden blir jag lite överrumplad av det kraftfulla tryck jag får över bröstet då saknaden blir stark och jag vill att de ska komma tillbaka. För det är precis det jag vill. Kom tillbaka! Nu!Det kan gå flera dagar utan tårar eller panikattacker nu för tiden. Dagar jag t.om. är relativt lycklig mestadels. Idag var jag stationerad i byggkassan. Något jag är mindre förtjust i dessa dagar så alla tankar kommer smygande och jag blir lämnad ensam med dem. Minnen flyger runt i huvudet, jag hör deras röster inne i mig, jag saknar dem, tårarna fylls av tårar och då kommer en kund och man ska klistra på ett leende och få det att se ut som om jag är lycklig. Men det är jag inte. det är så tungt att spela kund och kassörska spelet i de situationerna. Jag vill bara fly. Springa iväg från mina egna tankar och känslor. Jag vill vara den lyckliga och sorglösa Sophie igen. Jag vill inte vara den Sophie tittar på med medlidande i ögonen. Jag vill inte vara den Sophie som man aldrig vet hur hon mår eller när hon bryter ut i tårar av en kanske tillsynes okänd anledning. Idag började Peace and Love festivalen där jag, Tessie och Emmeli var förra året, desstutom är det 4 månader sedan olyckan imorgon.
En kollega på jobbet visste inte att "de två tjejerna som dog i en bilolycka i Nya Zeeland" var mina bästa vänner. jag var tvungen att berätta om olyckan, hur jag mådde och hur olyckan gick till. Igen. Det kändes som om jag ännu en gång kom tillbaka på ruta ett. Jag vill leva igen. Fast inte utan Tessie och Emmeli. Men det är det jag måste.
Jag har tänkt lite på hur jag beter mig i olika relationer. Just nu är jag orolig över att jag tror att folk är döda bara för att deras mobil är avstängd. Minnet av när jag ringer till Tessie och Emmelis mobiler, för att kolla så att det inte var de som varit med om en bilolycka i Nya Zeeland, och inte kan nå dem spelas om och om igen i mitt huvud. Min andning blir tyngre, hjärtat slår snabbare och ändå känns det som om jag inte får luft. Men jag tänker såhär: Jag är medveten om mitt beteende, så därför kan bearbeta det. Så den kommer att gå över. Dock gillar jag inte att jag är rädd för att släppa in E, att visa att jag tycker om honom. Det är för bra för att vara sant. Visst jag ska till Kina i minst ett halvår, men jag tror vi klarar det om det är meningen att vi ska vara tillsammans. Min egentliga rädsla ligger i att jag är rädd för att min värld ska falla i tusen bitar igen, att mitt hjärta åter ska brista och min själ gå sönder.
lördag 27 juni 2009
torsdag 25 juni 2009
58 dagar kvar!!
De senaste dagarna har bestått av en del arbete och en del kvalitetstid med vänner. Det har varit solbadande med Carro, Twin med Fröken Hertz och Sofie-Smile, studsmattehoppande med Eline och shopping med systern min. Dessutom har dessa dagar välsignats med solsken. Underbart!
Trots detta kan jag inte låta bli att sakna Tessie och Emmeli så oerhört. Men samtidigt har jag alla underbara minnen inom mig som jag håller så hårt i. men jag försöker komma in i nya rutiner. Jag planerar kinaresean, jag ska börja repetera kinesiskan på måndag med min gamla lärare, jag planerar inför Hultsfredsfestivalen. Kort sagt kan man säga att jag kämpar stenhårt med att hålla mig sysselsatt. Vill inte vara sysslolös och lämnad ensam med tankar, saknad och sorg.
Jag längtar något enorm till 22 augusti då flyget bär av till Shanghai. ÄNTLIGEN går min dröm i uppfyllelse. Detta måste bli min nystart. Idag vaccinerade jag mig dessutom. Det känns som om resan närmar sig med stormsteg. Underbart! Träffa nya människor, lära mig ett nytt språk och uppleva en ny kultur. jag är nog inte helt tillfredsställd med att bara träffa utbytesstudenterna här i Jönköping trots allt. Jag vill ha mer! Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över allt jag lämnar här hemma: Alla vänner, Min syster, Elias.. Ja, jag kommer nog sakna K-Rauta en del också om jag ska vara helt ärlig. Det är ju mina vänner som jobbar där, de är inte bara arbetskamrater. De betyder mycket för mig. Särskilt efter allt stöd efter 28 februari.
tisdag 23 juni 2009
Berg och dalbana
De senaste dagarna har varit som natt och dag. Jag har befunnit mig i djupaste dalar med saknaden av Tessie och Emmeli som blir så stark att man känner att man inte orkar mer. Man vill bara lägga sig ner på marken och vänta på att det ska gå över. Men det kommer det väl aldrig göra. Jag har även haft dagar då det känns som om jag svävar på moln av lycka.
Tordagen var tung. Dagen innan midsommarafton. Tankarna som snurrade i mitt huvud var att jag ville fira det med Tessie och Emmeli och detta skulle inte ske, hur mycket jag än önskade det. För första gången på ganska länge nu så bröt jag ihop på jobbet. Jag kunde inte kontrollera tårarna. Emmeli hade ju känt att hon var relativt färdig med resandet nu och kunde tänka sig att komma hem. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunde varit här nu. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunnat fira midsommar med mig. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunnat spenderat sommaren med mig. Tänk om Emmeli hade åkt hem, då kanske mina underbara vänner fortfarande hade varit vid liv. Tessie kanske aldrig hade åkt till Nya Zeeland. Istället måste jag lära mig att leva utan Tessie och Emmeli. Lära mig att hantera en framtid utan Tessie och Emmeli. Ha minnen utan Tessie och Emmeli. Det är svårt att beskriva känslan av att man förlorat sina två bästa vänner, att de bara ryckts bort ur sitt liv. Hela din tillvaro ställs upp och ner. Du känner dig lämnad och ensam, trots att du är i ett rum fullt av människor. Du ser människor som vet exakt vilka de ska ringa eller umgås med, medans jag måste tänka en extra gång för mina två givna alternativ kan jag ringa hur mycket jag vill utan att få ett svar för det är inte längre vid liv. Jag saknar dem. Jag avskyr högtider nu för tiden. Man ska fira dem med sina nära och kära och det kommer jag aldrig kunna göra igen. Det gör så ont.
Tordagen var tung. Dagen innan midsommarafton. Tankarna som snurrade i mitt huvud var att jag ville fira det med Tessie och Emmeli och detta skulle inte ske, hur mycket jag än önskade det. För första gången på ganska länge nu så bröt jag ihop på jobbet. Jag kunde inte kontrollera tårarna. Emmeli hade ju känt att hon var relativt färdig med resandet nu och kunde tänka sig att komma hem. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunde varit här nu. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunnat fira midsommar med mig. Det fanns en möjlighet att Emmeli kunnat spenderat sommaren med mig. Tänk om Emmeli hade åkt hem, då kanske mina underbara vänner fortfarande hade varit vid liv. Tessie kanske aldrig hade åkt till Nya Zeeland. Istället måste jag lära mig att leva utan Tessie och Emmeli. Lära mig att hantera en framtid utan Tessie och Emmeli. Ha minnen utan Tessie och Emmeli. Det är svårt att beskriva känslan av att man förlorat sina två bästa vänner, att de bara ryckts bort ur sitt liv. Hela din tillvaro ställs upp och ner. Du känner dig lämnad och ensam, trots att du är i ett rum fullt av människor. Du ser människor som vet exakt vilka de ska ringa eller umgås med, medans jag måste tänka en extra gång för mina två givna alternativ kan jag ringa hur mycket jag vill utan att få ett svar för det är inte längre vid liv. Jag saknar dem. Jag avskyr högtider nu för tiden. Man ska fira dem med sina nära och kära och det kommer jag aldrig kunna göra igen. Det gör så ont.
Midsommarafton var en blandning av lyckorus och minnen från förr som gav en känsla av tomhet och saknad. Middag åt i Barnarp hos Sofie med Eline, Emma och GustaF. Underbart trevligt. Vi lämnade sedan Barnarp och glädjen för en fest på Dahlvik där musiken som spelades tog mig tillbaka till minnen av Tessie. Babyshamles och Band of Horses spelades på festen. Saknaden var så påtaglig och trycket över bröstet blev enormt. Varför var inte Tessie och Emmeli här med oss?!
Dagen efter midsommarafton levde man som vanligt i ett tillstånd präglat av huvudvärk. Men dagen spenderades i gott sällskap bestående av Eline, Sabbe och Elias. Eline och jag besökte familjen Greens hus då Eline var kattvakt undertiden de var bortresta. Vi hittade en låda med Emmelis saker som hon hade haft i bilen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta då jag tittade i hennes handväska och hittade stamkundkortet från K-Rauta som hon skrev upp sig på. Hon hade med sig det till andra sidan jordklotet! Jag minns så väl dagen hon kom in och fördrev några timmar av sin lediga dag med mig på jobbet och registrerade sig som stamkund. Jävlar vad jag saknar henne!
Sedan träffade jag Sabina. Det blev lite quality time och även en del sällspakspel med hennes syster Carro och Carros pojkvän Robin. Elias gjorde oss senare sällskap. Under spelandet så försökte jag och Elias organisera vår spontantripp till Liseberg och hade mobilerna i städig beredskap. Jag försökte övertala att göra oss sällskap och inte lämna mig ensam under mitt andra/första möte med Elias vänner. Jag vet inte varför, jag brukar verkligen inte vara nervös inför sådana saker, men jag var nervös.
Söndagen var det en spontantripp till Liseberg som gällde. Jag hade lyckats övertala Sofie att göra oss sällskap då jag stod inför ännu ett möte med Elias vän André... Killarna åkte i ena bilen, och jag och Sofie åkte i hennes underbara bil i fullt discodunk. Jag säger bara turkos, taklucka, leopardklädsel och en riktigt nice ljudanläggning. Behöver jag tillägga att bilfärden var till belåtenhet?
Min första kommentar till André var " Men André, har du tjejskor! Jag har likadana hahaha". Bra val. NOT. Ibland önskar jag att jag hade förmågan att inte säga allt som kommer upp i mitt huvud. Men men, I broke the ice!
Vädret var en blandning av spöregn och gassande sol. Jag stod fast vid mitt beslut att undvika attraktioner då man blev blöt för att det hade ju redan regnat, och Sofie åkte mer än hon någonsin gjort på ett nöjesfält. Tiden gick så snabbt! Det var en underbar dag, jag var så lycklig och hade så kul. Jag minns inte när jag hade så kul, och ett så till synes bekymmerslöst liv. Visst saknaden kom upp, jag önskar att de hade kunnat vara där de med. De hade gillat det! Det var dessutom en spontantripp. Enda bekymret hade väl i sådanafall varit Fröken Gröns snålhet. Men hon hade gillat det. Jag önskar att de hade kunnat träffa Sofie, utvärderat min effort att försöka charma André-den-omöjlige och min hantering av kameran denna nyktra dag. Elias vann 2kg Toblerone och 2kg Marabou medan André-med-den-ständiga-turen-på-lycky-number-7 vann nada! Haha! Det ska kanske även tilläggas att jag och Elias höll handen! På en offentlig plats! Ingen av oss är så mycket för sådant. Jag vet inte vad han har gjort med mig. Jag har inte tröttnat på honom än, jag saknar honom ständigt och han får mig att hålla handen på offentliga platser! Jag hade väl halft om halft hoppats på att jag skulle tröttna på honom vid det här laget då min kinaresa närmar sig och jag ska vara borta i ett halvår. Men jag verkar bara tycka om honom mer och mer. På gott och ont.
onsdag 17 juni 2009
Hultsfred 09 here I come!
Då var det fixat. Jag ska till Hultsfred. Biljetten är betald och klar! Det ska bli underbart kul att åka iväg och lyssna på underbar musik, bo mitt i allt kaos och de spontana händelse som sker. Jag hoppas och önskar att jag kommer klara mig igenom hela festivalen utan Tessie och Emmeli. Det kommer att kännas oerhört konstigt att inte ha dem där. Festivaler var vår grej.
En ny kille på jobbet frågade mig vad det var för tjejer som var som bakgrundsbild på min mobil. Jag kände mig ur av alla tankar som började ta fart i huvudet på mig. Vad skulle jag svara? "det är mina döda bästa vänner", "Det är Tessie och Emmeli. De har lämnat mig och kommer aldrig mer tillbaka" eller "Det är mina vänner". Jag svarade det sistnämnda Dock var jag tvungen att gå iväg och samla mig en stund efter det. Sorgen slår till när man minst anar det, och det kan vara så små saker som utlöser det. Men det är klart att jag får räkna med att folk frågar om vilka det är som jag har som bakgrundsbild, jag var inte beredd på det bara. Likaså när jag och en kollade på bilder på Tessie och Emmeli från Australien. Jag trodde verkligen att jag skulle klara det utan att bryta ihop. Det gjorde jag inte. Det ledde till att han blev nere han också. jag hatar när det händer. Vi blir vrak båda två, och då blir det att jag försöker gaska upp mig för att kunna få han på bättre tankar, även om mina är i kaotisk stämning. Men det är bra att han tänker på det, för han håller allt inom sig.
En annan sak som är fixat är att jag får bidrag från CSN under hela min vistelse i Kina. Hela 671kr / vecka. Rätt okej ändå.
Det är inte så långt kvar tills jag åker. Min jobbarkompis började prata m ed mig om att jag måste börja skriva en packlista! Shit! Hur ska man lyckas gallra ur garderoben och bara ta med sig en del? Hur gör man det? Jag har aldrig varit bra på att kompromissa. Tar gärna i lite mer än vad som är okej. Vill äta kakan och ha den kvar.
Idag blir det till att fixa visum, vaccination och gå till systemet med Eline.
En ny kille på jobbet frågade mig vad det var för tjejer som var som bakgrundsbild på min mobil. Jag kände mig ur av alla tankar som började ta fart i huvudet på mig. Vad skulle jag svara? "det är mina döda bästa vänner", "Det är Tessie och Emmeli. De har lämnat mig och kommer aldrig mer tillbaka" eller "Det är mina vänner". Jag svarade det sistnämnda Dock var jag tvungen att gå iväg och samla mig en stund efter det. Sorgen slår till när man minst anar det, och det kan vara så små saker som utlöser det. Men det är klart att jag får räkna med att folk frågar om vilka det är som jag har som bakgrundsbild, jag var inte beredd på det bara. Likaså när jag och en kollade på bilder på Tessie och Emmeli från Australien. Jag trodde verkligen att jag skulle klara det utan att bryta ihop. Det gjorde jag inte. Det ledde till att han blev nere han också. jag hatar när det händer. Vi blir vrak båda två, och då blir det att jag försöker gaska upp mig för att kunna få han på bättre tankar, även om mina är i kaotisk stämning. Men det är bra att han tänker på det, för han håller allt inom sig.
En annan sak som är fixat är att jag får bidrag från CSN under hela min vistelse i Kina. Hela 671kr / vecka. Rätt okej ändå.
Det är inte så långt kvar tills jag åker. Min jobbarkompis började prata m ed mig om att jag måste börja skriva en packlista! Shit! Hur ska man lyckas gallra ur garderoben och bara ta med sig en del? Hur gör man det? Jag har aldrig varit bra på att kompromissa. Tar gärna i lite mer än vad som är okej. Vill äta kakan och ha den kvar.
Idag blir det till att fixa visum, vaccination och gå till systemet med Eline.
måndag 15 juni 2009
Paranoid
Igår fick jag ett mess från en vän jag håller nära mitt hjärta även om vi inte ses ofta eller hörs av med jämna mellanrum. I meddelandet fanns ord som "mycket ensam", "mycket väldigt jobbiga saker kommer upp som en storm" och " tur att det finns sömntabletter".
Mitt hjärta började slå blixtsnabbt, panik, tankar som far runt i ljusets hastighet i huvudet. Jag vill inte gå på en till begravning! Jag ringde personens mobil 7ggr utan svar. Jag var livrädd. Det får inte hända. Jag ringde en vän till mig vars pojkvän umgås med personen i fråga. Jag skrämde upp dem rejält då jag pratade med dem i telefon samtidigt som tårarna rann nedför mina kinder. Jag vill inte förlora en till vän. Jag klarar inte det. Jag ringde personens mobil direkt efter att jag lagt på. Personen svarade! Det var en sådan lättnad! Och jag kände mig genast paranoid. Det är Inte normalt att tro att någon håller på att ta sitt liv efter ett mess som går att tolka på fler sätt.
Mitt hjärta började slå blixtsnabbt, panik, tankar som far runt i ljusets hastighet i huvudet. Jag vill inte gå på en till begravning! Jag ringde personens mobil 7ggr utan svar. Jag var livrädd. Det får inte hända. Jag ringde en vän till mig vars pojkvän umgås med personen i fråga. Jag skrämde upp dem rejält då jag pratade med dem i telefon samtidigt som tårarna rann nedför mina kinder. Jag vill inte förlora en till vän. Jag klarar inte det. Jag ringde personens mobil direkt efter att jag lagt på. Personen svarade! Det var en sådan lättnad! Och jag kände mig genast paranoid. Det är Inte normalt att tro att någon håller på att ta sitt liv efter ett mess som går att tolka på fler sätt.
Toffel?!
Helgens aktiviteter bestod mestadels av jobb. Fredagen blev det bio med Eline, Sofie, Emma och Elias. Vi såg "Baksmällan". Den största delen av publiken bestod av killar, och ja, det var en ganska grabbig film. Men den var kul. Det är skönt att få sig några glada skratt. Dessutom har en nära vän till mig fått en hemlig beundrare! Så spännande! Han skickar en massa mess, och hans nummer finns varken på hitta eller eniro!
Jag har ett erkännande. I lördags skulle jag ha styrt stegen mot Haddis place för förfest och sedan utgång. Efter en seg dag på jobbet och en hel del tankar i huvudet hade jag inte ork att spela att allt var okej och tagga inför utgången. Tjejerna är underbara, men de kommer aldrig att kunna förstå. Istället hade jag quality time med Elias. Jag hör varningsklockor ringa om att jag är en toffel. Dock var det väl spenderade timmar. Dessutom såg vi på Johan Glans's DVD. Den är fenomenal!
Jag har ett erkännande. I lördags skulle jag ha styrt stegen mot Haddis place för förfest och sedan utgång. Efter en seg dag på jobbet och en hel del tankar i huvudet hade jag inte ork att spela att allt var okej och tagga inför utgången. Tjejerna är underbara, men de kommer aldrig att kunna förstå. Istället hade jag quality time med Elias. Jag hör varningsklockor ringa om att jag är en toffel. Dock var det väl spenderade timmar. Dessutom såg vi på Johan Glans's DVD. Den är fenomenal!
torsdag 11 juni 2009
Drama Queen
Igår var första arbetsdagen efter att ha haft semester i 11 dagar. Det var trevligt att komma tillbaka och jobba igen. Nu för tiden måste jag ständigt hålla mig sysselsatt för att ej tankarna ska komma snurrandes och tårarna börja rinna. Det finna ju inte så mycket man kan göra i den här staden så det har varit lite påfrestande stundtals.
Efter jobbet spenderade jag tid med Elias. Lovely. För att kompensera honom för vad som komma skall tittade vi på fotboll. Jag försökte verkligen hitta intresset för själva fotbollen någonstans mellan "vilken kille är snyggast?" och "Varför har Zlatan så ful skäggväxt?". Jag misslyckades.
Kl. 20.00 skulle vi möta upp tjejerna för lite effektivt snacksinhandlande. Tanken var att vi skulle ha gjort en sallad, men det gick inte riktigt som vi tänkt oss (chocking?). Vi köpte muffins, tårta, kanelgifflar, chokladbollar, kolasnören, M ´n M's och Marabou. Det blev ju nyttigt och bra...NOT. Men det var faktiskt säsongsavslutning av Grey's Anatomy så det var väl spenderade sockerhalter.
Då vi satt där och tittade på Gray´s kände jag trycket över bröstet, hjärtats ökade slag och tårarna i ögonvrån. I mitt huvud relaterades allt som hände på TVn till Tessie och Emmeli. Människor som kommer i på akuten och saker som att man ska säga till människor att man älskar dem för man vet aldrig vad som händer. Jag var tvungen att gå ut och ta en cigg. En cancerpinne till så kanske det blir bättre. Det blir aldrig bättre, men ändå så slutar jag inte med min nya oerhört dåliga vana. När jag satt utanför huset och kände tårarna rinna nedför mina kinder och lukten av rök. Jag kände mig som en patetisk Drama Queen som reagerade så starkt på ett fjantigt avsnitt av Greay's Anatomy. Visste Tessie och Emmeli hur mycket det betyder för mig och hur mycket jag älskar och saknar dem. Deras vän Sebastian, som de lärde känna i Australien, hade ingen aning om vem jag var när jag skrev till honom på Facebook. För honom var jag ett namn han sett flyga förbi på Facebook, inte en tjej som räknar Tessie och Emmeli som hennes bästa vänner.
Eline kom och kramde om mig, och vi satt där ute i regnet och pratade. Det var allt jag behövde just då. Nästan. Men de kommer tydligen aldrig komma tillbaka igen.
Efter jobbet spenderade jag tid med Elias. Lovely. För att kompensera honom för vad som komma skall tittade vi på fotboll. Jag försökte verkligen hitta intresset för själva fotbollen någonstans mellan "vilken kille är snyggast?" och "Varför har Zlatan så ful skäggväxt?". Jag misslyckades.
Kl. 20.00 skulle vi möta upp tjejerna för lite effektivt snacksinhandlande. Tanken var att vi skulle ha gjort en sallad, men det gick inte riktigt som vi tänkt oss (chocking?). Vi köpte muffins, tårta, kanelgifflar, chokladbollar, kolasnören, M ´n M's och Marabou. Det blev ju nyttigt och bra...NOT. Men det var faktiskt säsongsavslutning av Grey's Anatomy så det var väl spenderade sockerhalter.
Då vi satt där och tittade på Gray´s kände jag trycket över bröstet, hjärtats ökade slag och tårarna i ögonvrån. I mitt huvud relaterades allt som hände på TVn till Tessie och Emmeli. Människor som kommer i på akuten och saker som att man ska säga till människor att man älskar dem för man vet aldrig vad som händer. Jag var tvungen att gå ut och ta en cigg. En cancerpinne till så kanske det blir bättre. Det blir aldrig bättre, men ändå så slutar jag inte med min nya oerhört dåliga vana. När jag satt utanför huset och kände tårarna rinna nedför mina kinder och lukten av rök. Jag kände mig som en patetisk Drama Queen som reagerade så starkt på ett fjantigt avsnitt av Greay's Anatomy. Visste Tessie och Emmeli hur mycket det betyder för mig och hur mycket jag älskar och saknar dem. Deras vän Sebastian, som de lärde känna i Australien, hade ingen aning om vem jag var när jag skrev till honom på Facebook. För honom var jag ett namn han sett flyga förbi på Facebook, inte en tjej som räknar Tessie och Emmeli som hennes bästa vänner.
Eline kom och kramde om mig, och vi satt där ute i regnet och pratade. Det var allt jag behövde just då. Nästan. Men de kommer tydligen aldrig komma tillbaka igen.
tisdag 9 juni 2009
Summering
Ni har jag haft semester i 10 hela dagar. Jag måste nog säga att jag spenderat dem väl. Jag har träffat gamla klasskompisar från högstadietiden. Det var en trevlig uppdateringsfika som bar med sig många överraskningar
På fredag stod det skrivet utgång i min kalender med Kattis, Carro J, Eline, Emma och Sofie. Förfesten ägde rum hos Kattis och började med att vi kastade svamp på hennes fönster då ytterdörren var låst och vi ej kom in i huset. Hos Kattis dansades det loss till ljuvlig 90-talsmusik. Danser som "Birdie", "dancing man" och "low" brukades flitigt. Målet för kvällen var 8 glas och utbytesstudenter. Vi tog även en sväng förbi Bongo där även vakten som brukar ropa "K-Rautatjejen, ingaproblem du behöver inte visa leg" pinsamt nog befann sig. Jag har även fina bilder på mig och Elines bröder i min ägo nu för tiden. Det var en oerhört lyckad kväll. Ett fint försök till en normal tillvaro utan bekymmer.
Lördagskvällen spenderade jag med min kära syster och fördrevs genom att vi tittade på 3 filmer 3! Det kallar jag att fördriva tiden. Men det var så oerhört trevligt. Vi tog även en promenad och uppdaterade varandra om vad som stod på i våra liv.
Söndagen var det inhandlade av b-day present till min far. Höroch häpnad, men det slutade med att han fick en nyckel och en nyckelring med brynäsloggan på i födelsedagspresent. Till saken hör att han är ett stort Brynäsfan, men jag kompletterade min min eventuellt torra present med några chokladpraliner. Jag tvingade även med mig Eline till Elias för en "Hit and run". Det vill säga åka en snabbis till Elias och lämna en bok för att eventuellt där träffa Elias vänner. Jag har nämligen bara träffat 3 av dem, och de börjar betvivla min existens som Elias flickvän och snarare tro att Elias lever i sin fantasi. Att jag var lättad när jag och Eline skulle gå till bussen och Elias vänner fortfarande inte anlänt är en underdrift, men då jag upptäckte att jag glömt pappas present hos Elias och insåg att jag måste gå tillbaka och hämta den var jag inte lite irriterad på mig själv. Vi skulle behöva ta ett senare tåg, och nu ganska troligt träffa André, Elias beryktade kalla och lite smått arroganta vän. Detta såg jag icke fram emot. Mycket riktigt kom André då vi var där, och mycket riktigt var inte mötet så trevligt som jag hade hoppats på. Han sa ett "Hej, André" och det var allt. Han tittade knappt på oss. Fine, jag och Eline sa väl inte så mycket heller, men André var iskall. Jag ska verkligen försöka bita mig i tungan så att jag inte säger några illa utvalda ord och spydiga kommentarer nästa gång jag träffar honom. Jag ska verkligen försöka till 100%. Han är ändå en av Elias närmaste vänner, och jag vill inte att han ska bli "en ny Frida".
Väl hemma igen väntade släkten med tårta och firande av min käre far. Själv var jag inte allt på humör för att spela charader om att jag var helt okej och att jag inte hade ett krossat hjärta och saknade Tessie och Emmeli. Jag var disträ. Lyssnade knappt på vad de sa, hade gråten i halsen och kände mig så oerhört tung. Situationen blev inte bättre av att när jag kom innanför dörren är det första jag får höra att jag inte passar i en sådan ljus rosa färg som jag hade på min tröja för att den fick mig att se ut som ett lik. PANG! Jag ser bara bilder av Tessie och Emmeli liggandes i var sin vit kista brevid varandra. Tankar och bilder far runt i ljusets hastighet och jag vill bara förvinna.
Måndagen började med en frukostfika på Johans med Carrro I, Lovisa, Amanda, Karin och Haddis. Det var så trevligt. Dock blev jag oerhört disträ efter ett tag. Jag kan inte förstå att det är så ansträngande att göra ingenting nu för tiden. Det är så svårt att fokusera och man blir så utmattad. Dessutom blev mina åsikter inte bättre av vad Karin berättade om Andé. Schiesse, det kommer att bli en stor utmaning för mig att omvända honom på den goda sidan.
På fredag stod det skrivet utgång i min kalender med Kattis, Carro J, Eline, Emma och Sofie. Förfesten ägde rum hos Kattis och började med att vi kastade svamp på hennes fönster då ytterdörren var låst och vi ej kom in i huset. Hos Kattis dansades det loss till ljuvlig 90-talsmusik. Danser som "Birdie", "dancing man" och "low" brukades flitigt. Målet för kvällen var 8 glas och utbytesstudenter. Vi tog även en sväng förbi Bongo där även vakten som brukar ropa "K-Rautatjejen, ingaproblem du behöver inte visa leg" pinsamt nog befann sig. Jag har även fina bilder på mig och Elines bröder i min ägo nu för tiden. Det var en oerhört lyckad kväll. Ett fint försök till en normal tillvaro utan bekymmer.
Lördagskvällen spenderade jag med min kära syster och fördrevs genom att vi tittade på 3 filmer 3! Det kallar jag att fördriva tiden. Men det var så oerhört trevligt. Vi tog även en promenad och uppdaterade varandra om vad som stod på i våra liv.
Söndagen var det inhandlade av b-day present till min far. Höroch häpnad, men det slutade med att han fick en nyckel och en nyckelring med brynäsloggan på i födelsedagspresent. Till saken hör att han är ett stort Brynäsfan, men jag kompletterade min min eventuellt torra present med några chokladpraliner. Jag tvingade även med mig Eline till Elias för en "Hit and run". Det vill säga åka en snabbis till Elias och lämna en bok för att eventuellt där träffa Elias vänner. Jag har nämligen bara träffat 3 av dem, och de börjar betvivla min existens som Elias flickvän och snarare tro att Elias lever i sin fantasi. Att jag var lättad när jag och Eline skulle gå till bussen och Elias vänner fortfarande inte anlänt är en underdrift, men då jag upptäckte att jag glömt pappas present hos Elias och insåg att jag måste gå tillbaka och hämta den var jag inte lite irriterad på mig själv. Vi skulle behöva ta ett senare tåg, och nu ganska troligt träffa André, Elias beryktade kalla och lite smått arroganta vän. Detta såg jag icke fram emot. Mycket riktigt kom André då vi var där, och mycket riktigt var inte mötet så trevligt som jag hade hoppats på. Han sa ett "Hej, André" och det var allt. Han tittade knappt på oss. Fine, jag och Eline sa väl inte så mycket heller, men André var iskall. Jag ska verkligen försöka bita mig i tungan så att jag inte säger några illa utvalda ord och spydiga kommentarer nästa gång jag träffar honom. Jag ska verkligen försöka till 100%. Han är ändå en av Elias närmaste vänner, och jag vill inte att han ska bli "en ny Frida".
Väl hemma igen väntade släkten med tårta och firande av min käre far. Själv var jag inte allt på humör för att spela charader om att jag var helt okej och att jag inte hade ett krossat hjärta och saknade Tessie och Emmeli. Jag var disträ. Lyssnade knappt på vad de sa, hade gråten i halsen och kände mig så oerhört tung. Situationen blev inte bättre av att när jag kom innanför dörren är det första jag får höra att jag inte passar i en sådan ljus rosa färg som jag hade på min tröja för att den fick mig att se ut som ett lik. PANG! Jag ser bara bilder av Tessie och Emmeli liggandes i var sin vit kista brevid varandra. Tankar och bilder far runt i ljusets hastighet och jag vill bara förvinna.
Måndagen började med en frukostfika på Johans med Carrro I, Lovisa, Amanda, Karin och Haddis. Det var så trevligt. Dock blev jag oerhört disträ efter ett tag. Jag kan inte förstå att det är så ansträngande att göra ingenting nu för tiden. Det är så svårt att fokusera och man blir så utmattad. Dessutom blev mina åsikter inte bättre av vad Karin berättade om Andé. Schiesse, det kommer att bli en stor utmaning för mig att omvända honom på den goda sidan.
onsdag 3 juni 2009
Citat av Izzie Stevens
Konstigt hur saker kan komma så lägligt. När jag läser Emmelis blogg kommer helt plätsligt en låt av Veronica Maggio och rubriken på blogginlägget jag läste var "Måndagsbarn", var Emmeli här med mig? Jag vet att jag låter galen, men det är så mina tankar snurrar u för tiden. Letar desperat efter tecken från Tessie och Emmeli. Jag vill inte vara utan dem. Jag vill ha dem nära mig, så nära det går. Jag älskar att ha tröjan med trycket som är så sanslöst likt Tessie och jag älskar stora örhängen ännu mer för Emmli hade det.
Ett citat ur TV-serien Grey's anatomy som det är säsongsavslutning på ikväll, och som jag gråter floder till varje gång jag ser det ensam. Detta citatet var så träffande idag...
"I feel like I'm moving in slow motion and everything around me is moving so fast... I'm just stuck... And there's all this pressure 'cause everyone's hovering around waiting for me to do something or say something or flip out or yell or cry some more. And I'm happy to play my part. I'm happy to say the lines and do whatever it is I'm supposed to be doing if it would make everyone feel more comfortable. But I don't... I don't know how to do this. I don't know how to be this person. I don't know who this person is... How did this happen? Why did we end up here? Why am I alone?"
Ett citat ur TV-serien Grey's anatomy som det är säsongsavslutning på ikväll, och som jag gråter floder till varje gång jag ser det ensam. Detta citatet var så träffande idag...
"I feel like I'm moving in slow motion and everything around me is moving so fast... I'm just stuck... And there's all this pressure 'cause everyone's hovering around waiting for me to do something or say something or flip out or yell or cry some more. And I'm happy to play my part. I'm happy to say the lines and do whatever it is I'm supposed to be doing if it would make everyone feel more comfortable. But I don't... I don't know how to do this. I don't know how to be this person. I don't know who this person is... How did this happen? Why did we end up here? Why am I alone?"
Stay with me honey
Inom mig har jag sorg, panik och desperation, på utsidan ler jag. Halvhjärtat, för saknaden är stor. Jag tittar på bilden jag har som bakgrund på mobilen och jag kan inte förstå. Jag ringer deras mobiler, ingen svarar. "...and I call you back as soon as I can". Det kommer inte ske, även om det är allt jag nogonsin kan önska mig just nu.
Jag vill gråta, men vågar inte för det känns som om jag inte kommer att kunna sluta då, eller orka ta mig upp från marken.
tisdag 2 juni 2009
Though we're far apart you're always in my heart
Denna dagen var Elines dag. Eline's growing up so fast! Det var smärtans dag (eller...fysisk smärta). Hon skulle tatuera sig! Lovely! Hon var så duktig, och jag blev så sanslöst sugen på att skaffa en jag med, till minne av Tessie och Emmeli. Problemet är att jag vill kunna se den, samtidigt som jag vill kunna dölja den beroende på.
Då jag satt där och väntade på att Eline skulle få "a peace of art" permanent på sin kropp kom jag att tänka på Emmeli. Hon ville så gärna ha en tatuering, och så hinner Eline före. Inte okej Emmeli. I miss you!
Jag och Eline och en annan Emmeli begav oss sedan till Sandéns konditori där Sofie jobbar. Vi spenderade lite tid där och det bjöds på bakverk. Nice. Nästa stop var shopping och kemtvätt.
Sofies bil är underbar! Turkos! Leopardklädsel! Kan det bli bättre?! oerhört svårslaget skulle jag tro! Inköpen för dagen blev: 1st bikini, 1 t-shirt, 3 örhängen, 2 trosor, schampo, balsam och någon form av volymspray. Lite lagom sådär. Att köpa bikini är alltid lika omständigt. Man vill inte lägga ut för mycket pengar med tanke på att de slits så mycket, samtidigt är det ett helvete att hitta en bra modell Och ett snyggt mönster, så då jag väl hittade en med dessa två kriterier betalade jag gladeligen 600kr för den.
Att gå på stan, eller att överhuvudtaget hålla till på offentliga platser under en längre tid, är oerhört utmattande nu för tiden. Det tar så sanslöst på krafterna att springa runt och låtsas som ingenting. Saknaden kommer upp från ingenstans, panik och tårar som helt plötsligt måste hållas under kontroll, för att inte klassas som ett psykfall av de stackar ovetande människorna som råkar bevittna denna händelse.
Denna utmattning resulterade i att vi slog oss ner på ett nytt fik vi fattat tycke för. Där gjorde 2 utbytesstudenter och deras 3 svenska vänner oss sällskap. Denna fika resulterade i att de ansåg att jag imorgon mellan kl 11-13 ska befinna mig på högskolan och sälja biljetter till ett event som äger rum på 8 glas på fredag. Nice! Jag är laddad och Eline och Carro ska med!
Blev så oerhört glad då jag fick ett mess från Carro (Tessies syster) att hon ville svänga förbi mig! Det värme så oerhört, och hennes vänskap är verkligen något jag inte vill gå miste om. Hon berättade att hon varken var arg på mig eller Elias, dessutom ville hon gratulera mig på födelsedagen. Så sött! Presenten var jättefin, men det var tanken som rörde mig mest. Det gör mig så varmt att ha henne som vän.
Ledighet
Gårdagen var den första dagen på denna veckas semester. Jo, ni läste rätt. Jag har semester. Tanken var egentligen att jag skulle ha åkt till en festival i Tyskland (Rock Am Ring) som hade sanslöst bra band i år. Dock ändrades denna sommarens festivalplaner och det är nu Hultsfred som står på schemat, så därför har jag nu en hel veckas ledighet utan några speciella aktiviteter. Jag har ett antal punkter jag hade tänkt att genomföra på eget bevåg:
- Sola (Jag kommer ju jobba inomhus hela sommaren så detta är min enda chans att se lite sommarfräsch ut)
- Aktivera mig politiskt (det är EU-val och jag känner mig som om jag har noll koll)
- Kinafixning (Fixa visum, vaccination, av boka flyget hem och fixa csn-bidrag)
- Fräscha upp kinesiskan
- Köpa biljett till Hultsfredsfestivalen
Jag kan dock redan bocka av solningen på listan. Solade 2 timmar i söndags och tre timmar i måndags. men frågan är: Finns det något tråkigare att göra än att sola? Jag är inte bra på att sitta still och inte göra något. Jag måste ständigt aktivera mig. Särskilt i dessa dagar.
Kvällen spenderades på 8 glas på piren med Elias, Kattis & Christoffer, Sofie och Wasselhoff. Underbart sällskap och god mat en varm sommarkväll. Det låter klychigt, men just nu ser man det fina i små ting. Man känner hur mycket man tycker om människor runt omkring en och att man uppskattar att de finns. För tydligen kan människor ryckas bort ur ens liv när man minst anar det. Det är alla människor som jag umgås med som får mig att gå runt just nu, för att man vet att de finns, för att jag vill finnas för dem. Människor blir upprörda och bråkar om de minsta saker, och ibland kan jag bara inte förstå hur man orkar lägga eneri på det, istället för att värdesätta det man har och att man älskar en människa. Det finns så mycket värre saker man kan ha i skallen och som man går igenom.
Live Love Laugh
måndag 1 juni 2009
Helgens festligheter
Lördag morgon kl 09,00 samlades K-Rautas festisar på parkeringen utanför jobbet. Destinationen var Göteborg. Jag hade sett fram emot detta länge, och jag och Challe var taggade till tusen. Samtidigt som jag tyckte att det skulle bli jättekul att åka iväg, anade jag att det skulle bli minst lika jobbigt. Oerhört mycket känslor och tankar jag måste hålla under ytan.
Fösta stoppet på förden blev en mack där jag och Charlotta sprang in för att liva upp stämningen i vår bil. Detta ledde till att det inhandlades 1pkt kanelgifflar, 1st Marabou mjölkchoklad special edition jordgubbar och 3 underbara CD-skivor (melodifestivalen 2008, Svenska danslåtar och svenska danslåtar i superremix version). Jag har bra smak minsann...men det livade sannerligen upp stmningen! Vi bjöds även på Kjells extremt håriga rumpa ut stickandes genom den andra bilens dörr...en upplevelse...
Nästa aktivitet var Middag på Hard Rock Café. Där sjöngs det "ja må de leva" för Adela (som fyllde år i fredags 29 maj) och för mig (som fyllde år söndag 31 maj). Jag hatar den sången nu för tiden. Vadå leva? Alla bara dör ju. Mina bästa vänner är döda. Det gör så ont. Detta var vad som for genom mitt huvud då de sjöngs för mig. Jag kämpade för att hålla tårarna under kontroll och jag kände hur de brände i ögonvrån. Jag fokuserade istället på att tänka att jag uppskattade att de sjöng för mig, så himla fint! Jag tittade på alla underbara människor som satt runt bordet och som sjöng och tänkte hur mycket jag tycker om dem, och att de lever. Det fungerade tårarna stannade i ögonvrån, jag kände det som att jag höll på att explodera men klistrade på ett leende på läpparna istället och häll tårarna inom mig.
Efter middagen blev det shopping! På väg till shoppinggatan stog människor från Amnesty. De hade en kista. En begravningskista. På min näthinna spelades bilder på Tessie och Emmeli liggandes i var sin kista brevid varandra upp. Jag fick ingen luft. Jag ville bara lägga mig ner på marken och aldrig mer komma upp.
Det visade sig relativt snart att jag och mitt shopingsällskap hade oerhört olika smak. Det slutade med att jag sa att jag riger dem när jag kört klart mitt race genom stadens måste-kolla-igenom-butiker. Mycket bättre så. Inköp en hölls på en oerhört liten nivå och jag är så stolt! China here I come! Inköpen blev ett par örhängen från topshop, ett linne från Monkey och två nagellack.
På kvällen var det dags för mat igen på ett ställe som heter Oaklys. Det var mycket underhållande då personalen bjöd på sång och dans. Simon fick ragg (Henke-i-tajta-superkorsta-shorts) och jag fick ragg (Stor-tjock-man-med-rött-ansikte). Personalen hade tydligen fått uppgifter att vi hade två födelsedagsbarn vid K-Rautabordet så det resulterade i att jag och Adela blev uppdragna till restaurangens mittpunkt där vi parades ihop med var sin tjock partner och skulle ha danstävling. Trots min relativt usla insats gällande dansen resulterade detta i att jag och min partner vann! Hell yeah I'm the number one dancer! jag fick en shot som pris och jag och Adela fick var sin drink.
Middagen var kämpig. Jag kände tårarna komma krypandes hela tiden, trycket över bröstet och jag ville bara gråta ut allt. Jag ville definitivt inte må såhär! Jag ville ha kul med mina vänner från K-rauta! Jag kände mig helt utmattad. vet inte om det berodde på huvudvärken som antingen resulterade av solskenet eller av att jag spänt mig hela dagen för att inte gråta och bryta ihop, eller av att det tar på krafterna att försöka förtränga alla tankar och känslor. jag saknar dem så och jag var tvungen att förneka att det hänt och låtsas som om de var i Australien och hade kul.
Efter all dans blev det hemfärd till hotellet (Gothia Towers). Tydligen var det inte så lätt som vi hade trott. Istället för att komma till Hotellet mitt emot Liseberg hamnade vi i Majorna som enligt en kille vi frågade om vägen till baka var Göteborgs slumområde och stadens råntätaste område. Vi blev räddade av en taxi, och efter ca 1,5 timme hade vi alla återförenats i spy bar på hotellet.
Istället för att spendera min födelsedag på söndagen i Göteborg och göra åt lite er pengar på shopping som jag från början hade planerat, så valde jag att ta den tidiga bilen hem. Jag var helt utmattad. Jag ville bara hem och gråta. Jag hade verkligen haft det roligt i Göteborg, men det hade varit minst lika jobbigt att hålla alla tankar och känslor under kontroll under en sådan lång tid och utan att kunna vara ensam och samla sig. Väl hemma var det dock bara att bita ihop ytterligare då jag skulle foras av släkten med tårta. Jag orkade inte mer och flydde ganska snart till Eline som räddade min dag. Jag fick 5 nagellack i udda färger och en miniplunta av henne. Vi åt pizza, köpte 6st filmer (då kiosken var stängd och vi inte kunde hyra) vi såg "pretty women" och "snygg sexig singel"
På grund av det stora urvalet av bilder från Göteborgsresan så finns alla bilder på facebook! Enjoy!
Fösta stoppet på förden blev en mack där jag och Charlotta sprang in för att liva upp stämningen i vår bil. Detta ledde till att det inhandlades 1pkt kanelgifflar, 1st Marabou mjölkchoklad special edition jordgubbar och 3 underbara CD-skivor (melodifestivalen 2008, Svenska danslåtar och svenska danslåtar i superremix version). Jag har bra smak minsann...men det livade sannerligen upp stmningen! Vi bjöds även på Kjells extremt håriga rumpa ut stickandes genom den andra bilens dörr...en upplevelse...
Nästa aktivitet var Middag på Hard Rock Café. Där sjöngs det "ja må de leva" för Adela (som fyllde år i fredags 29 maj) och för mig (som fyllde år söndag 31 maj). Jag hatar den sången nu för tiden. Vadå leva? Alla bara dör ju. Mina bästa vänner är döda. Det gör så ont. Detta var vad som for genom mitt huvud då de sjöngs för mig. Jag kämpade för att hålla tårarna under kontroll och jag kände hur de brände i ögonvrån. Jag fokuserade istället på att tänka att jag uppskattade att de sjöng för mig, så himla fint! Jag tittade på alla underbara människor som satt runt bordet och som sjöng och tänkte hur mycket jag tycker om dem, och att de lever. Det fungerade tårarna stannade i ögonvrån, jag kände det som att jag höll på att explodera men klistrade på ett leende på läpparna istället och häll tårarna inom mig.
Efter middagen blev det shopping! På väg till shoppinggatan stog människor från Amnesty. De hade en kista. En begravningskista. På min näthinna spelades bilder på Tessie och Emmeli liggandes i var sin kista brevid varandra upp. Jag fick ingen luft. Jag ville bara lägga mig ner på marken och aldrig mer komma upp.
Det visade sig relativt snart att jag och mitt shopingsällskap hade oerhört olika smak. Det slutade med att jag sa att jag riger dem när jag kört klart mitt race genom stadens måste-kolla-igenom-butiker. Mycket bättre så. Inköp en hölls på en oerhört liten nivå och jag är så stolt! China here I come! Inköpen blev ett par örhängen från topshop, ett linne från Monkey och två nagellack.
På kvällen var det dags för mat igen på ett ställe som heter Oaklys. Det var mycket underhållande då personalen bjöd på sång och dans. Simon fick ragg (Henke-i-tajta-superkorsta-shorts) och jag fick ragg (Stor-tjock-man-med-rött-ansikte). Personalen hade tydligen fått uppgifter att vi hade två födelsedagsbarn vid K-Rautabordet så det resulterade i att jag och Adela blev uppdragna till restaurangens mittpunkt där vi parades ihop med var sin tjock partner och skulle ha danstävling. Trots min relativt usla insats gällande dansen resulterade detta i att jag och min partner vann! Hell yeah I'm the number one dancer! jag fick en shot som pris och jag och Adela fick var sin drink.
Middagen var kämpig. Jag kände tårarna komma krypandes hela tiden, trycket över bröstet och jag ville bara gråta ut allt. Jag ville definitivt inte må såhär! Jag ville ha kul med mina vänner från K-rauta! Jag kände mig helt utmattad. vet inte om det berodde på huvudvärken som antingen resulterade av solskenet eller av att jag spänt mig hela dagen för att inte gråta och bryta ihop, eller av att det tar på krafterna att försöka förtränga alla tankar och känslor. jag saknar dem så och jag var tvungen att förneka att det hänt och låtsas som om de var i Australien och hade kul.
Efter all dans blev det hemfärd till hotellet (Gothia Towers). Tydligen var det inte så lätt som vi hade trott. Istället för att komma till Hotellet mitt emot Liseberg hamnade vi i Majorna som enligt en kille vi frågade om vägen till baka var Göteborgs slumområde och stadens råntätaste område. Vi blev räddade av en taxi, och efter ca 1,5 timme hade vi alla återförenats i spy bar på hotellet.
Istället för att spendera min födelsedag på söndagen i Göteborg och göra åt lite er pengar på shopping som jag från början hade planerat, så valde jag att ta den tidiga bilen hem. Jag var helt utmattad. Jag ville bara hem och gråta. Jag hade verkligen haft det roligt i Göteborg, men det hade varit minst lika jobbigt att hålla alla tankar och känslor under kontroll under en sådan lång tid och utan att kunna vara ensam och samla sig. Väl hemma var det dock bara att bita ihop ytterligare då jag skulle foras av släkten med tårta. Jag orkade inte mer och flydde ganska snart till Eline som räddade min dag. Jag fick 5 nagellack i udda färger och en miniplunta av henne. Vi åt pizza, köpte 6st filmer (då kiosken var stängd och vi inte kunde hyra) vi såg "pretty women" och "snygg sexig singel"
På grund av det stora urvalet av bilder från Göteborgsresan så finns alla bilder på facebook! Enjoy!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)