28 februari. Emmelis begravning

Ännu en begravning, ännu ett avsked, ännu än gång ville jag inte gå in i kyrkan, ännu en gång ville jag inte säga farväl. Vackra blommor, vacker musik och den underbara filmen då det hoppar fallskärm. Minnena var så nära. Emmeli var så älskad och så saknad.

Då det ännu en gång var dax att gå fram till en bästa väns kista bröt jag ihop. Tårarna kom ännu mer, känslan av sorg blev överväldigande, andetagen tyngre och snabbare samtidigt som jag inte fick luft. Jag kunde inte resa mig upp, utan kramade ännu en gång om Eline hårt. Prästen/begravningsentrepenören (minns inte riktigt vem det var. Allt blev så svart) kom fram till mig och frågade om jag ville gå ut. Raden bakom oss gick fram till kistan innan vår rad på grund av mig. Jag snörvlade fram att jag ville gå fram till kistan. Jag lyckades ta mig fram med hjälp av Björn (begravningsentrepenören) hållandes i mig så att jag inte skulle trilla ihop tror jag, för det var så jag kände mig.

Ännu en gång ett avsked av en så oerhört underbar och så oerhört älskad vän. Det känns som om jag ska gå i tusen bitar, om jag inte redan gjort det. Det känns verkligen att det är några som fattas i världen nu. Dock finns det fortfarande stunder då jag inte förstår vad som har hänt, stunder av förnekande.

Jag önskar så att jag kunde ha sagt några vackra och fint utvalda ord för att dela med mig av mina minnen, känslor och tankar om Tessie och Emmeli. Jossan målade en underbar tavla av Emmeli, Sofia Remnefors sjöng på Emmelis begravning och Eline läste upp ett brev till Tessie. Jag vill dela med mig. Men jag hade inte ork till det. Jag kunde inte samla ihop mig så pass mycket. Men gudarna ska veta att jag älskar dem. Att jag aldrig kommer glömma dem. de lever inuti mig, i alla minnen och i varje andetag jag tar.

27 februati. Tessies begravning

Älskad och Saknad kommer denna underbara tös att vara, för alltid. Begravningen var fin. Mycket fin. Timmarna innan begravningen snurrade tankarna i huvudet. Tankar som "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!" Jag ville inte åka dit. Jag ville inte gå på begravningen. Jag ville inte inse sanningen. Jag ville inte säga hej då.

Varje gång prästen sa "Theresia är död" kändes som en kniv i ryggen. Det gjorde så oerhört ont. Det kändes som om själen gick sönder. Tårarna slutade aldrig rinna, andetagen slutade aldrig kännas tunga. Jag kunde inte sjunga med i psalmerna, även om jag ville det för att hedra Tessie, men min syn blev suddig av tårarna som fyllde ögonen.

Jag ville inte gå ut ur kyrkan. Jag ville inte lämna Theresia.

Welcome home darling!

MALIN HERTZ HAR KOMMIT HEM!

(Levande, och full av historier jag kommer få höra. Detta värmer oerhört)

and since I fell for that spell I´m living there aswell

Idag skulle jag jobbat 06.45-16.30. Jag kände att det började bli mycket tankar och känslor inuti mig då jag bytte om. Trycket över bröstet, känslan av att hur mycket man än andas så får man ingen luft hade ännu en gång gjort mig sällskap.

Jag gick ut till fikarummet för att lämna metron jag tagit med mig. Då brast det. Charlotta frågade hur det var med mig/vad som hänt och kramade om mig. Tårarna kom, mascaran smetades ut och jag grät så hela kroppen skakade.

Jag vill jobba. Känns bra att tänka på något annat. Att låtsas som att allt är bra, allt är som det alltid varit och att mina vänner lever och är lyckliga. Nu är jag hemma, tänker, saknar och sörjer.

Kom dessutom inte hem från Jönköping. Missade tåget jag skulle ha åkt med till Habo, plus att jag höll på att hoppa på ett tåg till Nässjö. Jag var i en helt annan värld i mina tankar.

Those that are dead are not dead

they are just living in my head

Verkligheten ger mig ett slag i magen

Självklart hade Emmeli stamkundskort på K-Rauta. Jag är ju som en levande reklampelare för detta ställe, och var det någon som fått höra allt så var det Emmeli. Så en dag när hon hängde på K-Rauta så skaffade hon "Ihop".

Det skickades fortfarande ut reklam till henne från K-Rauta, så jag sa till Anita att jag skulle radera henne från detta. Jag hade varit samlad nästan hela dagen igår, jag trodde att jag skulle klara det, jag kände mig så stark. Jag letade upp henne i datorn, skulle trycka på knappen "radera kund". Det gick bara inte. Det kändes som om jag raderade en del av hennes existens, jag kan inte, jag vill inte. Jag vill att hon ska vara här med mig, skrattandes och leendes. Det var som om verkligheten kom ifatt mig ännu en gång. Jag vill inte förstå, jag vill inte tro att det är sant. Jag vill att de ska vara här! Nu! Tårarna kom ännu en gång.

Efter jobbet träffade jag Elias på Johans café. Han var Tessies baldejt och de bodde ihop i Australien ett tag. Denna fika var underbar. Det kändes så skönt att träffa honom. Är alltid skönt att träffa de människor som älskade dem så innerligt. Tessie och Emmeli var så älskvärda Så underbara. Jag har aldrig hittat människor jag funkar så bra ihop med, som jag har så kul med.

As longa as you´re in my heart you´re as real as me

I fredags såg jag dem. På Ryhov, sjukhuskapellets. Jag har hela tiden känt att jag måste se dem för att jag ska förstå att de inte är i Australien längre, men då det var dags att gå in i det andra rummet var det så svårt att ta sig över tröskeln. Tårarna ville inte sluta rinna. Efter vad som kändes som en evighet, lyckades jag samla mig och gick försiktigt in i rummet där mina två bästa vänner nu befann sig. Jag gick sakta fram och ställde mig mellan kistorna Där låg mina underbara och älskade vänner döda, i var sin vit kista. Tessie på min vänstra sida, och Emmeli på min högra.





Gosedjuren de hade när de var små låg brevid dem i kistan. De hade inga yttre skador förutom ett litet blåmärke Emmeli hade på högra handen. De var fina, inte läskiga. Jag vågade inte känna på dem. Det enda speciella var att det syntes att de inte var där. Deras själ är på andra sidan nu. Det hela kändes så konstigt, som att det inte händer på riktigt.

Jag pendlade mellan att gråta hysteriskt, till att hamna i något meditativt tillstånd och bara stirrade ut i tomma intet.

Nu efter så hade besöket det effekt jag hoppades att det skulle ha. Jag kan inte förneka att bilden av min älskade Emmeli och min älskade Tessie liggandes i var sin kista, livlösa, inte dyker upp i huvudet som en blixt då och då. Jag tror det börjar sjunka in nu. Ibland i alla fall.

Bom

Jag gick upp till fikarummet på lunchen. Det första jag gjorde var att ta fram JP. Detta har jag gjort sedan den hände. Jag kollar efter dödsannonserna. Igår stod de där. Jag anade det. Ändå ville jag så gärna se dem, trots att jag var på jobbet. Jag trodde jag skulle klara det,men det kom som ett slag i magen. Tårarna kom. Jag kan fortfarande inte förstå. Jag lyckades samla ihop mig och ge mig ut i butiken igen. Jag ville inte åka hem, även om det var oerhört nära att jag gjorde det. Jag kunde inte tänka på något annat, jag kände mig så tung, tiden stod stilla och jag hade ingen energi. Jag ville vara lägga mig ner på golvet i kassan och gråta. Men det jag tänkte var att de kommer inte tillbaka bara för att jag går hem, och jag kommer definitivt inte tänka mindre på Tessie och Emmeli hemma.

Jag saknar dem så oerhört.

Kommer hoppet alltid finnas kvar?

Jag var ledig från jobbet en dag förra veckan. Jag tyckte att det kändes skönt att jobba. Vissa dagar var oerhört tunga då man går med gråten i halsen, tiden står stilla, världen är som en dimma och allt man kan tänka på är min älskade Tessie och min älskade Emmeli.

Andra dagar gick skrämmande bra. Dagar jag gör allt för att tänka på något annat. Dagar jag ständigt håller mig sysselsatt och aldrig vill vara ensam i ens en minut. jag låtsas som om ingenting hänt, som om de fortfarande är i Australien och reser och kommer komma hem och jag kommer att få höra om alla deras äventyr. Jag blockerar alla tankar och alla känslor. Då arbetsdagen är slut är jag helt slut, och följande dag blir en dag av dimma.

I lördags, någon timme innan stängning, ringde Anita (Emmelis mamma) till mig. Dagen hade gått ganska bra. Gjorde allt för att hålla mig på topp, då vi skulle gå till O'Learys och kolla på melodifestivalen efter jobbet. Anita ringde från hemtelefonen. Detta numret står fortfarande registrerat som "Fröken Grön" på min mobil, så när Anita ringde trodde jag för en kort sekund att det var Emmeli som ringde. Jag blev så oerhört lycklig. Sedan när verkligheten kom ifatt mig kändes som om min själ gick sönder inuti mig.

Anita berättade att kropparna kommit hem nu. Mitt i min dag av förnekande för att klara av dagen, kom detta som ett slag i magen. Men att hon ringde och berättade det är så oerhört betydelsefullt för mig. Jag tror jag måste se dem. Jag vill bli av med hoppet att allt är en dröm, att allt är ett misstag, ett dåligt skämt eller en lögn. Jag vill bli av med mitt förnekande och mitt hopp. Jag måste se dem för att inse att jag aldrig kommer få höra deras skratt igen. Att jag aldrig kommer få omfamna dem igen. Att jag aldrig kommer få prata med dem igen. Jag måste inse att de är döda, men lever i mitt minne och i mitt hjärta. För alltid.

Jag och Eline lyckades ändå ta oss till O'Learys den kvällen. Melodifestivalen var mycket spännande. och flickorna som var med oss är underbara. Tack Challe, Kattis, My och Mickis för en underbar kväll.

Söndagen var becksvart och full av den tjockaste dimma. Tessie och Emmeli var ständigt i mitt huvud. Jag fick liksom inte ur dem ur mitt huvud. Tiden stod stilla, jag kom inte ihåg vad jag gjorde och vaknade ständigt ur mina tankar och försökte återgå till verkligheten. hade det inte varit för Mattias ständigt uppmuntrande blickar, ord, gester och dåliga skämt som fick mig skratta hade jag inte klarat dagen alls. Dock gick jag hem två timmar tidigare ändå. Det gick bara inte mer. Tårarna rann från mina ögon och trycket i bröstet blev för mycket. Jag fick inte luft. Samtalet med Pierre gav mig styrka. Jag kommer klara det här. Jag måste klara det här.

I morse då jag tittade mig i spegeln kände jag inte igen personen som stirrade tillbaka. Har aldrig varit med om något liknande. det var ju jag. Allt kändes och såg annorlunda ut. Något fattades. Men vad? Det var en mycket obehaglig känsla.

The Bravery

Tell me

Come on tell me what you can

Even as you wait for death you're wiser than I am

Tell me what does it mean to exist

I am not a scientist I must believe in more than this

And I can not accept

That everything is real

Is only what our eyes can see

And our hands can feel

Not even earth can hold us

Not even life controls us

Not even the ground can keep us down

The memories in my head

Are just as real the time we spent

You always be close to me

My friend

This is not the end...

I don't care

I don't care what you believe

As long as you are in my heart

You're just as real as me

Maybe even more

Someone has touched so many lives

Can never never die

Lost in a new world I don´t like

Igår blev det ännu en dag på jobbet. Denna gången gick det inte riktigt lika bra. var ett vrak när jag kom till jobbet. Började kl. 12,00, vid kl 16,00 började det kännas bättre tack vare alla underbara kollegor. Jag hade inte klarat det annars.

Mickis vänner kom in på jobbet och stod och snackade och flummade vid infokassan med henne. Det fick mig att tänka på min älskade Tessie och min älskade Emmeli, när de brukade komma in på jobbet utan någon egentlig anledning och bara snacka lite. Det kommer aldrig mer hända igen. Känslan var tillbaka. Jag kände hjärtslagen öka, trycket mot bröstet, tårarna närmar sig bristningsgränsen. Jag fick ingen luft. Jag sprang bara ut ur varuhuset. Jag lyckades ändå vara kvar hela dagen. Jag är nöjd ändå.

Jag saknar er.

Våra galna stunder.

Spontana påhitt.

Våra djupa stunder.

Jag saknar era skratt.

Det känns verkligen som om världen håller på att vändas upp och ner. Jag förstår ingenting nu mera. Människor är hjärtlösa, människor man älskar av hela sitt hjärta försvinner och människor blir bara ensammare och vilsnare. När hände detta, eller har världen alltid varit så här?

The lights are gone, and the party's over

Jag jobbade igår! Jag lyckades denna gången, och klarade t.om. hela dagen. I början var det riktigt jobbigt. Jag kände tårarna svida i ögonen, känslan av sorg komma krypandes, ett enormt tryck över bröstet och känslan av panik. Andetagen blev tyngre och snabbare. Men jag klarade det!

Alla var så stöttande på jobbet. Och det var så skönt att inte tänka på Det. Vara sysselsatt. Jag gjorde manliga grejer också: borrade i betong med en betongborr! Jag var dock livrädd när min kollega Andreas föreslog att jag skulle prova. jag är ju rädd för symaskiner och gräsklippare i vanliga fall. De har liksom aldrig varit på min sida.

Jag är dock lite rädd för att jag ska stänga in alla känslor, precis som jag brukar göra när det blir jobbigt. Man förnekar, lägger alla känslor i en liten box, låser boxen, kastar bort nyckeln ochgömmer boxen. Om jag skulle göra det i denna situationen tror jag att det skulle äta upp mig innefrån.

TillbakaBlick

Kommer jag någonsin att kunna använda riktiga glasögon, eller glasögon med fönsterglas efter mitt och Tessies delägandeskap i dessa pilotglasögon med fönsterglas? Jösses, vad snygga vi var i dem! Vi ägde på Bongo! Dock kunde min arbetskamrater riktigt se vad jag såg då jag bar dessa. Why? We were georgius! Ingen fårstog mode som du Tessiedarling. Love you

Idag besökte jag familjen Green. är så skönt att kunna komma dit. Känns så bra av någon anledning. Jag gick in på Emmelis rum en sväng. Var oerhört tungt. Jag lånade en film som vi brukade se, Higway. Jered Leto och Jake Gyllenhaal är med i den. Vi hade olika åsikter om vem som var snyggast. jag höll som vanligt på Jake. Vi brukade citera från den. Saker som "Gold star!" och "Pop Quis!"Jag har inte kunnat se den än dock. Men jag vill. Jag saknar henne. Jag kände mig inte lite rutten när jag tog tillbaka filmen som jag lånat ut till Emmeli innan hon åkte till Aussie-land. Jag ansåg verkligen att hon behövde se den. Men den är så sanslöst bra. United states of Leland heter den. Älskar den filmen. Älskar Emmeli.

Minnesstunden

Jag på minnesstunden som hölls idag. Det var så fint. Det var oerhört jobbigt. Vi hade ett bildspel med bilder på de underbara töserna, musik som de gillade i bakgrunden, även filmerna från när de hoppade fallskärm visades. Vackert. De är så levande. Alla deras små rörelser, kroppsspråk, sätt att säga sakerna på. Skratten. Det var jobbigt. Hela kyrkan var full av människor. Det fanns en bok för var och en av flickorna där man fick skriva en hälsning eller liknande. Jag var så tom då jag skulle skriva efter att ha gråtit så mycket under bildspelet och filmerna, så för att vara helt ärlig blev det nog mest en massa skräp. Det tycks vara en svaghet jag har, när man väl ska säga något viktigt, så tycks jag aldrig hitta orden.

Men de vet att de var älskade. Jag minns så väl då visa hej då då de skulle åka till Australien. Jösses, vad jag grät. jag tyckte att Det var jobbigt...om jag bara hade vetat vad som komma skulle.

Det var underbart att så många vänner var där. Så många som stöttar en under denna fruktansvärda tid. Alla varma ord. Alla glada minnen.

Jag saknar dem och älskar dem så att det känns som om jag ska gå sönder.

By Erica Rudin 09.03.06

Goodbye is only painful when you know you´ll never say hello again. I´ve learned that GOODBYES will always hurt, pictures never replace having been there, memories, good or bad, will bring tears and words can never replace those feelings.

You´re not here, that tears my heart apart. I feel pain where I nerver could dream that pain could live. I feel angry and hopless in every step I take when you arn't here to support me. I have so many questions I never are going ask you about. Places we never are going to see.

You will see me live my life with sandness in my eyes and sorrow in my heart. It will reflect everything I do in my life, through you, you will always be in my mind. For me it will always be endless of love for you in my heart, live my life day after day, and hoping for tomorrow. You will always live through all the memories of pictures, laufter, smiles, crazy things, journeys we done, intern jokes, kindness and for loving.....life.

Everyting changed that day, for the rest of my life........but I wasn't just ready for it. You are my angel, who left us all for the kingdom of heaven. Heaven is a place nearby, but it´s too far away from me. With endless love for you, I will miss you.......forever.

Jag trodde det skulle gå

Igår gjorde jag ett tappert försök att gå till jobbet. Var lite nervös över hurvida det skulle gå efter att ha pratat med Pierre och Challe och Irre.

Challe och Irre var verkligen underbara då det i torsdags kväll kom hem till mig med vad man skulle kunna kalla för "tröst-låda". Denna låda innehöll: 1st Daim, 1st Marabou choklad, 1st Wall-E, 1st K-Rauta maskot, 1st lejongosedjur, 2st nagellack (rött och lila), Yogi Te och 1 paket glass från Ben´N Jerry. Det värmde. Tack så oerhört mycket!

Jag gick upp extra tidigt i fredags för att ha tid att känna efter innan jag gick till bussen, känna efter på bussen, mellan bussarna, på nästa buss till Solåsen, på väg till jobbet och innan jag började jobba. Redan vid busshållplatsen kände jag tårarna i ögonen och klumpen i halsen. Väl inne på jobbet kände jag att jag höll på att spricka. Det är så påfrestande att hålla masken i så lång tid (det tar ca 40 min att ta sig till jobbet om man inte har körkort och bor i Habo). Så då jag kom innanför personalingången kom tårarna, det bara brast. Jag trodde att jag skulle klara det. Hade gjort allt för att försöka låtsas som att allt var som en vanlig arbetsdag. Scheisse.

Pappa kom och hämtade mig. Challe och Irre satt med mig tills han kom. Erik L en stund med.

Hela dagen var bara svart och tung.

Jag vill att de ska vara här, med mig, nu. Kom tillbaka! Väck mig nu! Säg att det inte är sant!

För er som vill, oavsett hur väl ni kände dem, är det minnesstund kl. 18,00 i Habo missions kyrka. För att minnas dessa underbara flickor. ALLA är välkomna.

Väck mig

Jag pendlar från att känna mig tom eller inte känna något alls, till att gråta och det känns som om min kropp vänder sig ut och in av psykisk smärta.

Tiden står stilla

Jag tycker att det känns som om jag ältar. men det är bara Tessie och Emmeli som snurrar i mitt huvud just nu. Kom tillbaka!

Det som hjälper mig är min tro: Att de är närmare mig nu, än när de var i Australien. det hjälper lite, även om man inte vill ha bara minnen kvar, utan Tessie och Emmeli. Scheisse!

Emil och jag besökte Greens igår kväll. Det värmer att Anita och Dan är så välkomnande och öppna. Vi får komma dit när vi vill, stanna hur länge vi vill och Dan hade till och med sagt att jag och Emil kunde börja ta källardörren.

Carro Isaksson kom förbi innan. Det värmer att folk bryr sig så mycket. Att de vill hjälpa en. och tack till Malin Hertz också, som skickar kärlek och omtanke från Afrika. Och tack Pierre. Tack alla.

jag vill komma tillbaka till jobbet. Men det är svårt att jobba inom service då det gäller att stoppa in privatlivet, känslor och tankar i en låda, låsa lådan ordentligt, kasta iväg nyckeln och gömma lådan. Jag måste få ur mig allt just nu. Annars så kommer det att bryta ner mig innefrån. Emmeli och Tessie betydde så otroligt mycket för mig så det inte går att beskriva med ord. Ni som såg oss tillsammans kan förhoppningsvis förstå. De var så underbara. Jag älskar dem så.

Det blir minnesstund för Tessie och Emmeli på lördag kl 18,00 i Habo Missionskyrka. ALLA är välkomna. Sprid ryktet. Det blir okristet, även om prästen kommer finnas där, möjligheter till att tända ljus och så vidare. Bildspel och musik. Minnen.

Tårar

Oavsett hur många tårar jag fäller, och jag har fällt många, så kommer inte allt ur mig. Jag kommer alltid att älska dem, alltid att sakna dem. Jag kan inte förstå. Är de inte på sin livs resa längre? Visst låter det ironiskt. Sitt livs resa. Tessie var ironisk Jag var naiv. Emmeli var brutalt ärlig. Mina partners in crime. Kom tillbaka.

Kattis har varit så otroligt underbar. Ringer och messar och kollar hur det går för mig. idag tog hon emd mig på picknick till utsikten i Huskvarna. Hon hade varit så huslig och kokat varm choklad, köp oändligt med kakor, kex muffins och andra sötsaker. Hon hade till och med med sig filtar. Det var precis vad jag behövde. Vi pratade om Tessie och Emmeli, vi skrattade också. Skratten är de som läker. Hon hade även gjort 2 cd-skivor till mig. En med glad musik, och en med sorgsen musik. För att markera vilken som var vilken hade hon gjort smileys på dem. Det går inte att beskriva i ord hur tacksam jag är för vad hon gjort/gjort för mig. De minsta ting betyder så mycket. Det helar.

Promenerade med Emil Uddenberg igår. Emmelis bästa killkompis. Skratten läker såren som kanske aldrig kommer läka. Men det känns bättre.

De på jobbet har varit så otroligt omtänksamma! Det betyder så mycket. Tack alla!

Till alla som skriver till mig. Jag är så oerhört tacksam ska ni veta!

Kan fortfarande inte förstå

Det känns som om jag dras ner till jorden, min rygg vill inte gå rakt, jag orkar knappt säga ett ord, varje steg man tar känns ansträngande och varje andetag man tar känns det som om luften ska gå ur lungorna.

Jag känner mig så tom. Jag saknar dem av hela mitt hjärta, och det känns som om det ska gå i tusen och åter tusen bitar. Samtidigt känns det som om jag väntar på att de ska komma hem, ge mig en kram och berätta alla historier de varit med om under sin livs resa. Vi skulle ju träffas i Shanghai. Ni skulle hälsa på mig där.

Det känns som om något fattas i mitt liv, som om det alltid kommer finnas ett hål att fylla. Det är Tessie och Emmeli som fattas, som alltid kommer saknas, som alltid kommer älskas.

Hade det inte varit för alla som visar att de bryr sig om en hade jag gått under totalt. Ni ska ha ett stort värmande tack! Det betyder så oerhört mycket för mig att veta att det finns vänner där ute.

Säg att det bara är en dröm, eller bara ett dåligt skämt

Theresia Johansson och Emmeli Green finns nu inte längre. De har lämnat oss. Det var oväder, regn. De hade hyrt en bil. De kom över på andra sidan.

När Anita Green sa orden till mig trodde jag att hon skämtade med mig. Men vem skulle skämta om något sådant? Jag kan fortfarande inte förstå att jag aldrig mer kommer att få se och prata med dem igen. Det är ofattbart.

Jag som saknat dem så! Emmeli som eventuellt skulle komma hem. Theresia som gjorde lite nytta med hennes sparade pengar. Emmeli med sina galna upptåg. Mina partners in crime.

Kattis och Charlotta var med mig när jag fick beskedet. Dessa två människor ät guld värda. Tack för att ni fanns där igår.

Säg att det bara är en dröm, för jag älskar dem så.

http://http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4529566.ab