Gone

Nu har det hänt. Jag kan inte längre ringa era mobiler och lyssna på era telefonsvarare. De är borta. Liksom ni.

Nutid och dåtid

Jag tittar på tjejen som står framför mig. Hon är som mig för två år sedan. Lycklig. Oventande. Sopontan. Galet naiv. Hon umgås med sina närmaste alltid givna partner i crime.

Jag känner avundjuka och sorg. Men Jag borde känna tacksamhet över den tid jag fick med Tessie och Emmeli. Men jag vill ha mer. Jag vill ha dem tillbaka. Mina ständiga följeslagare vid min sida. Jag kan fortfarande inte acceptera olyckan. Jag är fortfarande rädd att åka bil. Ännu mer rädd för att köra själv.

Jag vill vara ute och fira SM-guldet som gick till HV med Tessie och Emmeli, för de brydde sig lika lite som jag. Men vi hade alltid kul, vad vi än gjorde, hur vi än gjorde det.

All I wanna do is to see your face when you open the door

Idaag kom det in en kund på jobbet, och för ett ögonblick trodde jag att det var du. Lycka sköljde över mig för bara ett ögonblick, för att sedan smulas sönder då jag genast insåg att det aldrig kommer att vara du.

"Läget med dig idag då?"

En sådan fråga man får varje dag, och sedan olyckan vet jag fortfarande inte vad jag ska svara. Jag blir bara ställd av frågan då jag får den och mummlar något i stil med "Jo da".

Men jag måste säga att det kändes bra att ha besökt gravarna. Det får mig att vilja försöka leva lite mindre i det förflutna (då det aldrig komemr tillbaka), och försöka fokusera mer på framtiden. Dock har jag svårt att leva i nuet fortfarande och tenderar till att längta tillbaka till tiden med Tessie och Emmeli eller till framtiden i Kina. Att spendera mina timmar i byggkassan på jobbet gör det inte lättare då man under långa studer lämnas ensam åt sina tankar.

Hej flickor

Jag tog mig i kragen idag, jag tog min systers cykel. Jag hittade vägen denna gången. Habo kyrka. Där vilar mina två bästa vänner nu sedan ett år tillbaka. Idag besökte jag dem för första gången.

Det var fruktansvärt i början. Kroppen ville inte röra sig framåt Kändes som om jag skulle sjunka ner på marken och falla ihop. Men när jag väl fick se gravarna, stenarna med flickornas namn, kom gråten. Det var skönt att få gråta ut, samtidigt som det slet mig i bitar.

Flickorna fick var sin glasflaska med kinesiskt motiv på. I dem finns våra minnen som vi har/hade tillsammans.

Tack och lov för att det snöar

Idag är det min lediga dag denna vecka, och det enda som stod på schemat idag var att besöka kyrkogården. Om det varbra väder ute. Idag snöar det. Jag kände rädsla och panik då jag såg solens strålar utanför, men lättnade kom igen då det åter började snöa. Jag vill gå dit. Säga hej, och för att gråta av mig. Jag vill få ut allt. Jag har så mycket inom mig. Jag vill att alla ska veta hur underbara de var. De finns verkligen ständigt i mina tankar. Jag vill prata om dem, jag vill prata med dem. Gud, vad jag saknar dem.

För att distrahera mina tankar började jag plugga kinesiska och satte samtidigt på Mulan på mandarin den med. Hjälpte inte. Jag kan inte kolla på filmer där människor dör, där människor förlorar sina älskade eller då bilar slår i tusen bitar.

På jobbet snackas det om att jag ska ta truckkort. Jag är rädd för det. Jag vågar inte övningsköra för jag är rädd för känslorna och tankarna som kommer över mig. Att ha tryckkort är skrämmande på det sättet det med. Men det kan jag ju inte säga till Mr Chef ju. Låter ju jättedumt. Det är bara att bita ihop.

Oh My God

Idag har jag varit ledig. Vilket innebar att jag tvingade mig själv ur sängen klockan halv ett. Dock har jag även haft kinesikalektion. Lektionerna går jättebra och jag pluggar så fort tillfälle ges: På bussen in till stan, på rasten på jobbet, på bussen hem från stan. Det är så kul!

Dock på tåget hem (som går ända till Göteborg) glömde jag min plånbok. Min guldiga plånbok inköpt i Kina! Detta är TREDJE gången i år som jag förlorar mitt bankkort! Hur är detta möjligt? Hur lyckas jag? Det är absolut bara jag som kan lyckas med något sådant här!

Även att jag saknar Kina. Just ni känner jag mig som Lily Allen uttrycker sig i hennes cover på Kaiser Chiefs låt " Oh My God".

Oh, my God I can't believe it I never been this far away from home. Jag är inte i Kina och Tessie och Emmelie är borta.

Ännu en dag då jag skyllde på vädret för att inte bege mig till era gravar älskade. Idag var det för vindigt. Jag skäms över att jag inte besökt er. Jag har bara Nästan besökt er. Just nu är jag i stadiet då jag vill gå dit, men vågar inte. Innan ville jag verkligen inte gå dit. Så det är ett framsteg i alla fall.

Högskolan here I come!

Då var besluten fattade. Jag har nu anmält mig till Umå Universitets civilekonomutbildning med internationell inriktning (helt på engelska), Jönköpings Universitets IM program och Kristianstads högskolas ekonomprogram med inriktning Kina.

Jag kollar fortfarane in olika kinesiska universitet och överväger det alternativet. Lite klurigt då många program är på kinesiska...Men jag är ju där för att lära haha.

Dock verkar mina Päron inte särskillt förtjust över min entusiasm att spendera en längre tid i Kina...Ska inte föräldrar stötta sina barn i deras beslut om det gäller att fullfölja sina drömmar..? Eler är det jag som missat något?

Mina kinesiska lektioner går super! Jag har nu 2 timmars lektioner två gånger i veckan. Och det går sannerligen frammåt. Min lärare är toppen! Jag försöker att inte kolla i min kinesiskabok på bussen till eller från jobbet...men tycks inte riktigt kunna låta bli.

Wo de shenti de zenmeyang?

Jag är förvirrad. Hur mår jag egentligen? Det händer att jag har dagr då jag kan kratta, le och skämta precis som om allt var som vanligt. Som om inget hänt. Men gråten är alltid så nära. Sorgen och den skrikande saknaden finns alltid där. Jag gråter fortfarande mig till söms, jag kommer gråtandes till jobbet eller börjar gråta där. Ibland finns det dagar då jag har lyckats intala mig att jag mår bra. Men varför gråter jag då? Jag vill så gärna prata med dem, hålla om dem, skratta med dem. Jag vil ha tillbaka dagarna då vi gjorde precis ingenting och hade så fruktansvärt underbart. Alla låtar handlar om er. Min ipod är som en tortyr jag utsätter mig för varje dag. Jag vill vara nära er.

Och ändå finns det alltid en ursäkt till att inte besöka era gravar. Jag vågar inte se sanningen i vitögat. Jag vill inte se det. Jag vill inte se de två stenarna med era namn på.

Vad är grejen emd killar och hockey?

Man tar det ganska hårt och delvis personligt när man just blivid dumpad för att den man planerat att träffa ska se på hockey. Dessutom får man även höra att personen i fråga självklart skulle väja mig om det stod mellan hockey och mig, och att jag givetvis vet detta. Trots detta så fattades beslutet. Han skulle se på hockey.

Jag känner mig inte ratad eller så. Jag är inte riktigt van vid att bli behandlad på detta måste jag erkänna. Särskilt inte efter kina då man var den enda blondinen så långt ögat kunde nå.

Men till saken hör även att han sa att det var okej att vi kunde ses, att han skippade hockeyn. Dock var jag vid detta laget redan så irritera och full av känslan av att bli ratad så min lust att träffa honom var sannerligen inte längre existerande Så jag sa att han kunde se på matchen. Om inte så skulle ju Jag bli boven i dramat. Då skulle ju jag ta ifrån honom det han vill göra. Då får jag dåligt samvete. Så nu sitter jag här, ratad, bitter och ensam.

(okej, ensam är jag inte. Jag sitter och diskuterar denna "hockeysituation" med min syster som förstår mitt resonerande fullständigt och står på min sida i det här"

Zhongwen

Idag träffade jag min privatlärare i kinesiska för första gången. Det kund inte varit bättre! Hon var riktigt trevlig, rolig och så lätt att umgår med samtidigt som hon var sträng när det kom till undervisandet. En ultimat kombination. Jag kände äntligen ruset av lycka i mig igen. Som kolsyra i en allt för skakad flaska. Det bara pös ur mig. Det är skönt att ha något att längta efter och kämpa för i saknaden av de underbaraste människorna jag någonsin haft nöjet att lära känna. Min dröm om Kina får mig på något sätt att fortsätta kämpa, att fortsätta att le.

Glad påsk!

Gårdagens festande tog vägarna till Bongo. Vi hade bara en plan igår kväll: Vi skulle inte gå till Bongo. Men det var trevigt. Jag träffade 2st kineser (well, okej den ena av dem ser ut att vara kines men är egentligen amerikan), pratade kinesiska och träffade gamla vänner. Riktigt trevligt. Dock så had jag velat shakea ass på dansgolvet. Det får bli en annan dag.


Jag fick även en inbjudning till ett kinesiskt event på högskolan som ska äga rum den 21 april. I'm so gonna be there!

Happy birthday love

Grattis på födelsedag Theresia. Shengdan kuai le.






Jag önskar så att jag hade kunnat säga detta till dig öga mot öga. Få gå och klura på födelsedspresent elelr hur vi skulle firat at du nu skulle ha varit 22 år. Jag har fortfarande så mycket jag vill berätta för dig, och historier jag vill höra dig berätta om. Jag vill att vi ska kunna skämta och dra skämten nästan lite för långt och föställa rösten. Jag vill dans agenom natten och ha sanslöst roligt. Jag vill ha dig tillbaka. Jag vill ha dig här, för jag behöver dig. I mina tankar är du så verklig. Jag invillar mig fortfarande att du ska komma gåendes mot mig med ett lende på läpparna. Jag ser precis hur du rör dig. Jag hör ditt skratt. Jag minns sista gågen jag såg dig.