I guess I'm back

I söndags kom jag hem från ett halvår i Shanghai där jag pluggat kinesiska (mandarin). Det gick fort. För fort.

Varför måste allt gott komma till ett slut? Livet är uppbyggt så, jag vet det. Det har alltid varit så. Ändå har jag så svårt att acceptera det.

Nu saknar jag inte bara mina svunna underbara tider jag spenderade med Tessie och Emmeli, nu saknar mitt hjärta även Shanghai och alla underbara människor jag nu känner där.

Att summera allt som jag varit med om under halvåret kommer att ta tid så det kommer att dyka upp lite då och då. Det jag kan säga är att det är att Shanghai är min stora kärlek och den kommer att få ser mer av mig.

Väl tillbaka i Jönköping var mitt första intryck: tystnad
Hela mitt liv har jag gått och inbillat min lilla lantlolla-hjärna att Jönköping är en storstad, eller en stor stad. Men den är ju så tyst, till och med klockan halv tio på kvällen.

Mitt första intryck av Sverige var: vackert
Stora skogar som är alldeles snö täckta. Shanghai är ingen vacker stad. Visst den har enastående arkitektur, men för mig kommer det vackra i naturen. Det finns inte i Shanghai. Men där finns allt annat. Varje dag är ett äventyr, man vet aldrig vad som ska hända. Det är till och med ett äventyr att gå över gatan.

Mitt första intryck av att träffa vännerna: Vi är lika nära nu som då, vi har lika roligt nu som då, och vi är lika konstiga nu som då. Det värmer i hjärtat.