Röster från förr

Jag har funderat på om folk tror att jag är okej igen. Jag hade ett utvecklingssamtal med min chef förra veckan. Första frågan var: "Hur mår du?". Hon sa även att om jag ville så har vi företagshälsa så om jag ville prata med någon professionell så går det att lösa. Men jag verkade ju må bättre nu så det kanske inte behövdes ansåg hon. Just då var jag helt okej med det. Det hade varit en bra dag i förnekelsens tecken.

Men jag är inte okej, och jag undrar om jag någonsin kommer att bli det. Idag ringde jag deras mobiler för att få höra deras röster. Jag ringde 7 ggr var till dem. Ingen svarade. Som vanligt. Så som det kommer att vara nu. Jag hade en ny känsla inom mig idag. Jag hade trycket över bröstet och jag var som i en dimma. Jag kunde inte fokusera, som ett tunnelseende. Jag saknade dem, men kunde inte gråta, även om jag kände att det var det jag skulle ha behövt för att få ur mig allt. Men det var bara att bita ihop och återgå till jobbet och att le åt kunder.

Allt är inte okej. Jag vill ha dem tillbaka. Jag är ledsen för att jag sårat för att jag är med Elias. Man kan inte få saker ogjorda även om det är min högsta önskan på min önskelista till födelsedagen.

All we can do is keep breathing

Då var det äntligen helt ute i luften. Inga hemligheter längre! Alla vet. Det känns så mycket bättre nu, även om det var så oerhört jobbigt att berätta det. Jag mins blicken i hennes ögon. Chock. Tårarna började rinna från oss båda. Men nu vet båda familjerna att vi är tillsammans. Det har varit som en stor tyngd över mig. Han gör mig så lycklig och jag tycker om honom så mycket, och då vill jag att dessa familjer ska veta om det då de betyder så oerhört mycket för mig med. Jag kände mig som ett svin dock. Både mot Tessie och mot hennes familj. Min största rädsla är att det ska känna sig svikna av mig, att de ska tro att Tessie inte betydde något för mig. Jag känner mig som ett svin mot henne, men samtidigt tror jag att hon vill att jag ska vara lycklig och fortsätta leva. Det skulle vara så olikt henne att tycka något annat. Jag älskar henne, och jag tänker varje dag på om det är okej med "mig och Elias". Det betyder INTE att jag älskar henne mindre. Bara att livet otroligt nog går vidare. För mig så står tiden stilla. Att det är 3 månader sedan det hände kan jag inte förstå. Det känns som om det var igår. Men när jag är med Elias flyger tiden iväg.

Jag minns dessutom så väl alla gånger vi triggade varandra att göra spontana/korkade/roliga grejer med killar bara för att de två som inte var delaktiga i aktiviteten skulle få något att snacka om då de ej hade något eget liv. Jag saknar dem.

Ni får tycka illa om mig för det här med Elias, jag kan förstå det. Men jag önskar att jag fortfarande får hålla er nära mitt hjärta. Förlåt om jag sårade er, för det var absolut inte min mening.

Always one foot on the ground

Nu har jag varit ledig hela helgen efter att ha jobbat 8 dagar i rad, och som jag förutsåg så kom smällen idag. Då jag jobbar håller jag allt inom mig och förnekelse ligger närmast till hands. Hela lördagen höll jag mig ständigt aktiverad. Idag söndag kom allt ifatt mig, och det gör så jävla ont. Jag klarar inte av att hålla så mycket tankar och känslor inom mig hur länge som helst och detta visste jag, men likt förbannat låtsas jag som om de är i Australien och lever livet (gosh vad ironiskt det låter).

Jag vill vara lycklig idag för jag har haft en riktigt trevlig helg och dessutom fyller Elias år idag, vilket hat tycker är en lite överskattad sak att fira.

På senaste tiden har jag sett som Tecken från Tessie överallt, och med rädsla är min fråga: Emmeli vart är du?! Det går inte riktigt beskriva men det är som om man ser Tessie i saker och ting. Och det känns som om jag tappat bort Emmeli, eller som om Emmeli tappat bort mig. Kom tillbaka!

Regina Spectors låt "On the Radio" spelas om och om för mina öron.

This is how it works

You're young until you're not

You love until you don't

You try until you can't

You laugh until you cry

You cry until you laugh

And everyone must breath

Until their dying breath

Även hennes låt "Fidelity" spelas om och om igen. Damn vad ont det gör. Jag orkar inte ha några hemligheter längre. Jag vill bara att alla ska veta. Känns som om man går bakom ryggen och att man sviker. Och jag avskyr det av hela mitt hjärta. Och jag kämpar varje dag med mina delade känslor och tankar. Lyssna på låten.

Men trots min sorg idag så hoppas jag på att nästa helg då K-Rautas festisar ska till Göteborg blir fenomenal då min födelsedag ska firas med dunder och brak på lördag vid tolvslaget till söndag. Helgen därefter anser Sofie att vi ska anordna någon form av sammankomst för att fira att jag fyllt år, detta är ju en sak man icke kan skjuta under mattan.

Live Love Laugh

Gudarna ska veta att jag försöker gör detta av hela mitt hjärta, men det är sannerligen inte så lätt som det låter. Jag och Eline tog en shoppingrunda för några dagar sedan för att leta B-day present till en nära vän. Utöver denna present blev det även ett inköp i form av en T-shirt. Det speciella med denna var trycket och de tre orden under det. Min tanke var: är det ett tecken? Tycker hon att det är okej?

Jag har kommit på mig själv att stirra på bakgrundsbilden, med Tessie & Emmeli, som jag har på mobilen och kommit på att taken som flyger genom mitt huvud är att det aldig har hänt. Att de lever. Att de lever loppan i Australien fortfarande. Det är lättast att tänka så då jag är på jobbet, dock kommer det antagligen att slå tillbaka mot mig då jag är ledig.

Prästen som höll i begravningarna kom in på jobbet häromdagen. Jag kände genast tårarna svida, trycket mot bröstet komma och den ökade hjärtklappningen. Min räddning blev cigg och en stunds bortpratande av tankarna med Kattis och Mattias. Min kropp skakade av allt jag försökte hålla inom mig. Ännu en gång ville jag bara lägga mig er på marken och stanna där. Kattis och Mattias räddade min dag kan man säga. Och jag anser mig ha dispans för nyttande av ciggaretter pga omständigheterna.

För att prata om något mindre jobbigt, så har jag råkat på en dunderförkylning. Jag är inte sjuk, bara mindre frisk. Symptom: huvudvärk, halsont, hosta och heshet. Och inte nog med det, den där nära vännen jag nämnde ovan ansåg att vi ej kunde ses pga att han ej ville bli smittad. Snacka om rådiss! Dock kan jag förstå det. Att göra polisfystest är väl inte direkt det lättaste. Jag trodde att jag var fine med hans beslut av att vi ej skulle ses idag, men med tanke på att jag måste vädra min trut angående detta så verkar mitt sinne vara lite smått irriterad, även om hjärtat säger att det verkligen är helt okej. Men eh, jag får väl ge igen med att umgås med utbytesstudenter istället haha.

And here we go again...

Gårdagen spenderades med Sofie, min nya bekantskap från i lördags. Vi satte oss på ett café varken hon eller jag varit på, men det var Reda som rekommenderade det, för att sedan göra oss sällskap en stund senare. Han och hans vänner. Riktigt trevligt. Det är något visst med att träffa människor från andra länder. De är så öppna, varma och välkomnande. Det slutade med att vi satt där i solskenet, jag och Sofie med 4 utbytesstudenter och hade det riktigt trevlig. Vi blev sedan inbjudna till en av deras vänners lägenhet där ytterligare några nationaliteter väntade. Spontant, så som det ska vara. Nu är det ju dock så att inte alla i min omgivning tycks gilla utbytesstudenter, men det får funka ändå. Jag gillar det kulturella utbytet och att få prata lite engelska.

Då allt stannar

I söndags grillade vi med familjerna Green och Johansson och så var det jag, Eline, Elias och Hagge. Det var oerhört trevligt ska ni veta. Är så underbart att träffa alla. Jag kan ite riktigt beskriva känslan eller stämningen, men jag gillar den.

En sak satte sig fast på min näthinna: Tessies syster Carro och hon är så oerhört lika. De är lika på sättet att prata, klä sig, deras gångstil m.m. Då vi skulle åka hem såg jag Carro bakifrån Hon hade en likadan väska som Tessie, en grön jacka som Tessie hade, blont hår i tofs. Bakifrån såg det exakt ut som Tessie, och för en stund stod min värld stilla.

I festivaltankar

Sommaren närmar sig med stormsteg. Tiden går så oerhört snabbt, och ändå känns det som om den står stilla för mig. Jag har så mycket att fixa iför kinaresan i augusti: visum, csn, av boka flyget hem och kolla upp vaccination. Jag orkar bara inte. Jag tror jag tar han om det på torsdag istället...

Funderar seriöst på att åka till Hultsfred i sommar. Måste Se The Killers. Damn they are good! Visst har jag aldrig varit på festival utan Tessie och Emmeli, men vore så skönt att bara låtsas som om allt är som vanligt i 4 dagar. Är det för mycket begärt?

Is this just a bump in the road...?

I lördags var jag hos frisören för att toppa och slinga håret. Frisören frågade vilka jag umgicks med från Habo då. Jag började med att räkna upp Tessie och Emmeli...

Det gjorde så ont. Får jag inte räkna upp dem som mina närmaste vänner längre?! Hur och när hände detta? Jag vill, jag vill, jag vill!

Igår sov jag inte hemma. Mitt i natten helt utan någon egentlig anledning började tårarna rinna nedför mina kinder. Jag saknar dem! Det kom så plötsligt denna gången. Det bara kom över mig. Jag tyckte jag var diskret och låtsades som ingenting, men han märkte direkt att något var fel. Damn.

Jag vill inte må såhär längre. Jag är trött på att vara ledsen och att inte se en framtid eller mening. Jag skulle ju leva min framtid med dem. Jag vill dela allt jag är med om med dem.

Lördagens festligheter

Denna kvällen gick från ett tappert försök av planering till ren spontanitet. Tanken för kvällen var många. Det slutade med att alla delade upp sig på 3 förfester, och ut på krogen kom jag inte heller. Nej, nej jag fastnade på en fest med enbart utbytesstudenter. Var sanslöst kul. Dessutom fick jag en ny vän denna kväll. Sofie. Underbar tös faktiskt. Didn't see that comming! Hon och jag gick från att vara på topp, till att gråta lite och prata om saknad av människor man älskar, för att sedan försöka peppa till igen och redo för utgång. Det är svårt att försöka leva normalt. Det känns som det inte är okej. Samtidigt så känner man att det är något som fattas. Jag har väldigt ofta känslan av att jag glömt något nu för tiden, även om jag inte gjort det rent fysiskt.

Men ower all, så var kvällen lyckad faktiskt. Lite snesteg här och var, men man kan ju inte vara på topp jämt. Känns dessutom som om jag måste övertyga "vissa" angående utbytesstudenters fenomenalitet...

småsaker

I fredags började dagen med att då jag stod och väntade på tåget fick jag syn på Björn. Begravningsentrepenören. Vi hälsade, men inte mer än så. Jag kommer antagligen aldrig kunna se på honom utan att tänka på min älskade Emmeli och min älskade Tessie, och denna smärta som fyller min kropp och mitt sinne då tanken på att de ej längre vandrar på denna jord kommer upp. Jag är glad att jag inte har hans jobb. Jag önskar att han inte fick mig att känna så. Det är ju inte han som ger mig smärtan och saknaden, han vill hjälpa till. Det är väl bara så att han var dår då de jobbigaste stunderna var. Då vi såg dem i deras kistor och på begravningarna. Han var snäll och tyckte att jag skulle låtsas plocka äpplen för att jag behövde sträcka på mig. Men det är så små saker som kan få allt att brista. Det räcker med att man ser någon med samma kjol som Emmeli hade, samma väska som Tessie hade, Malibou orange eller att sjunga "Ja må hon leva uti hundrade år..." Hela fredagen var en dimma, men kvällen räddades av Eline och Danne.

twenty years in a car on a road that's leading nowhere

Igår ringde jag deras mobiler igen. Jag ville så gärna höra Tessies och Emmelies röster igen. Tessies något hesa röst då hon pratar in det givetvis korta meddelandet på telefonen då hon säger "Hi this is tess. Leave a message". Det värmer att höra den, för jag vill aldrig glömma den. Samtidigt slår det mig: Hon är borta.

Vissa stunder fårstår man det, andra inte, och då man inte förstår det är det lättare att leva. Jag kommer aldrig mer få krama dem, skratta med dem eller få deras goda råd. Nu skulle jag verkligen behöva det. Jag önskar det gick att leva i det förflutna för alltid. All tid vi spenderade tillsammans är så verklig, men nu är det bara jag som bär på dessa fina minnen. Ensam.

Emmelis inspelning på telefonen är längre. " Hi this is Emmelie. I can't pic up right now, so just leave a message and I'll call back as soon as I can. Thanks." Hon låter sådär chill som bara Emmeli kunde göra.

Jag försöker klamra mig fast vid allt. Vill inte släppa taget! Jag vill ha dem så nära mig som det går. Jag saknar dem så oerhört mycket! Man ser minnen av dem överallt, människor som liknar dem och då man för ett ögonblick trodde att det var dem...men det var det inte...

Jag trodde att mina upp-och-ner-veckor var över. Veckor där dagarna skilde sig dramatiskt från varandra. Vissa dagar där man mår bra och skrattar, andra dagar då man bara vill lägga sig ner på marken och stanna där tills allt är över och tills tårarna slutar rinna. Men icke. Jag har börjat ringa deras mobiler igen. Jag gråter igen. Saknaden överväldigar en.

Men i detta mörker så hittade ödet en ljuspunkt åt mig. Det betyder så mycket att vi två träffades trots att det blev under alla omständigheter. Jag försöker att inte tänka så mycket, utan med "go with the flow" som min underbara vän Malin ständigt råder mig att göra, det och "Cut the crap". Jag låter ödet visa mig vägen. Dock känns det som om mitt liv inte kunde vara mer komplicerat och ironiskt. Och jag som inte ens är bra på ironi. Men mitt liv är upp och ner just nu.