Inflyttad

Nu är jag äntligen på plats! Allt är upppacka ur allt tidningspapper, kläderna upp plockade och inlagda i garderoben, och allt känns bara allmänt bra. Trots att jag aldrig har varit här (vad jag minns, men tydligen har jag det enligt mamma och pappa) så känns allt så väldigt rätt. Det är precis här jag ska vara just nu. Pappa frågade mig i bilen hur jag kände nu, och det enda jag fick fram till svar att det bara kändes allmänt bra.

Jag känner mig inte så långt ifrån alla som jag kanske egentligen är. Det finns ju både telefon och Internet som fungerar här. Inget rena rama Kina här inte! Det kommer att fungera alldeles utmärkt att hålla kontakten tror jag. Plus att jag råkat lova att jag ska komma hem en gång i månaden...

Imorgon kommer min Roomie hem. Vi har aldrig träffats eller ens pratat i telefon, men han verkar vara en helt reko kille. Tror det kommer att fungera kalasbra faktiskt.

Efter att som sagt hållt på och packa upp allt i flera timmar, så ser mitt pyttelilla rum aningen plåttrigt ut. Alla mina saker behöver mer utrymme. Hoppas att Jimmy (min roomie) gillar asiatiskt stil och Salvador Dali.

Efter att ha vinkat av mamma och pappa, efter att de ha skjutsat mig ända hit, hjäl mig bära alla saker och de hjälp mig göra min första inhandling på ica, var jag ensam. Nu så här 8 timmar senare börjar det märkas att jag varit ensam ett tag. Jag börjar prata med mig själv, på engelska. När har jag någonsin påstått att jag är normal...?

Nu Gävle, imorgon Umeå

Det har verkligen varit fullt upp den sista tiden. Eline har varit i Frankrike, det som räddade mig från tristessen var faktiskt min älskade syster och Sam. Den mesta av tiden har faktiskt spenderats på just Råslätt.

På schemat har det stått förberedelser inför flytt så som packning och att försöka hinna säga hej då till alla underbara människor jag har lyckan att ha i mitt liv. Det ska bli så underbart att börja om helt på nytt i Umeå, samtidigt som det skär i hjärtat att behöva säga hej då till alla. Packning är väl inte min starkaste sida, då jag gärna packar alldeles för mycket och i sista minuten. Då kvällarna har spenderats med pojkvännen och av att ta avsked så har nätterna tillägnats packningen. Men jag klarade det. Dock glömde jag el-elementet och min Van Gogh tavla fick inte plats i bilen. Men jag har c 20 stycken olika te-burkar i plåt, 5st prydnadskuddar, 3 olika speglar, 2 ljuskandilabrar och diverse andra onödiga små kinesiska prydnadsföremål. Umeå here i come!

Inför resan och mitt nya liv känner jag faktiskt ingen nervositet alls än så länge. Jag ser det bara med förväntan.

I går fick jag då mitt livs bästa kyss. Då vi sa hej då till varandra tidigare under dagen så trodde vi att det var sista gången vi sågs, men då han hade 5 minuter över och vi råkade befinna oss i samma område var det som om allt försvann runt omkring oss, och jag försvann in i en dimma av bara oss två. Damn, att jag kommer sakna denna kille.

Att säga hej då till alla är inget jag är ett stort fan av heller. Dels så har jag inte fattat att jag inte kommer att se dem på jättelänge, och dels så är jag inte bra på det sedan Tessie och Emmeli åkte. Fast denna gången är det jag som flyttar...

Planeringen

Igår gick det upp för mig att jag flyttar nästa vecka. Tiden bara flyger förbi! Jag är full av förväntan. Äntligen tar jag nästa steg i livet. Lägenheten känns bra, killen jag ska bo ihop med känns bra den med. Umeå here I come!

Kärlek gör mig sårbar. Jag gillar inte att vara sårbar. Jag avskyr det. Jag vill inte vara kär. Men det är jag. Så otroligt typiskt mig. Precis just nu, då jag inte tänkt att inte ha något att göra med killar så dyker han upp. Dubbelscheisse. Det här med Sam är nog det dummaste jag gjort. Förhoppningsvis är det det bästa också. Jag har gjort en liten minianalys av mig själv igen. Jag har lätt att släppa in folk i mit liv, jag har för lätt att lita på folk. Nu bara väntar jag på smällen som ska få mig ur balans. Jag bara väntar på att jag kommer att bli sårad.

Kär och galen

Jag känner mig så patetisk. Jag är så kär i denna exotiska man vid namn Sam. Vi har idag känt varandra i 3 veckor. Jag är galen! Bryr jag mig? Nej. Han åkte till Oslo i torsdags och ska komma hem imorgon. Jag saknar honom. Damn!

Go with the flow, Cut the crap!

Emmeli? Var det du?

Jag tyckte jag såg dig igen. Och ögonblicket då man inser att det inte är det gör så obeskrivligt ont. Tiden stannar och den oerhörda lyckan man kände för bara en microsekund försvinner ur en och en smärtsam kyla uppstår då tiden står stilla. Och man står där ensam. Minnena flyger förbi. Jag blir åter igen påmind om saknaden jag desperat försöker förstränga.

Besöket hos Greens häromdagen var ett kärt återseende, samtidigt som det var en plågsam påminnelse. Den stora tavlan på Emmeli som hänger i deras vardagsrum, och man bara väntar på att Emmeli ska komma gående och sätta sig ner med oss. Damn I miss you!

Då var det definierat

Jag har pojkvän. Detta har gått i oerhört snabb takt jag vet. Det var absolut inte planerat. Men tydligen så lyckas jag alltid hitta Honom då jag som minst vill ha något med allt vad killar heter.

Jag vet att vi inte kännt varandra länge, och jag vet att det kommer att bli jobbigt med distansen, men han är värd det. Allt känns så himla rätt. Och det känns som om vi alltid kännt varandra.

Tiden går fort när man...

Det känns som om tiden flyger fram nu. Jag hinner inte känna efter, eller stanna upp en sekund för att tänka. Semestern tog slut på en sekund. Skolan börjar snart och jag har fortfarande ingen bostad. Snart är det sista dagen på jobbet också. Tro det eler ej, men det kommer bli lite sorgligt det med. Trots att det är slut på "hej hej" och "har ni bonuskort" med ett väl inövat leende på läpparna. Jag ska lämna så många som betyder så mycket för mig, för att börja om.

Jag kommer ännu en gånga känna saknad. Men samtidigt har jag en chans att börja något nytt.



Jag är både rädd, och full av förväntan.