Tiden rusar förbi. Det sägs att den gör det när man har roligt, men detta året har sannerligen varit tungt. På söndag är den den 28 februari. Då är det ett år sedan Tessie och Emmeli lämnade jordelivet. Jag kan inte fatta det. ETT ÅR! Jag vet inte hur jag kommer att reagera på söndag. Jag vill bara dra ett täcke över mig och vänta tills måndag. Jag vill inte vakna på söndag. Jag vågar inte känna att hjärtat går i tusen bitar, att man andas och andas men inte får luft, att stegen är tunga, att man inte orkar gå upprätt och att se en massa minne fladdra förbi i hög hastighet så fort man blundar och jag orka inte gråta tills jag inte får luft.
Men till råga på allt så ska jag jobba den dagen. jag har frågat ALLA, och tydligen kan ingen byta. Men jag kanske klarar det. Min teori är att antingen går det inte alls, eller så stänger jag allt inom mig och är som en kälslokall, tystlåten och sorgsen robot.
tisdag 23 februari 2010
måndag 22 februari 2010
Tunga steg
Idag hade jag känsla, kraften och viljan. Jag var redo. Redo att besöka platsen där mina älskade vänner nu vilar under ett lager av jord och snö. Jag hade inte planerat det alls. Det bara hände. Stegen dit var tunga och mina känslor var tvetydiga. Jag ville gå dit, samtidigt som jag inte ville gå dit. Jag ville gå dit för att jag inte orkar örneka det längre, ville se det med mina egna ögon. Man är inte bättre ovetandes. Sanningen är alltid bäst, hur ont den än gör. Samtidigt är de så frestande att intala mig själv att jag mår bra nu, att jag är redo att gå vidare. Det är en lögn.
Jag gick, och jag gick. Omgivningen kändes bekant. Tills den inte gjorde det. Jag hade helt plötsligt ingen aning om om jag var på rätt väg. Dessutom hade jag ingen känsel kvar i benen längre på grund av kylan. Jag var arg. Riktigt förbannad. Hur långt bort ligger den där kyrkan egentligen, och var i hela friden var jag!? Habo är inte så stort, och ändå kan jag inte hitta denna förbannade kyrka! Jag är ju för katten en inbiten habobo! Jag vände på stegen. Jag gav upp. Efter att ha promenerat i ca 7 minuter ser jag en skylt där det står "Habo k:a 2", som pekade åt riktingen jag tidigare hade varit på väg mot. Jag hade bara inte sett den då jag var på väg mot kyrkan då jag var helt försjunken i mina egna tankar om svunna tider då jag var lycklig och Tessie och Emmeli levde. Men då var det för sent. Jag var på väg hem i rask takt, med arga bestämda steg. Vägen hem gick mycket fortare än vägen dit dock. Väl hemma säger pappa att det är ca 2mil till Habo kyrka. 2 mil! Hade jag vetat det hade jag aldrig ens övervägt att gå dit. Då hade jag ju lika gärna kunnat promenera till Jönkping och dessutom tagit bussen hem!
Jag gick, och jag gick. Omgivningen kändes bekant. Tills den inte gjorde det. Jag hade helt plötsligt ingen aning om om jag var på rätt väg. Dessutom hade jag ingen känsel kvar i benen längre på grund av kylan. Jag var arg. Riktigt förbannad. Hur långt bort ligger den där kyrkan egentligen, och var i hela friden var jag!? Habo är inte så stort, och ändå kan jag inte hitta denna förbannade kyrka! Jag är ju för katten en inbiten habobo! Jag vände på stegen. Jag gav upp. Efter att ha promenerat i ca 7 minuter ser jag en skylt där det står "Habo k:a 2", som pekade åt riktingen jag tidigare hade varit på väg mot. Jag hade bara inte sett den då jag var på väg mot kyrkan då jag var helt försjunken i mina egna tankar om svunna tider då jag var lycklig och Tessie och Emmeli levde. Men då var det för sent. Jag var på väg hem i rask takt, med arga bestämda steg. Vägen hem gick mycket fortare än vägen dit dock. Väl hemma säger pappa att det är ca 2mil till Habo kyrka. 2 mil! Hade jag vetat det hade jag aldrig ens övervägt att gå dit. Då hade jag ju lika gärna kunnat promenera till Jönkping och dessutom tagit bussen hem!
fredag 19 februari 2010
Längtan. förtvivlan. saknad. frustration
Trots att jag bara jobbat en dag denna veckan så har jag haft fullt upp faktiskt. Jag har träffat gamla vänner och letat högskoleutbildningar för fulla muggar.
Jag jobbade i onsdags. Jag bor ju i platsen-Gud-glömde (dock väldigt stillsam och pittoresk sådan), så jag måste gå upp kl 04.30 då jag börjar jobba kl. 06.45. Det var ju bara det att denna dag så vaknade jag innan väckarklockan, närmare bestämt kl 04.03. Så då valde jag att gå upp, istället för att ligga och dra mig. Trots att bussen gick 05.50 så hann jag inte äta frukost. Vad är det för fel på mig? Plus att jag nickade till för en sekund då vi hade brandutbildning! Klockan var 3, och jag gick upp kl 4. Det gick så snabbt! Ena sekunder tittar man, och den andra sekunden märker man att ögonen är stängda! Inte okej!
Att hitta den perfekta utbildningen är sannerligen inte det lättaste heller. Jag trodde att jag ville plugga marknadsföring, men nu har jag hittat en ekonomutbildning med inriktning Kina. Vilket passar mig bra. Man läser lite marknadsföring där med. Plus att att bara läsa marknadsföring känns lite smalt, plus att jag inte kan läsa kinesiska då, och det vill jag verkligen fortsätta med.
Jag saknar Shanghai. Pratade precis med Lea, en av mina närmaste vänner där nere. Jag saknar henne så! Och jag saknar staden i allmänhet. trots att jag inte kunde sova om nätterna, trots att staden i sig inte är så vacker, trots att jag fick utslag av vattnet och trots att jag var så otroligt trött på maten (nudlar eller ris) så är det något magiskt över staden. Jag kan inte definiera det. Jag vet bara att jag ska tillbaka.
Det är lite jobbigt att vara tillbaka hemma. Alla minnen av Tessie och Emmeli finns överallt här. Den odefinierbara känslan som tycker mitt bröst kommer tillbaka allt oftare här, helt oväntat. Och jag kan inte bli av med den. Den kan komma bara jag ser ett gäng med fyra tjejer som har känt varandra länge, och som är bästa vänner och man känner avundsjuka och nedstämdhet. Jag har fortfarande inte varit vid gravarna. Jag känner mig dock mer redo nu, än innan jag åkte. Jag vill gå dit, men jag vågar inte, liksom jag fasar inför den 28 denna månad. Jag vill inte känna känslan av mitt hjärta som går i tusen bitar, jag vill inte känna mig som om jag inte kan ta mig upp från marken, jag vill inte känna att jag inte får luft, jag vill inte känna att det inte finns en ljus framtid utan dem och jag vill inte känna att varje steg jag tar är en ansträngning, som om jag har tiokilos vikter på fötterna. Detta kommer att ske den 28 februari då det är ett år sedan flickorna slutade andas, detta kommer också att ske då jag besöker deras gravar och ser sanningen i vitögat. Jag lever med tron att jag är bättre ovetande...
Jag jobbade i onsdags. Jag bor ju i platsen-Gud-glömde (dock väldigt stillsam och pittoresk sådan), så jag måste gå upp kl 04.30 då jag börjar jobba kl. 06.45. Det var ju bara det att denna dag så vaknade jag innan väckarklockan, närmare bestämt kl 04.03. Så då valde jag att gå upp, istället för att ligga och dra mig. Trots att bussen gick 05.50 så hann jag inte äta frukost. Vad är det för fel på mig? Plus att jag nickade till för en sekund då vi hade brandutbildning! Klockan var 3, och jag gick upp kl 4. Det gick så snabbt! Ena sekunder tittar man, och den andra sekunden märker man att ögonen är stängda! Inte okej!
Att hitta den perfekta utbildningen är sannerligen inte det lättaste heller. Jag trodde att jag ville plugga marknadsföring, men nu har jag hittat en ekonomutbildning med inriktning Kina. Vilket passar mig bra. Man läser lite marknadsföring där med. Plus att att bara läsa marknadsföring känns lite smalt, plus att jag inte kan läsa kinesiska då, och det vill jag verkligen fortsätta med.
Jag saknar Shanghai. Pratade precis med Lea, en av mina närmaste vänner där nere. Jag saknar henne så! Och jag saknar staden i allmänhet. trots att jag inte kunde sova om nätterna, trots att staden i sig inte är så vacker, trots att jag fick utslag av vattnet och trots att jag var så otroligt trött på maten (nudlar eller ris) så är det något magiskt över staden. Jag kan inte definiera det. Jag vet bara att jag ska tillbaka.
Det är lite jobbigt att vara tillbaka hemma. Alla minnen av Tessie och Emmeli finns överallt här. Den odefinierbara känslan som tycker mitt bröst kommer tillbaka allt oftare här, helt oväntat. Och jag kan inte bli av med den. Den kan komma bara jag ser ett gäng med fyra tjejer som har känt varandra länge, och som är bästa vänner och man känner avundsjuka och nedstämdhet. Jag har fortfarande inte varit vid gravarna. Jag känner mig dock mer redo nu, än innan jag åkte. Jag vill gå dit, men jag vågar inte, liksom jag fasar inför den 28 denna månad. Jag vill inte känna känslan av mitt hjärta som går i tusen bitar, jag vill inte känna mig som om jag inte kan ta mig upp från marken, jag vill inte känna att jag inte får luft, jag vill inte känna att det inte finns en ljus framtid utan dem och jag vill inte känna att varje steg jag tar är en ansträngning, som om jag har tiokilos vikter på fötterna. Detta kommer att ske den 28 februari då det är ett år sedan flickorna slutade andas, detta kommer också att ske då jag besöker deras gravar och ser sanningen i vitögat. Jag lever med tron att jag är bättre ovetande...
måndag 15 februari 2010
Att fördriva tiden
Jag jobbar ju inte allt för mycket dessa dagar men jag gör sannerligen mitt bästa för att hålla mig sysselsatt. Då alla de meningsfulla aktiviteterna dock är gjorda tycks jag ta till mitt sista vapen mot tristessen: The sims. Detta spelet tar ju aldrig slut. man kan spela för evigt (eller ja, tills man tröttnar...)
Igår var det alla hjärtans dag. För att hålla oss sysselsatta på denna "speciella" dag så bestämde jag och Eline att gå på bio. Och för att krydda till det hela lite så bjöd vi in mitt ex också. Jag är lite nervös varje gång vi ses nu för tiden. Jag vill verkligen att det ska funka att umgås. Det är så oerhört viktigt för mig.
Men men, tillbaka till filmen. Det blev Avatar som stod på menyn. För Eline var det 3:e gången hon såg den och För mitt ex var den 2:a gången han såg den. Mina förväntningar var skyhöga efter allt snack om denna film. Det sk ju vara så fenomenal. Men som vanligt då det kommer till saker man har förväntningar på så blir det aldrig som man tänkt sig. Visst, filmen var verkligen jättebra. Men mina förväntningar råkade vara snäppet högre. Men snygg var filmen i alla fall.
Idag har jag varit jätteduktig. Jag började dagen med att springa 15min på löpbandet vi har här hemma. Jag är så stolt. Jag går ju förbi detta förbannade löpband varje dag, och varje dag ger den mig onda ögat. Men idag tog jag helt spontant och utan att behöva tvinga mig själv en liten tur på den! Didn't see that coming!
Jag har även spenderat dagen med att ge mig ut i universitetsdjungeln. Jösses vad många utbildningar det finns! Jag hittade åtta som verkar intressanta.
Imorgon hade jag tänkt att fördriva tiden med att gå till banken och gå till stadsbiblioteket och hålla mina kinesiskakunskaper vid liv.
Igår var det alla hjärtans dag. För att hålla oss sysselsatta på denna "speciella" dag så bestämde jag och Eline att gå på bio. Och för att krydda till det hela lite så bjöd vi in mitt ex också. Jag är lite nervös varje gång vi ses nu för tiden. Jag vill verkligen att det ska funka att umgås. Det är så oerhört viktigt för mig.
Men men, tillbaka till filmen. Det blev Avatar som stod på menyn. För Eline var det 3:e gången hon såg den och För mitt ex var den 2:a gången han såg den. Mina förväntningar var skyhöga efter allt snack om denna film. Det sk ju vara så fenomenal. Men som vanligt då det kommer till saker man har förväntningar på så blir det aldrig som man tänkt sig. Visst, filmen var verkligen jättebra. Men mina förväntningar råkade vara snäppet högre. Men snygg var filmen i alla fall.
Idag har jag varit jätteduktig. Jag började dagen med att springa 15min på löpbandet vi har här hemma. Jag är så stolt. Jag går ju förbi detta förbannade löpband varje dag, och varje dag ger den mig onda ögat. Men idag tog jag helt spontant och utan att behöva tvinga mig själv en liten tur på den! Didn't see that coming!
Jag har även spenderat dagen med att ge mig ut i universitetsdjungeln. Jösses vad många utbildningar det finns! Jag hittade åtta som verkar intressanta.
Imorgon hade jag tänkt att fördriva tiden med att gå till banken och gå till stadsbiblioteket och hålla mina kinesiskakunskaper vid liv.
söndag 14 februari 2010
Wo xiangnian Shanghai
I miss Shanghai. Så mycket. Idag pratade jag med mamma och började meningen med "Hemma så" det jag menade var "I Shanghai så...". Jag ändrade hastigt meningen. Men detta visar bara hur mycket jag hör hemma där, hur mycket jag vill vara där.
Jag hatar att man hittar det som är perfekt, som Tessie och Emmeli, och nu Shanghai, det man håller så nära hjärtat...och så har man ingen möjlighet att vara där.
Jag såg en film idag, En del av den var i Kina. I en storstad. Jag saknar det så. Men jag ska dit igen. Jag måste.
Idag träffade jag Haddis och Carro. Det var underbart att se dem igen Det bästa som finns är att veta att man har vänner kvar och att allt är som vanligt, oavsett hur långt det går mellan gångerna man ses.
Jag hatar att man hittar det som är perfekt, som Tessie och Emmeli, och nu Shanghai, det man håller så nära hjärtat...och så har man ingen möjlighet att vara där.
Jag såg en film idag, En del av den var i Kina. I en storstad. Jag saknar det så. Men jag ska dit igen. Jag måste.
Idag träffade jag Haddis och Carro. Det var underbart att se dem igen Det bästa som finns är att veta att man har vänner kvar och att allt är som vanligt, oavsett hur långt det går mellan gångerna man ses.
torsdag 11 februari 2010
I guess I'm back
I söndags kom jag hem från ett halvår i Shanghai där jag pluggat kinesiska (mandarin). Det gick fort. För fort.
Varför måste allt gott komma till ett slut? Livet är uppbyggt så, jag vet det. Det har alltid varit så. Ändå har jag så svårt att acceptera det.
Nu saknar jag inte bara mina svunna underbara tider jag spenderade med Tessie och Emmeli, nu saknar mitt hjärta även Shanghai och alla underbara människor jag nu känner där.
Att summera allt som jag varit med om under halvåret kommer att ta tid så det kommer att dyka upp lite då och då. Det jag kan säga är att det är att Shanghai är min stora kärlek och den kommer att få ser mer av mig.
Väl tillbaka i Jönköping var mitt första intryck: tystnad
Hela mitt liv har jag gått och inbillat min lilla lantlolla-hjärna att Jönköping är en storstad, eller en stor stad. Men den är ju så tyst, till och med klockan halv tio på kvällen.
Mitt första intryck av Sverige var: vackert
Stora skogar som är alldeles snö täckta. Shanghai är ingen vacker stad. Visst den har enastående arkitektur, men för mig kommer det vackra i naturen. Det finns inte i Shanghai. Men där finns allt annat. Varje dag är ett äventyr, man vet aldrig vad som ska hända. Det är till och med ett äventyr att gå över gatan.
Mitt första intryck av att träffa vännerna: Vi är lika nära nu som då, vi har lika roligt nu som då, och vi är lika konstiga nu som då. Det värmer i hjärtat.
Varför måste allt gott komma till ett slut? Livet är uppbyggt så, jag vet det. Det har alltid varit så. Ändå har jag så svårt att acceptera det.
Nu saknar jag inte bara mina svunna underbara tider jag spenderade med Tessie och Emmeli, nu saknar mitt hjärta även Shanghai och alla underbara människor jag nu känner där.
Att summera allt som jag varit med om under halvåret kommer att ta tid så det kommer att dyka upp lite då och då. Det jag kan säga är att det är att Shanghai är min stora kärlek och den kommer att få ser mer av mig.
Väl tillbaka i Jönköping var mitt första intryck: tystnad
Hela mitt liv har jag gått och inbillat min lilla lantlolla-hjärna att Jönköping är en storstad, eller en stor stad. Men den är ju så tyst, till och med klockan halv tio på kvällen.
Mitt första intryck av Sverige var: vackert
Stora skogar som är alldeles snö täckta. Shanghai är ingen vacker stad. Visst den har enastående arkitektur, men för mig kommer det vackra i naturen. Det finns inte i Shanghai. Men där finns allt annat. Varje dag är ett äventyr, man vet aldrig vad som ska hända. Det är till och med ett äventyr att gå över gatan.
Mitt första intryck av att träffa vännerna: Vi är lika nära nu som då, vi har lika roligt nu som då, och vi är lika konstiga nu som då. Det värmer i hjärtat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)