snabbuppdatering

Var galet länge sedan jag gav lite uppdateringar om vad som händer i mitt liv och vad som snurrar i min skalle. Ber om ursäkt för detta, men jag har haft full snurr på min tid bestående av festivaler, jobb och att umgås med pojkvännen...nu lät jag som en toffel! Inte okej alls!

Aussi-land gär sig tillkänna i form av finfrämmande besök från Falköping vid namn Sebastian. Detta var helgen innan vi åkte till Hultsfred. Jag hade oerhört blandade tankar och känslor angående detta besök. Ville väldigt gärna träffa denna människa som spenderat så mycket tid med min älskade Tessie och min älskade Emmeli. Tiden då de var som lyckligast i deras liv. Tiden jag inte var med. Killen som bär historierna och minnena jag aldrig fick dela eller höra från dem fruktade jag samtidigt som jag var livrädd för honom. Jag visste mycket väl vem han var, men för honom var jag "ett namn han sett fladdra förbi på facebook". Det gjode så ont att höra. Här försöker jag leva mitt liv så normalt det går utan dem i varje andetag, och det är så obeskrivligt jobbigt, och han visste inte vem jag var. Visst, när man är bortrest och man har så kul så saknar man inte det man har där hemma...Men ändå, jag kan inte släppa det. Jag var oerhört nervös inför mötet med honom. Hur skulle han vara? Hur skulle jag ta det? Men allt gick bra. han var oerhört trevlig och jag kanförstå vad de såg i honom. Han blev inbjuden till att joina oss till Way out west, och jag hoppas innerligt att han gör oss sällskap!

Hultsfred 2009 visste jag skulle bli oerhört annorlunda. Första gången på festival utan Tessie och Emmeli. Hade det inte varit för att the Killers spelade där hade jag inte bemödat mig med att åka dit.

Vårat camp bestod av Mr Kristoffer Wihed, Mr Anton Gustavsson, Mr Smultronmats och SvinLandin. Detta året var första året av mina 3 tidigare festivalår som jag hade användning av de ständigt nerpackade gummistövlarna, regnjacka och skinjacka och jag är sanslöst tacksam över att de slank med packningen även detta året för jag aldrig haft så ont i halsen, haft sådan hosta, ont i kroppen och varit så snuvig efter en festival som efter denna, och jag vågar inte ens tänka på i vilket fysiskt skick jag hade varit i vid hemkomsten efter denna festivalen om dessa tre ting inte hade varit medtagna.

Mitt psykiska tillstånd under festivalen var minst sagt olika från stund till stund: överlycklig, saknad, lyrisk, full, nykter, frussen till överlycklig igen. Vi bröt ihop när sången och musiken som spelades blev för påminnande och saknaden blev för stor. Tårarna rann ned för våra kinder, men ibland är det bra att tårar inte syns i regnet. Men kramarna och de fina orden från en visserligen full inneboende i värat camp kändes bra, samtidigt som en annan inneboende i vårat camp drog då det var för jobbigt att se oss vara så trasiga. Jag förstår honom, jag förlpter honom och jag är ledsen för att jag får människor att bli nedstämda. Jag vill inte vara sådan. Jag vill vara den tjejen jag var innan som fick folk att le.

Men jag har lärt mig några schysta moves och uttryck när det gäller hiphop och rap. "yo hoe", "What up", "Fyck ya all" och "West side" med tillhörande moves. Även att våra walkie-talkies kom till användning.

Veckan efter Hultsfred bestod av ett tomt hus (dock var min syster och min oerhört tråkiga och fisförnäma katt hemma) då mina föräldrar och min ena syster hade dessutom bestämt sig för att bila ner till Budapest. Min reaktion natten innan de skulle åka var rädsla. Jag är verkligen inget fan av att ha människor jag håller nära hjärtat sittandes långa sträckor i en bil. Jag började gråta när jag kramade mamma och pappa god natt. Kör försiktigt vad mina sista ord till dem. Jag klarar inte av en till bilolycka, det gör jag bara inte. Jag kan inte rå för min reaktion, den bara kommer. Minnet av samtalet med Emmelis mamma då jag fick beskedet ekar fortfarande i mitt huvud, även om vissa delar av det är svart. Jag minns inte hela samtalet. Men jag minns känslan och tankarna som snurrade i mitt huvud då jag ringde till flickornas mobiler och ingen av dem svarade. Jag vill aldrig någonsin uppleva det igen. Elias hade planer på att åka till Sonisphere, men ville dock inte övernatta där utan åka hem på natten. Min reaktion på detta var att jag vädjade honom till att inte göra det. Han gjorde det inte. Om det var jag som påverkade hans beslut att inte åka vet jag helt hundra procent. Men att hans pappa någon dag senare kommenterade Elias beslut att inte åka och se Metallica som Elias tyckt om så länge började jag fundera. Jag har så dåligt samvete så ni anar inte. Jag vill inte stå ivägen för honom! Han får göra som han vill! Men jag är samtigit väldigt tacksam för det beslut han fattade.

Denna veckan utan min matglade far ( som resultarat i en urusel kock till dotter ) resulterade i att min lucnh ständigt bestod av djupfryst mat. Men tacksamheten av att jag ständigt har en matlåda väntandes på mig innan jag går till jobbet har sannerligen vuxit.

Tre månader har rusat förbi sedan vi blev tillsammans nu. Helt otroligt vad tiden flyger förbi när man har kul. Jag kan inte hålla tyst. Jag tänker skriva om det här och nu. Elias slutar inte och förvåna mig. Dagen vi hade varit tillsammans i tre måndaer väntade ett stort paket adresserat till mig . Jag fattade ingentng. Vad kan det vara och vem är det ifrån? En försenad fädelsedagspresent? Nej. det var från Elias. I lådan låg chokladfondue, rabarberkarameller, chokladglaserade jordgubbar och chokladhärtan inslagna i rött aluminiumpapper. Även ett kort där det stog underbara ord. Han är så givande, och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ge tillbaka så mycket som har ger mig. Inte materiellt, utan på annat plan. Han är underbar, så underbar att jag nästan känner mig otillräcklig fast jag vet att jag har så mycket att ge och är villig att göra det. Jag släpper in honom, jag låter han komma nära mitt hjärta. Jag vågar göra det nu, även om jag fortfarande är rädd för att han ska försvinna ur mitt liv lika plötsligt som Tessie och Emmeli gjorde det. Men man måste leva i nuet, och ta vara på den tid som man har. 30 dagar kvar tills jag åker till Kina

Nya festivalplaner har det också blivit i form av Way out west. Vi har dessutom fått tag på en underbart belägen lägenhet (3 minuters gångväg till området) med balkong och 3 rum med en dubbelsäng i varje. Vi kommer att ha så kul, och vi kommer att vara så friska då vi kommer hem. Band som jag ska se är bland annat: Lily Allen, Arctic Monkeys, Röyksopp, Robyn, Teddybears STHLM, Laakso och Band of Horses. Kunde in te kommit på ett bättre sätt att spendera min sista helg i Sverige innan jag ÄNTLIGEN åker till Kina. Denna upplevelse ska delas med Carro Johansson, Janina, Eline, Sofie och Elias. Möjligen att Lovisa och Sebastian gös oss sällskap också. Underbart.

Eline har åkt till Frankrike och ska stanna där i TRE HELA VECKOR. Jag sankar henne redan så förbaskat mycket. Men på något sätt så känns det tryggt att hon flög tid. Jag tror att hon kommer att komma hem. Visst rädslan finns där, men när människor flyger är den känslan inte alls lika påtagande. Detta är säkerligen an bra uppvärmning till mitt kommande helvår i Kina utan henne. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att jag får ett kärt besök eller två.

Visumansökan till Kina är nu ivägskickad och det känns så enormt bra! China here i come!

Känslan kommer så överrumplande nu för tiden. Saknaden kommer helt plötsligt, utan att något egentligen utlöser det. Fast idah hade jag en anledning. Min vän frågade mig "Men Sophie, vilka umgås du med nu för tiden?". Det snurrade i mitt huvud. Det jag hade på tungan att direkt svara, som jag alltid svarade var "Tessie och Emmeli". Det kan jag inte svara längre. Det kommer nog aldrig jag förstå känns det som. De var mina bsta vänner. Var. Att jag nu plötsligt ska prata om mina bästa vänner i dåtid är så främmande. Jag hade de inräknade i min framtid. De stod vid min sida i mina framtidsplaner. Men nu har detta ryckts ifrån mig. Jag tror aldrig människor som själva varot med om detta någonsin kommer att förstå hur ensam man känner sig. Mina givna alternativ, mina partners in crime, mina bästa vänner är borta. De är döda. Där sa jag det. Jag tror inte människorna i min omgivning förstår hur det känns att de som man alltid räknat med, och som alltid var med en på alla upptåg, som man passade så oerhört bra ihop med och som man alltid hade som roligast med är borta. Vilka ska jag nu räkna upp som mina alltid givna alternativ? Tack och lov har jag Eline vid min sida. Utan henne hade jag inte klarat det. Hon förstår hur man tänker och vet precis hur jag känner. Baraatt våra blickar möts av någon anledning som ingen annan i rummet förstår då vi tänker på exakt samma sak är så värdefullt. Kom hem!

Men jag mår faktiskt bättre nu än vad jag gjorde innan. Eller...man har lärt sig att leva med sorgen och att hantera den. Nästan. Den största skillnaden är på morgnarna. Då var det som ett slag imorgon avrje gång verkligheten kom ikapp mig, då första tanken på Tessie och Emmeli kom och att de inte längre andades och att deras hjörtan inte längre slår. Nu är det mer som att rabbla upp mitt personnummer, det finns alltid i mitt huvud, som fakta. Det är en mycket läskig förändring, men jag tror det tyder på att det har sjunkit in nu, hur gärna jag än vill leva i det förflutna eller i en fantasivärld. Men man kan inte göra så mot sig själv, man måste gå vidare, hur memskt och brutalt det än låter. Hur hemskt och brutalt det än är.