Imorgon: nutid, dåtid, framtid

Trots att den senaste tiden har varit fullsmäckad av aktiviteter med skolan, så som case arbeten och diverse hemläxor, så har mitt huvud fylts till maxbredden med andra tankar.

Min "uncle" gick bort för någon vecka sedan. Jag har inte kunnat vara hemma och se hur det är med alla nära och kära till honom. Jag känner mig så långt borta, och hjälplös. Jag vill vara där och ta hand om dem så gott det går, visa mitt stöd. Dennes bortgång rev dessutom upp gamla minnen och känslor från Tessie & Emmeli. Minnen så som glada dagar eller då jag fick beskedet om bilolyckan. Pendladet mellan minnen av gränslös lycka med dessa två fantastiska flickor, till då mitt hjärta gick i bitar. Och nästa vecka blir det ännu en begravning av en älskad. Känns som om människor dör som flugor kring mig. Jag vet att inget varar för evigt här, men det gör så ont när man inser det, och stirrar sanningen i vitögat.

Sedan har vi den personen som numera ständigt snurrar i mitt huvud: Sam. Det där med att kärlek kan gå över så kallade statsgränser, är något som dagens värld inte gör så smidigt med alla regler. Sam avslutar sin utbildning nästa termin. Mitt huvud letar ständigt efter lösningar på detta problem. Han får inte åka tillbaka till Pakistan. Jag vet inte om jag skulle klara det. Men vi har hittat en lösning. Förhoppningsvis

Givetvis har man lite post-tentastress i kroppen. Men idag kom beskedet. Jag klarade min första tenta! Ingen omtenta för den här tjejen inte! Dock trodde jag att resultatet skulle vara något högre med tanke på all tid jag lagt ner...men man kan inte få allt här i livet.

Men imorgon blir det lycka. Hem till Jönköping. Hem till kärleken. Ingen mer snö.

Sophie Raheel

Nu är det officiellt, men jag antar att alla redan viste det, eller klurat ut det vid det här laget. Jag och Sam har förlovat oss.

Livet går vidare. För nästan alla...Men jag orkar inte leva i sorg längre. Det gör för ont. Sam ser på mig som den jag var innan olyckan, den jag kämpat för att komma tillbaka till sedan Tessie och Emmeli gick bort, medan de flesta andra ser på mig som en trasig person. Han gör mig hel. Jag älskar honom. Att vi haft ett kortare förhållande än de flesta andra innan de förlovar sig, betyder ingenting. Jag känner att han är den rätta.

Jag vet att folk inte förstår, och att folk är oroliga. Vissa känner sig även bortglömda. Men så är det inte. Ni finns alltid i mina tankar. Vi ses bara inte. Det betyder inte att ni betyder mindre för mig.

I'm not calling you a liar, just don't lie to me

De senaste dagarna har helt och hållet ägnats åt en person. Sam. Jag har fått veta hans överraskning, och min teori var alldeles riktig. Hur konstigt det än låter. Dessvärre kan jag inte gå ut med det officiellt än, då inte riktigt alla har fått ta del av nyheten.

För er som vet, vill jag bara säga en sak. Jag är lycklig. Jag älskar honom, han älskar mig. Två hjärtan som slår i samma takt. Svårare än så är det inte. Jag vet att allt gått snabbt, jag vet att det är en stor sak att ge sig in i. Men ni ska få se, han är den rätte.

Jag vet att jag för tills jag träffade Sam, har varit så anti man kan vara mot det jag gör just nu. Men jag tror att det är så att man inte förstår, förrän man själv är där. Förrän man själv känner äkta kärlek.

Just nu känns det lite jobbigt dock. Jag vågar knappt berätta för mina föräldrar, hans föräldrar lever i en helt annan kultur, vi bor inte i samma stad och mina vänner tycker att jag är galen och borde dra mig ur. Det sårar. Men jag begär inte att ni ska förstå. Allt jag bryr mig om just nu är Sam.

Han har åkt nu. Tillbaka till Jönköping. Jag känner mig tom och saker känns mer meningslösa än det gjorde då han var här. Men jag försöker tänka positivt; jag kommer att både komma i tid till alla möten och kunna fokusera på studierna nu när han inte är i närheten.

// Sophie Raheel