"Snabbfattning"

Nu har jag bott här i Umeå i över en månad Det har varit en relativt hektiskt tid, men jag förväntar mig att det blir ännu mer nu när jag är stolt medlem av AIESEC.

Livet här har den senaste tiden pendlat mellan temafester och sociala aktiviteter och plugg för fulla muggar. Programmet känns som gjort för mig, min roomie är toppen, har hittat vännen i klassen som jag verkligen gillar och funkar strålande med.

Ibland tittar mitt förflutna fram. Jag ser Tessie och Emmeli i skolan (tror jag), för att genast inse hur dumt av mig det var av mig att ens tro något sådant. Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det, jag tror det stämmer. Jag hoppas fortfarande. Trycket över bröstet kommer mer sällan nu, men när jag minst anar det så finns det där, och jag är tillbaka på ruta ett.

Det är skönt att bo så långt bort från alla minnen. Jag tror inte jag hade lyckats att gå vidare annars. Jag måste fortsätta med mitt liv, jag har inget val. Jag pratar ortfarande med er ut i tomma luften, tårarna slutar inte rinna för er skull. Jag har fortfarande så mycket jag vill berätta för er. Jag vill krama om er. När jag åker tillbaka till Jönköping är det ER jag vill träffa. Trots detta återvände jag inte till era gravar då jag var hemma förra helgen. Ännu en gång känner jag mig rutten mot er.

Hemvändan var full av människor att träffa. Han verkligen inte med alla tyvärr! Han absolut inte spendera så mycket tid med Eline som jag hade hoppats på. Inte heller med Systra Mi.

Den enda jag egentligen hann träffa ordentligt, men absolut inte tillräckligt var Sam. Min älskade Sam. Han är den som får mig att känna mig som den jag var innan olyckan. Lycklig, oskyldig och ovetande. Vi må bara ha känt varandra i ca 2,5 månad, men det känns som om det alltid har varit vi två. Har lyckats lura hit honom till Umeå nästa vecka. Jag är så lycklig, jag kan inte vänta.

Sam har nu även deltagit i en familjemiddag hemma hos familjen Andersson. Jag var livrädd att det skulle bli katastrof då Sam inte pratar svenska, är från Pakistan och i grunden är muslim vilket kan få folk att få förutfattade meningar. Sam var nog mer nervös än vad jag var. Stackarn kunde inte bestämma vilken outfit han skulle ha på sig, så bytte fyra gånger. Så underbart söt och omtänksam. Pappa hade inte ihjäl Sam, Sam åt pappas mat, mamma pratade engelska och till och med Klara pratade med Sam. Alla tyckte om honom. Hur kan man inte tycka om Sam?!